Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Retro XXXVI

Randy Newman — Faust

Randy Newman slog igenom på 70-talet med små ironiska popmästerverk såsom Short People eller på 80-talet var det låten I Love L.A. som väckte min anklang. Jag visste att Dusty Springfield, Judy Collins och Peggy Lee har gjort covers på hans sånger. Jag själv upptäckte Randy Newman genom att John Lennons gode vän Harry Nilsson spelade in en hel skiva med Randy Newmanlåtar: Harry Sings Newman. Det var min introduktion till Randy Newmans sångcykler vilket jag verkligen uppskattade under åren. Nu har jag lyssnat på en musikal som Randy Newman skrev 1995, vilket baserades på Goethes verk, naturligtvis. Jag kände till detta verk förrän en väninna hade den skivan i sin samling. Jag råkade bläddra i hennes skivhylla och fann skivan. Snopet och med förväntan så hör jag på en klassisk popig Broadwaymusikal. Hans låtar är mjuka och pompösa sånger med insatser av James Taylor, Don Henly, Bonnie Riatt, Linda Ronstadt och Elton John. Det är fina låtar som uppvisar nya sidor av den gamle hjälten Randy Newman. Det är en av mest pigga och intressanta skivor måste jag tillägga.

The Fall — The Infotainment Scan 2006

The Fall.Mark E. Smith brukar vara en sur gubbe som frontar The Fall och gillar byta medlemmar från och till sedan bandet bildades under punkeran år 1977. Mark E. Smith gillar göra udda saker med sin grupp The Fall på varje skiva. The Fall — The Infotainment Scan.Jag har lyssnat på bandet sedan 70-talets slut och deras skivor förändrar alltid karaktär, det kan vara intressant stundtals men inte alltid. Den här plattan har mixar och låtar som man kan dansa till. Den har lite disco i sig som komp till Mark E. Smiths pratsång, det som brukar vara gängse till deras musik.

The Falls skivor gavs ut av The Buzzcocks eget skivbolag, New Hormones ett tag när The Fall var som bäst under en period, vid tiden kring deras debutskiva. Den här plattan kan knappast jämföras med deras bästa tid i 70-talet och 80-talets början. Men den här samlingen på två cd-skivor har mixerversioner och studioversioner. Det är en okej lagom spännande skiva att lyssna på.

Bobby Darin — Dream Lover: The Platinum Collection

Bobby Darin.Få artister kunde som Bobby Darin svänga gränslöst med rena rockhitar som underbara tonårsdramat Splish Splash eller Queen of the Hop. Han gjorde den underbara Dream Lover åt en hungrig publik. Bobby Darin kunde även göra mogen vuxenpop i den store hjälten Frank Sinatras efterföljd, som gav honom en ännu större publik ute i den stora världen. Bobby Darin — Dream Lover: The Platinum Collection.Standards och evergreens sjöng han så briljant att man häpnade när man lyssnade på sångerna. Bobby Darin sjöng även in på 70-talet Dions fina folkrocksånger med stor bravur vilket jag tycker visar vilken underbar artist Bobby Darin kunde vara under sin korta levnadsperiod. Han föddes 1936 och avled tyvärr redan 1973. Mellan dessa år så kunde han uppträdda som jazzsångare och ändå göra bra poplåtar som fortfarande går att lyssna på med behag. Den här samlingen som jag skickade efter från Ginza, täcker upp det mesta du behöver om du vill ha hans hitlåtar så är det en bra anledning att köpa detta album. Naturligtvis så finns det flera andra samlingar att tillgå. Men denna duger skiva så bra åt mig. Den har allt som jag har hört av Bobby Darin och spår jag aldrig visste att det var Bobby som sjöng in.

Hank Snow — The Best of Hank Snow Original Hits 2003

Hank Snow.Det är få stora artister från Canada som blivit så förknippat med den amerikanska sångboken och dess heligaste källvatten såsom Neil Young och Hank Snow. Framförallt Hank Snow som föddes 1914 och lyssnade på gamla Jimmy Rodgersplattor när han växte upp i sin hemstad. Det var musiken som kom att betyda så mycket för Hank Snow att han lät sig översköljas av den. Musiken blev hans kall som fick hank att till slut att vilja spela in låtar och uppträdda inför publik.

Han rymde vid 12 års ålder till sjön och blev kvar där tills han vid 16 år ålder kom hem igen och började sjunga in countrylåtar. Han blev först stjärna i Canada och försökte under en rad med år ta sig in på den amerikanska marknaden där den riktiga countryn existerade. Det var först i slitet av 40-talet han fick sitt genombrott. Men efter det så tillhörde han countryns yttersta elit. Min favoritlåt med Hank Snow är hans fundamentala honky tonksuccé I’m Movin’ On. Den låten är knäckande bra liksom hans lilla rockpärla Rhumba Boogie som också är en låt att fullständigt falla för. Hank Snow spelade in skivor och turnerade mycket och länge. Till slut nötte han in sin storhet hos amerikanska publiken. När han avled 1999 så var Hank Snow en stor stjärna inom countryn. Han kan nästan jämföras Hank Williams och Bill Monroe. Det är tillräckligt stort bara det.

