Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Musik

Monster Magnet — 4-Way Diablo

Steamhammer

Monster Magnet.För lite mer än ett år sedan tittade Dave Wyndorf, sångare, gitarrist och låtskrivare supreme i bandet Monster Magnet, lite för djupt i sprutan och var tvungen att läggas in för avgiftning efter en överdos. Nu är bandet tillbaka med skivan 4-Way Diablo om är ett imponerande album förutom en låt som naturligtvis är en cover. Lätt anemisk och händelsefattig som tyvärr covers oftast är, gör att helhetsintrycket av skivan rasar något trots ett starkt startfält i övrigt.

Mina stonerfavoriter är alltså tillbaka med ett sprillans album och det låter som förr igen med utrymme för en och annan detalj som ändrats sedan sist. Albumet innehåller helt och hållet eget material och det är bra samt en cover och den är inte bra. Covern är Rolling Stones gamla flumklassiker 2000 Light Years From Home och den känns i Monster Magnets händer inte så särskilt angelägen. Ospännande är nog ordet och detta får konsekvenser för helheten tyvärr. För i övrigt är det som vanligt alldeles utmärkt och läskigt bra, men ett enda kort kan ju rasera hela korthuset som bekant.

Nej, nu ska jag sluta gnälla och ge mig på berömmet istället. Allt övrigt material är så där attackdykarstuk på, det kommer från hälsenan och hela vägen upp. Låtarna kommer både från den patenterade högsvängsskolan och från dunka-huvudet-rytmiskt-i-cementväggen-skolan. Högsvänget är så där riktigt bop till you drop som i till exempel Wall of Fire eller No Vacation där det skakar till dess att höftledskulorna trillar ur led. Det tillåts till och med att en och annan punkbrötig gitarr smyger sig in som en annan katt bland hermelinerna som i låten You’re Alive. Här får Ed Mundell, den enda kvarvarande medlemmen förutom Dave Wyndorf, gröta loss och det känns mumsigt.

Dunka-huvudet-rytmiskt-i-cementväggen däremot representeras av låtar som Blow Your Mind (visst passar titeln bra till att dunka huvudet i cementväggen?) där och är betydligt mer kompakta i soundet. Wall of Sound på rockens domäner kan man säga. I just Blow Your Mind finns dock en liten nyhet för Monster Magnet när ena gitarren igen får briljera med ett småfunkigt stick i inledningen. Det låter som om gruppen helt plötsligt fått vissa släktdrag med Sly And The Family Stone. Också en låt som Cyclone får det där brötiga soundet som är så vägvinnande under Dave Wyndorfs ledning, men återigen finner jag en liten avvikande detalj i låten nämligen rymden. På framför allt gitarrerna har man lagt en stor portion reverb för att ge rymd, och det ger ett mastodonresultat som återigen känns nytt och fräscht.

Så här fortsätter det och på det hela taget känns det som om Dave Wyndorf lyckats igen. En binge urstarka låtar, snygga arrangemang som känns nyskapande och som håller hög klass och till sist en jävlaranamma-inställning som tar musiken det där extra steget. Kanske då möjligen att låten A Thousand Stars tenderar att bli för mycket reverb-effekter till dess att den hotar att bli grötig och ostrukturerad men den är okej. Slap in the Face är däremot en så där klockren Monster Magnet låt som träffar solar plexus som en rivningskula, eller ännu mer talande som en lavett rakt i ansiktet. Den är så där högoktanigt att man blir alldeles lycklig i brallan och man lämnas med ett pervoflin på läpparna.

Sista numret ut Little Bag of Gloom, är en låt med hög hjärnkapacitet. Den är uppbyggd som en psalm med orgel, bas och piano som enda komp men berättar en våldsam liten historia om en bakgrund till ett blåmärke, det ni S/M när den är som finast.

Men det är som sagt lite synd då att alla dessa låtar som jag nu räknat upp, ska behöva hamna i sällskap med 2000 Light Years From Home. Den saknar inte kvaliteter men den når å andra sidan inte heller upp till den standarden de övriga låtarna har. Den här fadäsen kostar trots allt gruppen fyran som normalt skulle ha tillfallit 4-Way Diablo och det bidde bara en 3:a, tufft kanske kan tyckas men lägg därtill att A Thousand Stars är lite segare den också. Men what the heck, en trea är faktiskt i mitt tycke långt ifrän ett misslyckande, tvärtom det är ett bra betyg. En gjuten skiva för inköp med andra ord om du som jag är diggare av rock i den tyngre skolan. Att skivan på flertalet punkter visar på ett nyskapande är inte kattpiss som gör det hela sämre. Så fira in det nya året till dånande rockmusik, hundar mår bättre av det än nyårsraketer.

Dr. Da Capo