Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Korta musikrecensioner XXXVI

The Raveonettes — Lust Lust Lust

The Raveonettes.Sune Rose Wagner och Sharin Foo är den dynamiska duo som ger Danmark en röst inom den musikaliska begrepp vi benämner för garagerock. Men nu har bandet slipat av sina rötter som är Sonic Youth och Jesus And The Mary Chain. The Raveonettes — Lust Lust Lust.Deras musik har alltid varit snygga blixtrande gitarrer och en mörk underton i sången som leder oss direkt till The Cramps skräck och skräpkammare. Men på deras senaste skivor har utvecklingen gått mot lugnare och långsammare låtar. Deras tempo på nya skivan är lugnare och den går mera i en melankolisk lunkande takt. Det är nästan trevligare numera med The Raveonettes musik då jag kan slappna av med snyggare låtar på en helgjuten platta.

Curtis Stigers — Real Emotional

Curtis Stigers — Real Emotional.Han spelar saxonfon och gör jazzplattor som är vuxna moderna skivor där han tolkar andra artisters låtar. På den nya skivan så finns det sånger av Randy Newman, Stephen Merritt, Tom Waits och Paul Simon vilket kläs in snyggt och moget i Curtis Stigers nya fina arrangemang. Curtis Stigers som har lite bakgrund i andra musikaliska genrer som blues och lite punk. Men det var och förblir jazzen som tränger ut det mesta från Curtis Stigers horisont. Det är ett stycke välpolerad vuxen lugn jazzmusik för våren och sommaren.

John Vanderslice — Emerald City

John Vanderslice — Emerald City.Här kommer en vän till mig och berättar om vilken fantastisk fin popartist inom indiefloran som denna man, John Vanderslice är. Jag får veta att hans franska flickvän förvägrades visum för en längre vistelse i USA. Han blev knäckt och började ta tabletter. Det blev inte bättre av att Bill Gates ville stämma honom för en sång som handlade om att Bill gates måste dö. Så med denna värdefulla information som kommer det ut musik som låter som Neutral Milk Hotel i sin välartade stil. Det är balladrock som kompas av elektroniska instrument på en livfull färd mot dom mörkare lagren av människors dåraktiga försök att bringa ordning i kaoset. En intressant upplevelse från en ny spännande bekantskap.

Blake Lewis — Audio Day Dream

Blake Lewis — Audio Day Dream.Det lustiga med svenska uttagningarna av Idol är att det är väldigt få artister från dessa program som gör något vettigt av sitt artistskap. Coverartister eller dåliga schlagerpopartister brukar vara den vanliga ordningen i Sverige. Den amerikanska motsvarande Idol har faktiskt i några fall skapat några bättre artister än vad man kan tro. Särskilt Blake Lewis har gjort en lagom cool platta där det finns spår av Prince och andra större idéskisser. Jag tycker faktiskt att skivan håller sträck trots att det är simpel mainstreampop som gäller för hela skivan. Den innehåller relativt bra musik helt enkelt.

Lacrosse — This Year Will Be For Me And You

Indiepop som går snabbt igenom kropp och själ med små kluriga sånger som har en klassisk popig inställning till livet. Lacrosse är en grupp som jag inte känner till utom att dom gör smart begåvad pop som har snabba låtar och lättsamma sånger som sprudlar av livsenergi. En lättviktig popplatta visserligen men dom är bra ändå på något sätt som tilltalar mig. Lacrosse borde kunna bli ett spännande band att följa om jag tar den chansen.

Cherry Ghost — Thirst for Romance

Cherry Ghost — Thirst for Romance.Han heter Simon Altred och skapade sitt gruppnamn från en text i en låt av Wilco och vill låta som Sparklehorse läste jag på nätet. Chery Ghost såg jag själv för ett tag sedan på Myspace och lyssnade lite grann på hans enkla musik. Sparsmakad indierock med lätt svävande partier i kompositionerna. Simon Alred kommer från England och byggt upp sin lilla värld utifrån sin musik. Cherry Ghost verkar ha blivit hans livsprojekt för tillfället och det han spelar är faktiskt riktigt bra. Cherry Ghost verkar lite i det fördolda men förtjänar uppmärksamhet från omvärlden.

