Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Politisk artikel

Socialdemokratin och den förlorade hedern

Enligt regeringsformen (en av våra grundlagar) är det regeringens rätt och dess uppgift att utse generaldirektörer till de olika statliga verken och chefer till myndigheter. Dessa tjänstemän ska utses på meriter det vill säga de ska passa in i en kravprofil som ger den bästa tänkbara ledaren för organisationen. Kraven innefattar naturligtvis att man har rätt utbildning, har jobbat med frågor som gett personen erfarenheter inom området de ska jobba med och att personen i fråga har rätt personliga kvalifikationer. Personen kan tillsättas av en rad olika skäl men ett skäl är dock tabu, nämligen att man tillsätter en chef på politiska grunder. Detta på grund av att i det svenska statsskicket är tjänstemän ålagda att vara opolitiska, de ska sköta en uppgift utan att deras politiska åsikter påverkar deras beslut. Trots detta tabu att tillsätta chefer på politiska grunder, är det precis detta socialdemokraterna gjort på ett ytterst konsekvent sätt. Därmed har man grovt åsidosatt svensk förvaltningslagstiftning, alltså brutit mot lagen. Följ med på en berättelse som förhoppningsvis kommer att få ditt hår att stå på ända av ren skräck där jag vill visa hur ett partis maktfullkomlighet inte ens stoppas av brott mot svensk rättstradition. Istället för att följa lagen har vi alltså ett parti som medvetet brutit mot lagen, men det blir värre ändå. Överträdelserna ingår i ett mönster, där jag hävdar att man kan se ett tydligt mönster i hur frågan har skötts.

Tänk er ett land som Irak under Saddams högtidsstund, ett land som inte bara styrdes av honom själv naturligtvis. Nej, han behövde lojala människor i sin omedelbara omgivning och vad bättre än att välja ut söner, kusiner och svågrar vars lojalitet var odiskutabel. På basis av en familjeklansstyrd administration kunde alltså Saddam konsolidera makten och utöva den med ja-sägare i statsapparaten.

”Så där går det bara till i länder som Irak” kanske du säger men icke då, precis samma sak händer här när sossarna placerar ut partilojala smådespoter i statsapparaten för att få en jasägande massa som dessutom hyser en djup tacksamhet för att de fått toppjobb av broder sosse. Så belönades till exempel Harry Schein för sina trogna tjänster med en chefsposition i Svenska Filminstitutet eller Kent Petterson med en tjänst som chef för arbetsmiljöverket. Att ingen av dem hade en formell utbildning, eller ens en endaste merit från respektive område gjorde ju mindre — de var ju trogna sossar. Genom att placera ut just partilojala kunde sossarna redan från 70-talets slut börja koppla ett politiskt grepp om statsapparaten som i bästa fall bara bröt mot lagen, i sämsta fall bröt man dessutom mot grundlagen. På grund av en för deras del lycklig kombination av dåligt skött oppositionspolitik och en alltmer utbredd skara partitrogna tjänstemän i statsapparaten, behövde inte ens de regeringar som under en rad år upprepade samma brott ens stå till svars för sina övergrepp.

Låt mig ge dig en bild av hur illa det var och är ställt. Under Torbjörn Fälldins ledning kom äntligen en ny regering till makten under två mandatperioder under slutet av 70-talet. När man tog över regeringskansliet samlade man tjänstemän och anställda till ett informationsmöte. Tjänstemännen stod uppställda i en korridor då Fälldin, Gösta Boman och Ola Ullsten kom in bara för att finna att alla hade tagit på sig sossemärken som de bar på kavajslagen, till detta bars ett hångrin (Uppgiften är hämtad ur Gösta Bomans memoarer).

