Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Musik

Dr. Da Capos årsbästa 2007

Att sätta ihop årets årets skiva-lista var för en gång skull lätt. I varje fall om vi pratar om förstaplatsen så var det ingen konkurrens. Däremot var det svårare att utse tvåan och trean och så vidare. 2007 var ett extremt bra år när det gällde bra musik, många riktigt bra plattor såg dagens ljus och en och annan besvikelse fanns naturligtvis också där. Därför var det inte heller svårt att utse vilken platta som var årets dönicke som borde skämmas å det grövsta. Häng med blaskan nu när vi sammanfattar året och utser årets flippar och floppar.

  • Om vi börjar med årets största besvikelse så är det utan konkurrens Marilyn Mansons nya platta Eat Me, Drink Me. Plattan innehåller kvalificerat skräp från början till slut med absolut ingen som helst mening. Låtarna är tyvärr långt ifrån vad dom en gång var och de känns mest som om de är helt ofärdiga, ungefär som om de var demolåtar. Om detta band någonsin vill visa upp en meritlista på vad de har gjort kommer allt som är bättre än ett lamt ”jaha” att stå i dåtid, inte nutid. Borde inte någon dra ut elsladden så vi slipper det här?
    Ska jag vara snäll, och det ska man ju vara nu i jultider, så säger jag nog att detta var utan tvekan den sämsta skivan jag hörde under 2007.
  • Också Patti Smith lyckades mot alla odds med att leverera en lätt trött platta. Twelve innehåller andras låtar som hon gått och smågnolat på under årens lopp. Problemet är att den är riktigt ojämn. Vissa låtar suckar jag bara uppgivet inför och tycker de är såååååå ointressanta, andra däremot kittlar till riktigt mycket. En riktigt rolig bluegrassversion av Nirvanas Smells like Teen Spirit bjuds vi på. Den är extremt trevlig och riktigt rolig, också hennes version av Paul Simons Boy in the Bubble stuffar riktigt ordentligt. Men vi serveras också en lobotomiversion av Tears for Fears Everybody Wants to Rule the World och Pastime Paradise av Steve Wonder. De två låtarna är tvättäkta exempel på hur sömnpiller låter.
  • Black Rebel Motorcycle Club (BRMC) har under åren skämt bort oss ordentligt med tre plattor som skakat röv ordentligt. 2007 års Baby 81 tillhörde dock inte denna skara av plattor, tvärtom var den förvånansvärt anemisk och färglös. Borta är passionen, borta är engagemanget och borta är styrkan i låtarna och texterna, kvar är istället bara ett tomt skal som visserligen skramlar men det gör ju tomma tunnor som bekant. Sega låtar som ibland ger en glimt av vad som en gång var men då är det dessvärre för sent och för lite av håvorna. Jag får hålla tillgodo med de tre tidigare plattorna som är extremt utmärkta och sedan tänka våta tankar om nästkommande album istället.
  • Grinderman är Nick Caves nya projekt som 2007 kom med sin debutplatta. Tanken är att precis som bandnamnet antyder så ska det vara en malande och skärande musikstil som är den utmärkande. De lyckas så där, mycket beroende på låtarnas varierande kvalité som ibland är rent himmelsk som i No Pussy Blues där det skriker, kvider och oroar mest hela tiden på det mest fantastiska sätt. Ja, den är faktiskt så bra att jag skulle kunna omnämna den som en av årets låtar, bättre rock än så här får man leta efter. I nästa ögonblick står det helt plötsligt helt stilla och man fattar ingenting, det är som om det var ett stand in-band, Go Tell the Women är märkligt händelselös och småsömnig. Var energin från det första exemplet tog vägen tvivlar jag på att ens gruppen vet.
  • 2007 var året då vi äntligen fick en ny studioplatta The Weirdness med nya låtar från gruppen The Stooges i originalsättning efter ett litet lätt uppehåll på 35 år. Kanske var det för högt uppskruvade förväntningar, kanske var det delvis en grupp som blivit äldre men i vissa stunder kunde den nya skivan vara underbar och i andra kunde den vara irriterande dålig. Den främsta källan till dubier var texterna som var mer än lovligt dåliga på sina ställen, lätt gubbsjuka tjatiga och fulla av nödrim på sina ställen. Musiken randade däremot mina båda julskinkor till dess att de bönade efter mer, världens smiskigaste band såg åter dagens ljus. Iggy borde däremot få en lektion i textskriveri, för vissa partier var för dåliga. En given trea blev det till sist och den berodde uteslutande på musiken som var en enda lång efterlängtad smiskafton med lätt boiling nere hos Madam X.