Sambassadeur — Migration

Jag gillade skarpt första säkra skivan från svenska indiehoppet Sambassadeur när deras debutskiva från skivbolaget Labrador kom ut med för några år sedan. Fast många mil har gått sedan deras debut. Nu är Sambassadeur ett väletablerad indieband som gör säker och harmlös pop. Men deras senaste skiva saknar något väsentligt och saknar lite substans i musiken. Visserligen är allting på skivan lite tyngre och har lite saftigare kompositioner än vad deras första platta innehöll. Sången har en underton av allvar mitt i det lekfulla. De harmoniska klingande spåren saknas lite grann. Det är okej skiva fast den saknar den eleganta skönheten som jag lärde mig uppskatta hos debut debuten. Sambassadeur är ändå ett band som vågar prova nya egenskaper hos sin musik, utprova nya vingar, nya intryck. Det är en intressant grupp även om jag inte är så förtjust i nya plattan.

Kenna — Make Sure They See My Face

Han är född i Afrika, Etiopien fast flyttade till USA med sina föräldrar. Han lyssnade som liten på U2 och började bli intresserad av att göra egen musik. När jag lyssnar på hans andra skiva som har både Bruce Springsteen, Coldplay, Bloc Party eller Radioheads som sina influenser, så gör han bra musik som har sina poänger. Musik som faktiskt inte har ett smack afrikansk musik i sig själv utan är rock/pop på ett ordinärt men väldigt trevligt vis. Kenna är en artist som jag tycker borde kunna få bli lite mera erkänt i de bredare lagren.

Alterkicks — Do Everything I Taught You

Alterkicks — Do Everything I Taught You.Fem killar blir kompisar och inom ett år så blir dom ett band som försöker ge ut demos och skapa sig ett rykte. Jag hör att bandet fick en demos spelad hos en lokal radiodj:s och fick kontakt med skivbolag. Så resultatet blev finlemmad pop och fin subtil erkänsla i musiken. Gruppen kan sin sak och gör begåvad musik på sin första skiva. Den låg på redaktionen och väntade på att jag skulle få full insyn i dess världsbild. En charmig platta som man kan ta vara på.

Elias and The Widdkids — A Little Mess

Snygg originell indiepop från en svensk grupp som tar ut svängarna vilket är roligt för oss som gillar musik som är både skum och lite kul samtidig. Underbar musik som ger det där lilla extra som man vill ha. Detta är roligt att upptäcka att musiken får leva upp igen med ett band som tar sin musik med en allvarlig klackspark. Bra musik förgås inte i första taget.

Sidonie — Costa Azul

Spansk pop från en ökänd grupp som innehåller tre gentlemän som gör traditionell spansk pop fastän förstärker musiken med lite klassiska normer med klassiska tongångar. Jag tycker om musik som kan erövra världen med känslor. Spansk pop liksom Italiensk musik kan vara lite lättsam kommersiell. Den här skivan känns som om det vore musik gjort för Medelhavet. Ett stycke pop som kan sägas vara solskensmusik.

Birdman — 5 * Stunna

Birdman — 5 * Stunna.Bryan Williams alias Birdman är skivbolagssnubbe och seg gangstarapare med kvinnoförnedrande och gangsterromantik. Bara skivomslaget säger mycket om tramset. Nej, det här är undermålig rap som mest väcker anstöt för sin dåliga smak. Jag är inte så imponerad av stora bröst, vidriga fula guldkedjor och vapen. Birdman är söderns mest klichédrabbade artist som jag hört och sett på år och dar.

Familjen — Det snurrar i min skalle

Så trevligt med lite skånskt disco/techno där Johan T Karlsson har fått för sig att han är Skånes svar på Juan Atkins technovandalism. För det är helt enkelt underbar musik som talar om att begreppet ”Kärnfamilj” är lika med nysvetsat underbar techno för våra dansgolv. Inför framtiden så kanske man skall börja sjunga in världens larm med just skånska technoröster. Varenda liten låt på Familjens skiva är elegant lätt anarkistisk dansgolvsplåga. Tacka Johan T Karlsson för att vi har fått Familjen till heders igen.

Kelly Willis — Translated From Love

Kelly Willis — Translated from Love.Coutryrockaren Kelly Willis är en begåvad kvinna som spelat in plattor med Don Was som producent och gjort en duett ihop med Jay Farrar. Kelly Willis är en söt kvinna som spelat in några av den moderna countryns främsta låtar. Hennes nya album har Chuck Prophet lagd grunden till. Men låtbygget och skivans känslor tillhör bara henne, Kelly Willis. Det är ett melodramatiskt album som tar fram lyckan, sorgen, kärleken och tårarna. Man kan lugnt säga att det är en stor countryskiva från 2007 som jag lyssnar på nu.

