Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Insändare

Islamkritik, lättläst

Hej,

En sansad redovisning av islamkritiken hämtad från www.fomi.nu

”Lisa Bjurwalds inlägg ’Våga se hatet mot muslimer’ från den 8 december 2007 samt UNT:s ledare ’Det bortglömda hatet’ den 10 december 2007 lider båda av ett stort problem: man skiljer inte på islamofobi och seriös islamkritik.

Lisa Bjurwald, Unt.se — Våga se hatet mot muslimer

UNT:s ledare, Unt.se — Det bortglömda hatet

Ingen åtskillnad görs mellan högerextremisters karikatyrteckningar av muslimer och den kritik som förs fram mot islam av den grupp personer som vanligen kallar sig islamkritiker. Jag räknar mig i egenskap av ordförande för FOMI, Forum mot islamisering, till den senare kategorin, och jag förkastar den förra kategorins värderingar och åsikter i lika hög grad som jag förkastar islam. Jag började engagera mig mot islam i samband med Muhammed-karikatyrerna. Jag har aldrig haft något samröre med högerextrema grupperingar, och politiskt sett är jag liberal. För den delen motsätter jag mig inte det mångkulturella samhället. Men när det då fördes fram olika mer eller mindre uppenbara krav på inskränkning av yttrandefriheten till förmån för den muslimska minoritetens religiösa känslor, kände jag att det var något som var fel. Man talade i praktiken om en återgång till forna tiders blasfemilagar, och som övertygad sekularist kunde jag inte acceptera detta. Mitt engagemang var således en motreaktion på reaktionära krafters utspel.

Detta är samtidigt en vanlig händelseutveckling, som jag ser hela tiden. Varje gång muslimska grupper kräver att få sharia infört i Sverige, varje gång muslimer hotar att mörda konstnärer vars verk man finner kränkande, så ökar vanliga människors ovilja mot islam. Islamkritiken är således en motreaktion, och den utgörs av individer av alla de slag, med vitt skilda åsikter i övrigt. Sekularister, ateister, kristna, judar, akademiker, politiker, journalister, författare — spännvidden är enorm. Att säga att det enbart är högerextremister som idag motsätter sig islam, är missvisande.

Därför är det också beklagligt att UNT på denna punkt skriver under på en förenklad bild av verkligheten. Liknande förenklingar leder nämligen UNT till direkt felaktiga slutsatser, som påståendet att en bild målas upp bland islamkritiker av ’en världsomfattande muslimsk sammansvärjning mot västvärlden’. Ingen seriös islamkritiker skulle påstå något sådant. Den islamisering man motarbetar, är inte en världsomfattande konspiration. Det rör sig istället om islams utbredning och normaliserandet av islams närvaro i västvärlden. Dessa båda processer motsätter man sig om man ser islam som en i grunden våldsam religion. Allting hänger nämligen på frågan om huruvida islam kan sägas vara en våldsam religion eller inte. Om islams kritiker har rätt i att islam påbjuder våld och intolerans, så är det naturligt att vilja motverka islams utbredning.

Men frågan kan endast besvaras om man ser till hur muslimer själva tolkar sin religion. Seriös islamkritik bygger på vad muslimer själva tycker och tror, inte på vad kritikern anser att islam står för. När jag talar om islam, talar jag om de tolkningar av islam som förs fram av muslimska företrädare. Jag gör ingen tolkning själv, utan utgår från och stödjer mig på islams urkunder och dessas tolkningstradition. Hur detta skulle utgöra ’hetspropaganda’ har jag svårt att se. Är det islamofobiskt att kritisera islams grundare Muhammed utifrån muslimernas egna biografier över honom? Är det hets mot folkgrupp att citera Koranen utifrån hur muslimska exegeter tolkar den? UNT verkar vilja svara ja på båda dessa frågor, vilket förefaller besynnerligt. Då blir nämligen all kritisk diskussion av islam och dagens islamism och jihadism omöjlig.

UNT ställer heller inte den till synes enkla frågan: har islamkritikerna rätt eller fel i sak? Exemplet med hur turkar anklagades för att vilja äta människor anförs för att visa att beskyllningar mot muslimer är lika grundlösa som de mot judarna. Men under flera hundra år utsattes det kristna väst för oavbrutna angrepp från turkiska jihad-krigare. Det nuvarande Turkiet var en gång en del av det kristna Bysans. Så sent som 1683 belägrade ottomanerna Wien. Om man då spred hatpropaganda om turkar, så var detta givetvis beklagligt, men det skedde som en reaktion på turkarnas angrepp. Antiislamism uppstår aldrig ur tomma intet. Det uppstår som en reaktion på islamisk jihad. Samma mönster ser vi idag. Om det finns islamofobi, i betydelsen en oberättigad rädsla mot islam, så beror den på jihadisternas och islamisternas angrepp på det västerländska samhället. Att förneka att jihadister inspireras till våldsdåd av sin religion, ser jag som orimligt.

Men för att bemöta jihadismen och islamismen, måste man förstå dessa fenomens rötter i det ortodoxa islam. Men om jag anser att våldet och kraven på att införa sharia kommer sig av hur islam är beskaffat, och belägger detta utifrån vad muslimer själva säger om saken, så blir jag förmodligen stämplad som islamofob. Samtidigt öppnar Lisa Bjurwald för en debatt om detta ämne, då hon talar om hur islamkritik är ’en helt annan och legitim debatt, som måste hållas fri från rasism för att inte förlora sin trovärdighet’. Detta håller jag med om, men jag undrar: vem skall egentligen definiera vad som utgör islamofobi och islamkritik? På vems villkor skall debatten föras? Vad får man och vad får man inte säga? Det är frågor som jag, och många andra islamkritiker med mig som vill ha en öppen och nyanserad debatt om islam, gärna skulle vilja ha svar på.

Reinhard, ordförande för FOMI, Forum mot islamisering”

Mvh, Lars Nilsson