  • Norges stoltaste rockband och mest utskällda exportprodukt Turbonegro förärade oss med det nya albumet Retox. Titeln anspelar på hur man efter för mycket intag av ämnen som går under beteckningen ”droger”, kan göra sig beroende igen efter ett uppehåll. Sin vana trogen, därför utskällningarna, var det en enda orgie i punk och rock i Ramones anda med texter fulla med sexuella anspelningar och drogskämt. Kanske inte riktigt lika vasst som tidigare plattor men den dög gott nog ändå. Kan man som rockälskare tycka att låten All My Friends Are Dead är dålig? NÄ! Är du fan av högoktanig hey ho let’s go-rock med mycket bröl är dessa smaklöshetens okrönta kungar ett måste. Skandinaviska mästare i ROCK har skitit i det blå skåpet igen och det är inte så illa som det låter, inte med sitt bästa album men det duger gott och väl ändå.
  • Att också rocklegender dör är oundvikligt men en smula tragiskt. Så mycket tröst då när skivorna fortsätter att ges ut därför att de undangömda inspelningarna dammats av och ännu bättre när de faktiskt är bra vilket kanske inte alltid är fallet. Link Wray var mannen som under 2007 förärades med just en sådan återutgivning i form av plattan White Lightning — The Lost Cadence Sessions ’58. Skivan gavs ut första gången 1958 men drogs in efter ett halvår då skivbolagsledningen bestämt sig för att plattan var samhällsomstörtande (!) och gavs alltså inte ut igen förrän 2007. Den räknas som hans första platta, vilket inte riktigt är sant, men det är den första plattan på ett riktigt skivbolag vilket gör den till en viktig pusselbit till Link Wray’s karriär. Så för alla musikälskare som också är intresserade av lite rockhistoria är denna skiva en ren julafton i sig själv, att den är ruskigt bra gör ju inte saken sämre.
  • Under året recenserade jag något för blaskan så udda som en klassisk platta med klara folkmusikinslag. Lisa Rydberg & Gunnar Idenstam heter radarparet och skivan heter Bach på svenska. En fullständigt genial platta som utgår från Bachs musik och där man smyger in strofer av svensk folkmusik av olika stilar och ursprung som egentligen är helt främmande för stycket men som ändå passar som handen i handsken. Varje stycke består av ett antal satser av Bach och en av någon svensk mästare på olika stilar. Lisa Rydbergs stråke tar glädjeskutt över violinen och Gunnar Idenstam pumpar bälgorgeln tills den är blå i synen. Spelglädje kombinerat med ypperlig musik med en annorlunda vinkel tar denna platta lång, mycket långt. Den är faktiskt så svängig att sitter benen stilla är de antagligen fastgjutna i sicilianska tofflor (betongdojor).
  • Frida Hyvönen gav äntligen ut musiken till baletten Pudel på skiva under 2007. På denna platta firade hennes kongeniala pianoballader nya triumfer på ett så där självklart sätt. En lätt anstrykning vemod, lite snygga harmonier, lite annorlunda och säregna musikaliska lösningar, snygga klangfärger från pianot och till sist på detta Fridas lika intressanta stämma och lyckan var gjord. Anstrykningar av till exempel sådana storheter som Philip Glass spädde på det faktumet att skivans intressevärde låg högt. Att Frida Hyvönen har vuxit upp i Robertsfors men ändå lyckats skaka sig fri från arvet efter tjejerna i landsplågarbandet Sahara Hotnights som växte upp granngårds, är extremt sympatiskt då Frida Hyvönens väg tar musiken betydligt längre än till ett lättlobotomerat ”öööh?”
    Frida Hyvönen har därmed gjort sig till en av vårt lands mest intressanta artister då hennes förmåga att skriva låtar framför allt är så pass bra att en internationell karriär borde ligga runt hörnet.
