Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Broderihjärtat och vanhapoika

MiN. HUSTRU;
ÄR MIN.
SOLSTRÅLE” +

ett himla vackert solskenshjärta här i något pompejanskt rött, med en denna utsökt text tillsammans. Visserligen saknas en besvarad kärlek för mig liksom hustru, kanske helt en bisak måste ses som, låt vara, men jag ville trots allt ändå ha (har) så himla jättegärna denna väggbonaden sådan här i sovrummet ovan precis det njurformade nattduksbordet, ”Jag VILL ha sådan” utbrast när på nytt upptäckte i och fick idéen härom ur min mormors moder Ellinor von Mends boka ”Punikkityttö ja jääkäriupseeri” (Rödgardistflamman och den vita jägaren), en bok om brinnande kärlek mellan den amasoniskt förförande kyssvärna hispidusan namn Hilja (Tystlilja) med allt drag starka mord- och dödardrifter, utplånar bland det vita gardets män dem med sin om största lusta den frenesi och tänker kanske slita nacken benet av sin egen märkliga idel plötsliga förälskelse efter att lagt hålet i hjärtat, den vite rikemanssonen och mansgrisen Hugo borgaren, som dock hinner inse det hennes och skjuter henne för henne föga anande blott någon dag innan i hjärtat med grovt kaliber förinnan hon skulle rakt i hjärtat med ett sitt finaste liber honom förän nackad, och ger henne en hemlig och mycket vacker grav ute vid havet randats dit han bar henne med sina (hennes) vapen fyra meter från vattnet skänka, så silverblankt. Boken bygger delvis på sanna händelser och besannat ämne, är både på svenskt original trots sin finsk originaltitel samt i finsk trist översättning utan svensk titel om samma pärmar, lämnades postumt av självt undertecknad till utgivning hos förlagsjätten WSOY, och han den skrattande förläggaren började läsa omedelbart slukat sin fascination medan undertecknad blev kvar på hans rum, fick ett preliminärt utgivningsbesked på en timme, likaså antages det att väggbonaden funnits i verkligheten, trodde förläggaren också det. Men notera ansatserna med punkterna i dessa bonader, av två skilda nyanser, versioner i boken. Dock något svinlite notera annorlunda på den nya väggbonaden allt, ett semikolon gör något det också, ändrade på lite lite grand ju, kanske behövligt som kan, och efter min egen spetsiga kalligrafi och spret också helt, togs textprov, överstrykningarna påförd en baksida kom lite oförlåtligt, se nästa stycke, liksom magra hjärtat från ett brev, som maskinellt förstorades upp från normal brevstorlek till märkbar förlaga. I boken stilrent finns respektivt av såväl

”MiN. HUSTRU
ÄR. MIN.
SOLSTRÅLE”

”MiN. HUSTRU.
ÄR. MIN. SOL-
STRÅLE.”

MIN. HUSTRU. ÄR. MIN. SOL-STRÅLE.

Av brodös M.

och säkert kan man avfatta långt om de mer avgörande skillnader i betoning .punkt här, eller vad kvittar punkten, blir fort det ena jakar, det andra nekar, och vem enig om tolkningen hellre, så Stéphane Malarmé här om det lika. Originalet/originalen har inte heller alls ett solskenshjärta broderat, som efter koncept blev, och vad mera med den nya väggbonaden, man kan vända på den efter humör och läge, och solen, har inramning på båda sidor, och på andra sidan om vänder den står ”ÄR ICKE”, vilket mest att inte är solstråle, inte att ”inte hustru” fastän det vore ha varit mest fullt förenligt med sanningen ju. Jag fick humorn att överträffa bokens. Hjärtat på denna sida av är ersatt med ”kod ♥”, den man ofrivilligt får till stånd i många email när skickar allter stundom ett hjärta till Emma hispidusa kontra Emma grammatika ram sådant, hon som inte vill mera. Broderit är på lejonhonungsgult färgat siden, färg åstadkommet till med lökskal, massor av gula klyftor och två rödas som kokades och kokades, släppte sin färg i vattnet, silades från skal varpå sidenet som doppades och doppades, sög i sig mörkare och mörkare tills så lejonhonungsgult blev, nästan som det skulle. Sedan har texterna självfallet aningen svagt mörkare färgbetoning på ”MIN” och ”MIN” på egentliga sidan respektive på baksidesbroderit ”HUSTRU” och ”INTE” , för att markera motsatsen, spänningen, differentieringen, vad annars heller? Enligt närmare

MIN HUSTRU ÄR MIN SOLSTRÅLE =

Med dubbeltråd. En ljusare och en mörkare röd virade. Röda är interpunktionen.

MIN                        MIN                      =

Dubbeltråd, samma som ovan med tillägg av en mörk röd.