Annika Billström begick det för sossar fatala misstaget att förlora stadshusmajoriteten i Stockholm vid det senaste valet. Sånt gick ju inte för sig så det började dra ihop sig för en reträttpost även för henne. Bostadspolitiken i detta land är en av flera vattendelare i Svensk politik, här går en klar skiljelinje mellan vänster och höger. Vänsterns stora kelgris är allmännyttan trots att denna inte längre fungerar som den en gång var tänkt. Från att ha varit en möjlighet för människor med knapra ekonomiska förhållanden att skaffa sig ett eget boende, har den under sossarnas kapitalistiskt skickliga ledning förvandlats till en kassako som räddat mången kommunal ekonomi. Men i hyckleriets namn kallar man den rövarkapitalism som utmärkt deras politik för solidaritet och har därmed fortsatt att försvara allmännyttan trots den nya rollen. Borgarna däremot som insett hur misslyckad den nuvarande politiken är har fått klä skott för det motsatta, en krass marknadsanpassad blodsugarpolitik som bara skulle leda till fattiga människors ekonomiska undergång, Dags för en sosse med andra ord på en principiellt viktig post så man kunde mota den lede borgaren i grinden med andra ord. Annika fick därför den attraktiva och tunga uppgiften att leda SABO som är allmännyttans gemensamma samarbetsorganisation. Från denna tjänst kunde hon så fortsätta att dirigera de allmännyttiga bolagen i landet i en sossevänlig riktning och därmed se till att sossarnas vilja fortsatte att vara lag. Ett smart drag med tanke på att samtidigt fick landet en borgerlig regering som man ville gardera sig emot och se till att man neutraliserade med ett maktdrag som detta.

Ett annat område som är viktigt rent politiskt och historiskt för sossarna, är arbetsmarknads-politiken. Med andra ord ett område man gör allt för att få vara herren på täppan på. Dags med andra ord att damma av de partitrogna och se till att locka över dem till detta område, vilket man naturligtvis också gjorde.

Bo Bylund var mannen som jobbade som generaldirektör på banverket då broder sosse knackade på dörren. Att han var partitrogen visste sossarna sedan tidigare då han dels uttalat sig lite överilat och dels då han var och är särbo med Berit Andnor, känd och tung sosse i riksdagen och som också hade förtroendeuppdrag åt den gamla regeringen. Då Bo Bylund svarade på inviterna från partiets röst, var det naturligtvis ett blygsamt men ändå djupt rört ja. Tjänsten var ju ingen annan än generaldirektör för AMS, så att överväga ett nej var uteslutet. När han dessutom fick Sandro Scocco (bror till Mario) vid sin sida som ekonomiskt kunnig och också han sossetrogen efter sina år som ekonomisk talesman för LO, gick det ju inte annat än att säga ja. Lyckan inom socialdemokratin måste ha varit total, en högt uppsatt sosses särbo som generaldirektör för ett av de viktigaste och mest prestigefyllda verken garanterade ju inte bara en partitrogen sossepolitik utan säkrade ju också samma sak för många år framåt vad som än hände med regeringsmakten.

Självaste Thomas Bodström fick för ett gäng år sedan anbudet: ”Du ska bli justitieminister för rörelsen behöver dig”. Problemet var bara att han inte var medlem i sossarna när budet kom, han hade därmed inte arbetat sig upp till denna position genom långt träget arbete. Hur kunde han då få ett så saftigt erbjudande? Han var son till en före detta toppsosse i form av Lennart Bodström naturligtvis. Thomas Bodström hade dessutom gjort sig ett namn under efterdyningarna till discotecsbranden i Göteborg där han hade agerat målsägarbiträde i rättegången mot dem som hade tände på. Restultatet blev att vi fick den farligaste justitieministern vi haft i modern tid, då hans förslag som så öppet inskränkte demokratiska fri och rättigheter är väldokumenterad.