  • Ett annat för blaskan lite udda val av skiva för recension var jazzartisten Lisa Lövbrands debutskiva med titeln Embraceable. Jazz är något jag lyssnar på mer än gärna men vi har mig veterligen aldrig recenserat någon platta. I vilket fall som helst är Lisas skiva en delikat anrättning med arrangemang i världsklass. En låt har hon skrivit själv men i övrigt är det covers som gäller. Men arrangemangen, ja arrangemangen man skulle kunna smälta för mindre. Supersoftade som får en dunkudde att verka hopplöst stenhård, men inte utan kanter och små infall som gör att örat lyssnar på helspänn efter mer, mer, mer och mer. Musiker i världsklass har hon med sig för att ytterligare understryka att musiken ska vara det som är intressant. Klassisk jazz på ett nytt sätt, välkommen Lisa det här var mer än smakfullt.
  • White Stripes har alltid varit en trogen leverantör av stor musik. När Jack White under 2006 istället valde att samarbeta med nya projektet Raconteurs var vi nog några stycken som därför fick skrämselhicka. Skivan som producerades lämnade dessutom ett eller annat frågetecken då den inte var mer än ett medelgott verk. Men så 2007 kom hämnden i form av Icky Thump, en platta som gav tvivlarna en ordentlig örfil och vips så var allt förlåtet. Det visade sig snabbt att albumet var gruppens mest experimentella hittills där säckpipor och celtic swing samsades med White Stripes patenterade bluesrock. Flummiga höglandslåtar med säckpipegnäll och blåa toner blev en vägvinnande kombination hur osannolikt det än låter. Starka låtar är vi bortskämda med av gruppen så den biten reagerar man snart inte på längre, trots det var låtarna nästa förklaring till varför gruppen spottar ur sig fenomenala plattor.
  • Måns Jälevik är en före detta tatuerare och medlem i gruppen Her Majesty. På egen hand lyckades han producera vad jag tyckte var årets stora svenska platta nämligen For the Loveless & the Heartless. Countrydoftande rock och pop med en anstrykning vemod och starka låtar som flyttade det mesta åt sidan var kännemärket. Här samsas Americana med poppärlor och rockdängor med anstrykningar av country som får en att tro att det är en amerikansk artist vi lyssnar på. Grymt snyggt balanserat med några av de schystaste stunderna svensk musik orkade uppbåda med musiker som lämnar lite att önska. Lyssna på Ain’t That Lonely Yet där Jarmo Lindell sjunger bakgrund till dess man ryser och fryser på en och samma gång. 2007 års mest värdiga till blaskans eller åtminstone min utnämning till den svenska inspelningen som har mest dunderhonung.
  • Nick Drake blev inte gammal här på jorden, han hann leva 26 år innan han alltför tidigt dog 1974. Trots detta har hans skivor som då sålde lika bra som paraplyn i Sahara blivit kultförklarade och för musiker i samma genre (Singer Songwriter) betyder han fortfarande allt. 2007 släpps fortfarande plattor, många av samlingskaraktär, men detta år också en platta med originalinspelningar vi inte hört förut så var det i varje fall tänkt. Många av låtarna stämmer med denna beskrivning men några har jag redan på en samling så publicerade förut det är de. Trots detta är det en ljuv anrättning vi serveras, något få ror i land förutom Nick Drake. Vi får till och med lyssna till en del sidor som jag inte hade en aning om att Nick Drake musikaliskt sysslade med. Intrycket är förstås att skivan är djupt imponerande men kanske ett album som mer är för den redan bitne snarare än den som söker en bra introduktion till Nick Drakes musikaliska värld, där fungerar de tre originalplattorna han släppte under sin korta karriär bättre. Men som en överkurs på Nick Drake fungerar Family Tree som den heter, riktigt bra.