         HUSTRU                                     =

Samma dubblaröda tråd och en skär som ligger till.

                                       SOLSTRÅLE =

Säregen orange dubbeltråd och äkta guldtråd.

Hjärtat i guldtråd på insidan och orange på ena sidan och skär på andra sidan. Med röd punkt på insidan.

MIN HUSTRU ÄR INTE MIN SOLSTRÅLE  =

Samma dubbla röda som ovan till grund.

         HUSTRU                                                =

Med mörkare skär som tillägg än av ovan.

                            är INTE.                              =

”Inte” i den dubbla röda (två olika röda mörka) och sedan förstärkt med samma skära som HUSTRU också är förstärkt med.

                                           min. SOLSTRÅLE ≈

Med säregen orange, inte så olikt pompejanskt rött.

KOD för hjäta utgör i grafitgrå, samma tråd som överstrykningarna och punkterna på denna sida.

MIN. HUSTRU; ÄR INTE MIN. SOLSTRÅLE.

Av brodös M.

Och av a tergo solstrålesidans högra kant, skyddes in av en ficka, dit jag undertecknad gömde en liten lapp om ett hjärtats önska, finner någon den i framtiden av likt en flaskpost ifall råkat slö sönder glaset och tar upp den, nu nästan helt och lika hermetiskt tillsluten som den redan bleka ämnerikanska oavhänghetsförklaringen i sin glasbox, som blektes ut ännu under 1990-talet på en vägg hos centrala patent- och registermyndigheten.

Själva inramningen och upphängningsförutsättningen var öh ock lite besvärlig som, att glasad på båda sidor om densamma, denna åh tergo se efter som, att bara kunna vända på efter behag, lagt efter fantasiens starka behov fram vilkendera passar och det levt ut förmörknas eller ljus, glasrutorna är nu icke heller nya precis, inhämtades från ett gammalt dragontorp som för över hundra år sedan fick nya rutor och fönsterbågar, och ena rutan i ramen, framsidans ruta är vara av de äldre därifrån, fastän nog ändå inte ursprunglig med tropet tyvärr, den andra är en gammal men ändå av nyare ruta och ganska felfri, från torpets förfallna dass blev nu satt på baksidan av ramen, ramverket fick sedan åter göras enligt att baksida för baksidan, vilket må passa ett lagom här, kanske antikguldförgyllas senare ändå, nu brun, och själva glasets mått självfallet vara i för stor storlek förhållet broderit till övre och nedre sida, satt tjäna”passepartout”, den nu solgula väggen gör sitt där igenom, det hela allt gjordes efter egen förmåga, och att få glasen tätt så inga små fräcka kvalsterkackakräk slipper in på sidenet skita stygnen hjärtat öppet mest besvärligt av allt, som slutligen tätt också med lite flytande fönsterkitt till kanter, och rutorna också ihoplimmade innan, väl lyckades måttligt fastän bra trots att hyvelbänken är bortsatt i källarens källare och har ingen takhöjd för att säga stå rak vid, bryggan landgången dess fick duga här istället vid, plötsligt ännu skymmas kvällsmörkt att knappt såg något som det ganska tett sig rätt lockande att föra broderit nog till en professionell inramning för, om än inte, blev ju bra och eget så, fastän ångrar lite nu att inte beställde pansarglas istället för att ta de gamla rutorna, varit tuffare och ännu mera full ironi med.

(”Punikkityttö ja jääkäriupseeri” är också uppförd på teater, på Turun ylioppilasteatterissa, Åbo universitetsteaterns, och de tänkte dessutom snuva på ett mer evigt avtal, betalade för upphovsrätten men formulerade sig en rättighet för teatervisningar (överlag), även framgent, men undertecknad vaknade till, ändra formuleringen till ”deras version av framfört”, så den borde gärna få sättas upp igen fastän annorlunda bäst. Tror de hade ett broderi där också på scenen ett tag ovan nog felaktigt av en heteka-säng vid, så det finns kanske på fler väggar alltjämt med, vart det hamnade efter riktigt, men med olika kommatering förvisso, skillnad i allt. Även brodös M. moder gjorde en åt sig.)