Mönstret jag pratade om i början av artikeln kan kanske skönjas nu. För en sosseregering räcker det inte med att bli vald, man vill konsolidera makten och säkra den inför framtiden så att man kan behålla greppet om samhället i evighet amen. Man gör det genom att tillsätta småpåvar som garanterar lojalitet och en säkrad politik på respektive områden vad som än händer med den politiska makten. Skulle man mot all förmodan förlora den så behåller man ändå greppet över statsapparaten, och fortsätter man som förut att regera hur inkompetent man än visar sig vara, så garanterar man sig själva en starkare maktställning genom att inneha och förstärka samma grepp om statsapparaten. Därmed kommer ingen regering i världen att kunna undanröja sossarnas maktmonopol över samhället, skulle borgarbrackorna ta makten (vilket de ju också gjorde) ska de veta att alla tjänstemän i statsapparaten arbetar emot dem, och när sossarna sedan tar över arbetar samma tjänstemän lojalt med dem. Att man bryter mot svensk förvaltningslagstiftning och eventuellt mot grundlagen gör absolut ingenting. Ändamålen helgar ju medlen och då är allt tillåtet.

Att de stackars godtrogna medborgarna röstar på detta elände är ju bara en bonus. När man berättar sanningen är det ingen som vill lyssna och när sossarna ljuger medborgarna rakt upp i ansiktet dansar de ju genast efter deras pipa. 46 % skulle idag vilja dansa efter just dessa toner. Ett bedrövligt faktum om ni frågar mig. För inte nog med att man alltså får ett parti till makten vars förmåga att förvränga sanningen är väldokumenterad, utan också ett som opererar i juridikens gråzon utan minsta skam.

Så jag har som vanligt några frågor till dig Mona. När ska du erkänna att socialdemokratins mål är enpartistyre och att metoderna för att nå detta mål inte ens stannar vid att begå olagligheter? När ska du erkänna att socialdemokratins målsättning är att se till att smussla in partitrogna i administrationen så att denna blir en del av den maktapparat som sossarna vill ha i sin hand? När ska du tillstå att metoderna ni använder är olagliga? Och till sist när ska du själv anmäla socialdemokratin för dessa övergrepp?

Dr. Da Capo

Musik

Alicia Keys — As I Am

Alison Krauss & — Raising Sand

Aretha Franklin — Jewels in the Crown: All Star Duets with The Queen

Beanie Sigel — The Solution

Behemoth — Apostasy

Britney Spears — Blackout & Sugababes — Change

Burial — Untrue

Dr. Indie minns undergroundtidens hardcoreband

Duran Duran — Red Carpet Massacre; Craig David — Trust Me; Seal — System & Darude — Label This

Dwight Yoakam — Dwight Sings Buck

Elmo — Kamikaze Heart

Entombed — Serpent Saints: The Ten Amendments

Eskimo Baby — Actors Suicide; The Killers — Sawdust; Bella — No One Will Know & Angus and Julia Stone — A Book like This

Gamma Ray — Land of the Free 2

Gore Gore Girls — Get the Gore (Miss Vampyria)

Hardcore Superstar — Dreamin’ in a Casket

Humanifesto — The Infamous; Mad Caddies — Keep It Going; NOFX — They’ve Actually Gotten Worse Live; Terror Punk Syndicate — Extended Playtime & Raw Records — Punk Single Collection

James Taylor — One Man Band

Jay-Z — American Gangster

Justin Currie — What Is Love For

Korta musikrecensioner XXXV

Kylie Minogue — X

Led Zeppelin — Mothership

Levon Helm — Dirt Farmer

Magnus Uggla — den coolaste katten i staden

Mando Diao — Never Seen the Light of Day

Nick Drake — Family Tree

Porter Wagoner — Wagonmaster

Queen — Rock Montreal

Scream Loud!! The Fenton Story: 61 Prime Slabs of Mid-60’s Michigan Teen Punk!

Status Quo — In Search of the Fourth Chord

Tarja Turunen — My Winter Storm

The Donnas — Bitchin’

Wu-Tang Clan — 8 Diagrams

Wyclef Jean — Carnival Vol. II: Memoirs of an Immigrant