  • En annan artist som hela tiden skämmer bort sina lyssnare med den ena skivan efter den andra som piskar stenhårt är Steve Earle. En artist som räknas till countryns stora men som oftast inte drar sig för att blanda i rock, blues, folkmusik från inte bara USA och pop. Den här gången har han gjort farväl till Nashville-plattan då han lämnat stan och countryns musikmecka därhän och flyttat till New York för att få ny inrpiration, hitta ny näring för lårar och för att återförenas med nya kärleken. Washington Square Serenade är en enda lång hyllning till den nyfunna kärleken till den nya hemstaden och till nya fru Earle. Och inte heller denna gång går han vilse i gränderna nere i hamnkvarteren på södra Manhattan. En del låtar som till exempel City of Immigrants är så bra att inte jag kan sitta still i varje fall. En snygg parafras där det mesta ryms och det mesta är så bra att hade alla låtar stuckit ut lika mycket hade denna skiva varit med och kämpat om årets platta-titeln.
  • Att säga farväl till det gamla i musikvärlden har sina risker. Man vet vad man hade men vet inte vad man får, trots detta är förändring ibland nödvändig för att kreativa människor ska kunna få nya utmaningar och nya idéer. En av dessa artister är Siouxsie Sioux som efter en framgångsrik karriär lämnade The Banshees bakom sig och fortsatte med dåvarande maken Budgie att producera stor musik med The Creatures. Nu är hon skild och har ett nytt projekt på gång, en solokarriär helt i eget namn. En sämre start än plattan Mantaray har många fått för den är inte kattpiss direkt. Siouxsies knyckiga stil känns igen från tidigare låtar, men här finns nya infallsvinklar och nya idéer. Med en bunt starka låtar som dessa kommer man långt, och inget undantag här inte. Underfundiga låtar med idéer få skulle ha tänkt på ens en gång, arrangemang som skänker nya dimensioner och till sist Siouxsies undersköna stämma som kan locka fram det där lilla extra ur vad som helst. Det enda jag saknar är Budgie då han är världens bästa slagverkare i rockgenren, att samarbetet nu tagit slut liksom kärleken är något jag kommer att sakna länge än. Trots detta har jag fått en skiva som står rakryggad och självständig tack vare en artist som är dokumenterat STOR.
  • Enligt vissa recensenter har Kristin Hersh misslyckats med allt hon har gjort vilket ju naturligtvis inte är sant. Det slutliga beviset på detta som borde få varenda elaking i detta land att knipa igen är 2007 års Learn to Sing like a Star som inte var något annat än brilliant. Sin vana trogen presenterade hon låtar med knyckiga och nästan lite motsträviga melodier men som vann i längden. Många infall och en ständig flirt med allsköns folkmusik som till exempel en del flamencodoftande inslag var det man fick för ynka 180 spänn. Geniala melodier överjordiska arrangemang och ett ständigt flöde av goda idéer som fann sin jordmån kom på köpet. Skivan kunde därför presenteras som en smärre sensation vilket inte är någon överdrift. Så håller inte vissa recensenter munnen i framtiden ska jag åka hem till dem och banka Learn to Sing like a Star i huvudet på dem för större musik får du vänta länge på innan den dyker upp igen.
  • Debuterade gjorde säkert många grupper under 2007, men få lyckades med det som Brittiska The Horrors lyckades med. Debutplattan Strange House var inget mindre än en förjävla sensation. Med en angenäm stank av underground och garagemusik från 60 talet gjorde gruppen ett gäng låtar som fick amatörer som Madame X att framstå som menlösa ryggkittlare i jämförelse. Nej, här piskar det loss till dess att du skriker nåd, trycket är så högt uppskruvat. Kombinera detta med riktigt stygga rocklåtar och lägg till sist till arrangemang och låtar som får det mesta att förblekna i jämförelse. Utan att vara för återblickande utan också framåtblickande men som samtidigt inte glömmer rötterna och hyllar dessa ohejdat, ja så kan man beskriva vad The Horrors har åstadkommit. Engelsk musik har sällan fått ett starkare kort att spela ut än detta och det ska dom ta väl hand om, för framtiden tillhör en nödvändig grupp som The Horrors.