Seasick Steve — Dog House Music

Seasick Steve — Dog House Music.Precis som T-Model Ford och andra gamla äldre moderna bluesmusiker som ger ut sina skivor på fat Possum som debuterade den nästan 65 åriga Seasick Steve, född som Wold, med en lysande stark skiva. Han är nästan ensam med sin röst och gitarr. Han sjunger ensamma stora episka sånger som darrar av kraftfull manlighet. En bluesskiva bortom det ordinära. Så här borde all modern blues låta, anser jag. Bättre sorgsen spritdränkt blues har jag inte hört på väldigt länge. Seasick Steve rockar bäst.

Queen Latifah — Trav’lin’ Light

Queen Latifah — Trav’lin’ Light.Få kvinnor är som Queen Latifah i USA. Hon slog igenom som kvinnlig pionjär inom hip hopen. En tidig Missy Elliott med varm känsla för det hon håller på med. Det har även blivit film och nu har Queen Latifah förflyttat sig till nästa nivå. Nu ser vi en cool snygg jazzcrooner som sitter så snyggt invid baren och där greppar hon mikrofonen. Sakta makar hon sig upp ur stolen, därefter glider hon snyggt ut till scengolvet. Det är där Queen Latifah ger liv åt Peggy Lee, Nina Simone, Aretha Franklin och Etta James. Det finns även sånger av den sorgligt bortglömda Phoebe Snow på skivan. Medproducenter och arrangörer är bland annat min favorit från 80-talet, Tommy LiPuma. Det var han som gav Mikael Franks sitt sound under det glättiga plastiga 80-talet. Det är skön och sval covermaterial som Queen Latifah serverar oss. Det är faktiskt den bästa moderna coverplatta som jag haft äran att lyssna på för övrigt. Det är en klar snygg välproducerat skiva med de bästa arrangemangen som har spelats in på en modern platta de senaste 5 åren.

Chingy — Hate It Or Love It

Chingy — Hate It or Love It.Jag blir mest trött på rapmusiken trots att det ändå har kommit ut bra plattor 2007 med nysvetsat hip hop. Men min tröttsamhet handlar både om att det finns för mycket lösryckt gangstarap och musik som just nu känns som om jag överdoserat för tillfället. Chingy blir en trött ung man med trötta låtar som kan gnistra lite grann, men det sprakar inte om musiken någon längre stund. Så 2008 så känner jag att det kommer bli mindre hip hop för min del.

Chingys platta kan inte förändra min inställning för tillfället.

Murcof — Cosmos

Murcof — Cosmos.Han heter Fernado Corona och är en mystisk man från Mexico som gör experimentell minimalistisk techno. På nya skivan så är det rymdforskning och kvantfysik som ligger som ett raster över en av förra årets märkligaste musikskapelser som jag lyssnat på under en tid. Sakmodig och gåtfull musik som bygger upp luftslott och magnifika arkitektiska små verk. En skiva som varken är lättillgängligt eller svårgripbar på samma gång. En underlig svajande kreation som gör sig så bra under mörka vintermörka nätter. En av förra årets märkligaste skivor.


Till sist har den svenska alternativa gruppen Sleazy Romance skickat sin My Spacesida där deras nya ep ligger ute för nedladdning. En tidstypisk långsam trevande låtar som börjar lite lugnt saktmodig för att i slutändan explodera ut i en orgie av musik. Det My Bloody Valentin möter Ride från 90-talets skönaste indieflod. Det finns en röst som ligger och lurar för att blåsa rakt igenom musiken. Det finns mycket att arbeta med när det gäller deras musik. Vi som älskar tidiga The Cure och The Fixx, får här vårt lystmäte. 80-talets alternativa musik får sin återväxt i gruppen Sleazy Romance och det skön malande tonlägen som går i njutbar moll-ton. Ny musik för en ny tid som uppvisar en ny grupp som tar tag i moderna tiden genom att luta sig tillbaka till det modernistiska från 80-talet. Gammalt och nytt förenas i ett.

Ett litet p.s. till årets första recensionshögen av korta intensiva plattor. Svenska punk/oigruppen Gatans Lag släppte en korthuggen och politisk platta 2007 med låtar som brinner av passion och frustrerande uttryck i texterna. Gatans Lag fick igång min gamla punkådra igen med sina hatlåtar. Samhället har inte fått bättre kängor av en modern punkgrupp så som gatans Lag gör på sina låtar.