Så här också, inte endast av denna i a-tergo-mosats medelst, här mera mottalat självt till väggbonadens, en kaktus ”Iso vanhapoika” (Stor ungckarl) därtill. Min stora ckaktus så nålig, nådig, må mig, nådd, nästan en meter upp fastän inte vuxit nästan alls på ett år högre, lite bredare blott. Det är så som fan att jag inte får reda på en vetskap om vad den heter vara på riktigt, som jag har tre ökenböcker, en stor ökenordbok på nästan tvåtusen sidor, en dålig kaktusbok, en bok om kustblommor på sandbankar, andra blomböcker i tre band, brännvinsbok, grönsaksböcker, egen grsaksboka också, och en svartpärms skräddarlexikon om fingerborg nålar och tråd, ingenstans finns den, håller sig borta nomen non och googlemotorn är mycket trasig sådan för att kunna säga mig vad den heter vad, alltså vad kaktusen heter, jag ger fan i att googlebensinmotorn heter Machina Google så av rätt hänsyftan i varje fall här än, men ändå finns det en massa ovetande på några händer räknade som sett den här arten vid folks fönster när jag frågar, vad jag får höra allter stundom och aldrig ett namn bli med. Fick den för en tid sedan av en karelska samma dag som jag föddes, annars detaljer smått om hennes högst märkliga städningar och dotter Sinikka (Blåaktig) i (andra) ”Största skarabéerboken” inedita t. hösten -07, dessutom var hon, Sinikkas mor, mästerlig med att skrämma stackars mig att det finns osynliga människor, dock sa hon att kaktusen heter Vanhapoika, då var den inte större en fosterpenis, moderkaktusen från kanske ett 15 cmeter då. Fasar redan för hur jag ska plantera om min här när av nästa gång, om den trots allt vill fortsätta växa, som jag klarade av det med nöd och näppe förra gången för knappa två år sedan, och man vill ju inte förstöra dess nålar, helst också få krukan hel till följande i storlek och samma serie av krukor, med nu har den ändå ganska stor kruka möjligt nästa gång om tio tjugo kanske trettio år behöver ännu större. Nog en del kaktusar blir riktigt gamla. Jag blivit alltmer folkhögupplyst att en massa kaktusar därtill lär heta vara Vanhapoika, ”så det så” säger, inte bara den här arten som, dessutom lär ju den förr lite allstädes fönsterbrädens Aspidistran också kallas Ungcarlsblomma, eller Caféblomma, tacksam super inte vatten precis. Tror jag löser det som så, att min kaktus Iso vanhapojcka heter verkligen Stor ungckarl, även om det mest fungerar i skrift bättre specifik. Äkta Henry Miller skrev om Aspidistran vackert, som hälsning ”Håll aspidistran högt”, sa åt någon i ett draga avsked det, men när jag skrivit det några gånger åt några på återhörande har de personer aldrig mer hört av sig ordet av, så något konstigt där nog, jag förstår inte.

Iso vanhapoika med några mindre, samt en aspidistra, jämte alltid boken Leve aspidistran.

Iso vanhapoika med några mindre, samt en aspidistra, jämte alltid boken Leve aspidistran.

I den kanske lite underbara boken av George Orwell Crown ”Keep the Aspidistra Flying”, svensk för ”Leve aspidistran”, handlar det delvis om ett ”författarhjärtat” tida hålla villråda, och han käre och självförföljda gripna kärleksman och återspeglade gör i talande pose väl slutligen på mitten sig utlopp rätt något illa tilltyg åt henne fina som viktorianska hyresvärdinnans växta Aspidistra, skriver nästan i bladen erinnyens ett det han revs vilken bort än för, driva blad. Allvarlig är han också till visso det. In säger ”de höll sig sig respektabla, de höll aspidistran högt. Dessutom var de levande. De var förenade i livets midja. De avlade barn, något som helgonen och de som bevarar sina själar aldrig någonsin gör. Aspidistran är livsträdet, tänkte han plötsligt” (6 x ”de”). ”Vad skulle han då ta sig till med manuskriptet? Det bästa vore att spola ner det i WC-muggen. I fönstret på ett av de närmaste husen kikade en aspidistra, en strimmig sådan, fram mellan de gula spetsgardinerna.” ”Ett ögonblick greps han av ånger. Vissa delar var i alla fall långt ifrån dåliga. De verkade så jävligt synd att slänga bort den, efter allt idogt arbete han hade lagt ner på den” (2 x ”den”). ”Han vek manuskriptet dubbelt och stoppade det mellan avloppsbrunnens galler. Det föll med ett plask ner i vattnet (2 x det). Vicisti viskata, o aspidistra”. Vet jag undertecknad inte av handlingens än om han har mer problem svårigheter förlägga med sig själva besvärliga skrivandets ett eller blivas sann kärleken sin en ena, försnåla bort i trots av, men med båda som det bar i axlarna ut väskor på insidor sig, resa sig bort, ur egna eller i andra. Vet inte heller vilket han älskar mer av av något så vanklas. Försonades han sann i kärleken trots bokens slut snart? Jag personligen försatt avståndets vrål vila kärleksmannen vara, som vet för egen del ganska bra var min aspekt vore nedskrivas ut. I mina egna romantexter och sig persona non gratäng in pussland finns naturligtvis aspidistran ej heller saknas satt in, nämnd visst några gånger redan bra nog inom mina böcker. Kanske borde broderit också möjligt haft av en vanhapojckakaktusgrönt respektive på baksidan av aspidistrabladhgrönt broderifullbordat, försatt mig ut tillförd låsa egenheterna? Numera har min kaktussamling också en aspidistra förstås bland.