  • ”There can only be one” var den odödliga repliken i Highlander-filmerna och det gäller i lika hög grad den skiva som jag anser knep mitt hjärta allra mest 2007. Alison Krauss och Robert Plant tillsammans med T Bone Burnette som valde låtarna och producerade genidraget Raising Sand, var på pappret ett hopplöst företag av alltför motstridiga musiktraditioner. Någonstans möttes dock dessa ibland mitt emellan rock och amerikansk folkmusik och ibland i rock med folkmusikinslag gjorde radarparet det som egentligen inte borde ha lyckats. Men det gjorde det och som det lyckades sedan. En osmakligt snygg tillställning av bra låtar, snygga arrangemang, och en kärlek till musiken som inte vet några gränser. Kombinera detta med ett gäng musiker som lyckas förmedla denna kärlek och när till sist Alison och Robert bedyrar sin kärlek till varandras musikaliska förmåga då är lyckan total. Få skivor jag hört någonsin har kommit upp i samma klass. Den har inte bara ett musikaliskt släktskap, utan också ett metodmässigt släktskap med EmmyLou Harris kongeniala Wreckingball då man tar låtar ur andra genrer och gör om dem. Här kan man få höra hur en rocklåt låter när den förvandlas till en folkmusiklåt, eller hur en folkmusiklåt låter när den blir till en countrylåt. Här blandas med andra ord friskt och resultatet är mer än spännande och innehåller det mesta. Gospel, blues, country, folkmusik, rockabilly och garagerock är bara några exempel från denna mångfacetterade skiva som har det mesta på mer än ett sätt. Så varför tveka, detta är en måste-platta av rang som man inte kan gå förbi med bibehållen värdighet. Alla musikälskare ska ha den, skäms annars.

Årets recensioner innehöll också skamligt nog skivor jag missade under 2006, men bättre sent än aldrig. Några av dem förtjänar ett bättre öde än att recenseras för sent så här kommer en extra hyllning till några plattor man inte får glömma bort i mängden.

  • Ghost Club är den Nya Zeeländska gruppen som numer bor och opererar från London. 2006 gav de ut sin andra platta, Suicide Train, som var fullständigt genial. Skramlig, punkig och uppkäftig rock med några drag av depressivitet som visade att prozacrocken lever. Starka låtar och förjävla schysst gung gjorde att jag blev helsåld, mer av denna vara tack.
  • Towers of London kommer också dom från London. Gruppen spelar en glammig form av rock som kan smitta immuna med rockfeber. Skivan Blood, Sweat & Towers innehåller starka låtar och totalhaveri i arrangemangen som får det där bröliga i rocken att framstå som något alldeles naturligt och nödvändigt för att bra musik ska kunna skapas. Att sångaren åtalades för att ha rivit ner inventarier på scenen under ett framträdande skrivs upp på meritlistan som en studie i hur rock ska framföras. Den som älskar spanking på en högre nivå blir inte besviken.
  • Woven Hand är en av resterna av numer avsomnade 16 Horsepower. 2006 släppte denna enmansgrupp skivan Mosaic som var en säregen blandning av det mesta inom folkmusik. Här finns alla kulturer och alla musikinriktningar i en smakrik blandning där de starka låtarna firar nya triumfer. Här finns till och med svensk folkmusik i form av en lite svårmodig Jämtländsk-inspirerad musik som värmer extremt mycket i vintermörkret.
  • Nikki Sudden är mannen som en gång var en del av efterpunkgruppen Swell Maps. 2006 lyckades han både ge ut den suveräna skivan The Truth Doesn’t Matter och gå och dö i samband med att skivan släpptes. Innehåller pop och rock av ädlaste märke och blir samtidigt ett ofrivilligt testamente över en mans skapande och hans musik. Starka låtar som vägrar att släppa greppet och en angelägenhetsgrad utöver det vanliga.
  • Queensr˙che släppte den plattan man för tio år sedan sade att man aldrig tänkte släppa. Uppförljaren till Operation: Mindcrime II var skivan som ingen egentligen ville göra på grund av den första skivan med samma titel. När den första kom blev den gruppens genombrott och nu tog man sitt förnuft till fånga och gjorde den plattan som alla väntat på under nästan 20 års tid. Inte lika bra som ursprungsskivan men att gruppen är hårdrockens svar på operan visade man med besked. En slags sångcykel som berättar en hel historia om ett totalitärt samhälle där en motståndsrörelse skapats som sysselsätter sig med lönnmord är ramhistorien som framförs.

Där har jag på ett någorlunda sätt summerat det som kallades 2007 och också 2006 i efterhand. God Lyssning och gott nytt år önskar vi på blaskan och som vanligt — Rock on kids.

Dr. Da Capo