The Bongos — Drums Along the Hudson

The Bongos — Drums Along the Hudson.Det är ganska lustigt att den gamla new wavegruppen The Bongos har blivit hippa igen med nyutgåvor av deras skivor, de få de gjorde under åren mellan 1979 till deras avslut i mitten av 80-talet. Framförallt var det L.P Andersson i Sonic som skrev om deras skivor och recenserade sångaren Richard Barones nya självbiografi som handlar om att vara rockstjärna. Jag själv införskaffade mig den här skivan som är så cool på grund av att The Bongos hade en förmåga att skapa bra sånger och en storstadskänsla i sin musik. Efter The Bongos lade av så fortsatte Richard Barone med att göra soloplattor, teater och filmmusik. Han är fortfarande aktiv inom musiken. Men det som The Bongo gjorde på sina få skivor förtjänar att ihågkommas. Den här plattan ägde jag på vinyl för 26 år sedan och den här cd-utgåvan diggar jag verkligen. The Bongos för en hel värld.

A Certain Ratio — I’d Like To See You Again

A Certain Ratio — I’d like to See You Again.Man kan inte låta bli att tycka om ett band som A Certain Ratio som blev det bland första bandet som Tony Wilsons skivbolag signade vid sidan om Joy Division/New Order. Deras punkfunk som slog igenom ungefär samtidigt som New Yorks postpunk/punkfunkscen i början av 80-talet, är så delikat att den här skivan fortfarande efter 25 år känns som om det producerad av i dag. Läckra discolåtar som tar sin givna plats. Rockmusiken var verkligen cool under den här tiden då dansmusiken fick chansen att slå omkull världen. Det är New Yorkscenen med ESG bland annat liksom New Order som gav a Certain Ratio sin fina plats i en kommande rockscen som var underground. Det va sådana band som fick mig att lyssna på allt nytt som fanns i världen. Jag blir förtjust av en delikat kompakt rytmisk melodiös popskiva, som uppvisar elegansen och fantasin som härskade på musikscenen då. Ett bra band som fortfarande gör skivor. Ta chansen och upplev musikscenen som den var under 80-talets bästa tid.

Dr. Indie hittar hem till Australiens guldgruva The Triffids

The Triffids — Australian Drama.Det fanns många bra akter från Australien förutom AC/DC. Vi hade Nick Caves Birthday Party, Radio Birdman, The Saints, PJ Harvey och ett band som The Triffids från staden Perth. David McComb hette deras suveräna låtsnickrare med en vän röst och en knippe utsökta altarnativa popsånger. Han bildade bandet 1980 tillsammans med sin broder Robert. Jag hörde bandet via Lars Aldmans undergroundradioshow Lilla Bommen på P3. David McComb var utan tvekan en skicklig låtskrivare som påminner mycket om Martin Piper Wilson i The Church, båda två tillhörde låtskrivareliten i Australiens undergroundrockscen. The Triffids hade flera fina sånger som då och då överraskade mig för att den var timid samtidigt som den var punkig på något sätt. Jag tycker att The Triffids har samma storhet som Teardrops Explode med Julian Cope i spetsen eller XTC när dom banden gav världen den alternativa vågen av bra 80-talsmusik som blev min dröm av 80-talet. David McComb dog i början av 90-talet i sviterna efter en bilolycka. Med hans död dog även visionen som gav The Triffids liv och mening. Så nu har vi bara deras minnen i form av skivorna kvar i alla fall.

Här kommer några bra albumtips
Australian Drama utgåva på cd 1995
The Black Swan 1989
Raining Pleasure 1984

The Cure — Three Imaginary Boys från 1979 och remastrad utgåva 2005

När Robert Smith skickade in sin demo på låten Killing A Arab till skivbolaget Polydors representant Chris Parry, blev han väldigt förtjust i deras låt. Chris Parry hoppade av skivbolaget Polydor och byggde upp sitt eget bolag med namnet Fiction och signade The Cure som sitt första band. Det var då bandet debuterade med skivan Three Imaginary Boys vilket i dag när jag lyssnar på det, känns lite ofärdig. Dom har inte riktigt funnit sin speciella stil. Deras långsamma gotiska känsla och Robert Smiths röstläge förändrades alltmera till en viskande fin sång. Jag själv blev så svag för Robert Smiths feminina sårbarhet och den inre styrka han erövrade med sina andra plattor. Här handlar det om en skiva som söker sin form. Några av låtarna antyder deras kommande långsamma musik vilket utgör deras nattsvarta underbara new waveestetik. När jag lyssnar på skivan så blir den först lite suddig men så klarnar det så smått. Låtarna får färg, form och kött på benen. Skivan är det första steget mot en vackrare värld.