George Orwell — Leve aspidistran!

Aldrig som behöva slockna i något för Dig, du fyller i all rymd, det fina också med dig, just dig, att du fyller så mycket och är så mycket, är helt och ändå inte dominerar trots det, du blir aldrig ful, alltid vacker, du tar inget mer än vad du förtjänar av hos människan, och du förtjänar så mycket, eftersom du kan lämna så mycket, jag är inte vara svag för att möta dig, jag är snarare stark för att kunna komma från helt eget till ett helt dig, jag vore kunna, enär jag så vill, i sant älskar dig för allt. Så mycket hjärta och så länge hjärta kan jag inte ljuga varken för dig eller mig, kan inte alls, fastän jag så skulle försöka det, men ditt är så fjärran du håller dig, saknar dig så. Och ville bara säga igen, och säga heus, och att jag finns om allt.

Att se Dig le är mig det finaste fina, finns inget vackrare än när du ler, jag vill pussa rakt in i ditt leende, det stjälper mitt hjärta, ditt leende är så givet, det är nog det än absoluta som håller mig kär i dig fastän vad, jag vill pussa dig, komma rakt i leendet, jag gråter här nu, igen, fortfarande, är så kär i dig ju, av dessa livsbevis som, jag är en skör man, vilket inte betyder att jag enbart är svag, det är styrka ju, kan komma emot för att finna den andras djup, på det sättet älskar jag dig i din egen svaghet, har du en, därför orkar och vill möta dig med den vad densamma än må kunna bära på i din hemlighet, vet att leendet i grunden kommer ur ditt ”svagare”, äkta leendets hem och urvist väl kommer från ens känsliga, det känsligaste, gör sig sitt därifrån, att däremot blott le i ”styrka” är mer fasad än personen, kan du förstå hur äkta jag älskar dig, vill så mycket ett liv, som talar sant, är i uppriktig person, är kärlek, så nära, närmaste, egentlig att tala.

Nu ska broderit hänga ovan det allt njurformade nattduksbordet, av där dess plats, leve Hammarén fortsätta i sin fantasi om så, men återstår ännu, först av allt att välja vilken sida som får vara framme åtminstone till en början, men tror att baksidan, på något sätt som den talar mer sin absurda agenda, men lägga extra märke på .punkten innan solstråhle och den i utrop.

Stefan J. L. Hammarén -07

råtextråd men lyxpoet

Musik

Alicia Keys — As I Am

Alison Krauss & — Raising Sand

Aretha Franklin — Jewels in the Crown: All Star Duets with The Queen

Beanie Sigel — The Solution

Behemoth — Apostasy

Britney Spears — Blackout & Sugababes — Change

Burial — Untrue

Dr. Indie minns undergroundtidens hardcoreband

Duran Duran — Red Carpet Massacre; Craig David — Trust Me; Seal — System & Darude — Label This

Dwight Yoakam — Dwight Sings Buck

Elmo — Kamikaze Heart

Entombed — Serpent Saints: The Ten Amendments

Eskimo Baby — Actors Suicide; The Killers — Sawdust; Bella — No One Will Know & Angus and Julia Stone — A Book like This

Gamma Ray — Land of the Free 2

Gore Gore Girls — Get the Gore (Miss Vampyria)

Hardcore Superstar — Dreamin’ in a Casket

Humanifesto — The Infamous; Mad Caddies — Keep It Going; NOFX — They’ve Actually Gotten Worse Live; Terror Punk Syndicate — Extended Playtime & Raw Records — Punk Single Collection

James Taylor — One Man Band

Jay-Z — American Gangster

Justin Currie — What Is Love For

Korta musikrecensioner XXXV

Kylie Minogue — X

Led Zeppelin — Mothership

Levon Helm — Dirt Farmer

Magnus Uggla — den coolaste katten i staden

Mando Diao — Never Seen the Light of Day

Nick Drake — Family Tree

Porter Wagoner — Wagonmaster

Queen — Rock Montreal

Scream Loud!! The Fenton Story: 61 Prime Slabs of Mid-60’s Michigan Teen Punk!

Status Quo — In Search of the Fourth Chord

Tarja Turunen — My Winter Storm

The Donnas — Bitchin’

Wu-Tang Clan — 8 Diagrams

Wyclef Jean — Carnival Vol. II: Memoirs of an Immigrant