Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Personlig anblick

Precis för ett år sedan, tror att på dagen nu sökte stenar och tog snäckan fram av den jag hämtade till min badrumshylla hos dig, ville ha något på den innan sätter annat extra rakdon och handdukskläder, en hyllinvigning för, att här härdar jag fram från första påtaget hårt material till mjukare, men dem med så av naturen polerade och pärlemorfin, med vattnets hjälp kommit, vatten och badrum hör ock ihop, jag var mycket glad för hyllan och för den bruna insköna handduken även, med egen krok, tacksam för allt rum hos dig. På hemvägen med stenarna, funnit en så fin slät, konstaterade jag att det alltjämt finns kvar tvålmärken på trälisten där vi hade tvålen tillvid farstun på madam Sylvihuset, vilket nog förvånade mig att de blev så länge kvar trots regn många gånger längs med hela hösten. Jag blev glad. Log för mig själv, tänkte på att du alltid luktar så gott, jag gillar din doft, också riktigt mycket om den i parfyméen. Senaste sommar fanns tvålmärkena alltjämt kvar, vilket förvånar mig, slog mig så tydligt, blir så glad för, fastän även med min sorg till dig påminner mig genast om stunder mer än sten, alltid påträngande i minnet pockar på minsta tillfälle, på alla världens små tecken göra sak. Jag tenderar bli så sentimental, idag nu långt över ett år sedan du var här finns samma tvålmärken kvar, alltjämt, märkligt, blott hur lite svagare nog men man ser tydligt dem. Den dag man inte mera ser dem blir jag &:så mycket sorgsen i sig. Du har säkert utplånat mig från ditt badrum fördrivet och kanske från ditt sinne, även om jag försöker så gott som det går att förhindra detta. Jag vill inte vara din hjärntrasslade stalker, men vill inte förpassas i minnets arkiv hos dig, och det värsta att jag troligen blott påskyndat det in process. Du är så vacker i min levande hjärna. Jag är barnslig, jag är omogen, är bedrövad över att du inte riktigt kunde se det vackra därom hur och det finns som säkert också fint i sådant av en, hurudan människan är sig oskyldig, fallit vanskapt pladask inför den andra och inom ett växer där, som likt bourbonska krukskärvors växter man icke vet om speciellt, så ur eget tillför andra, utan barlast kommer till, vara din, med ehrligheten förplantad på sitt rätta ställe. Min hjärna älskar dig känsla, vill bli vuxen hos dig förstås, med alla sina fina upptäckter hos just dig, hela vägen, dubbla snåret genom, och också kunna säga framme, säga att varje stund hört till, så lycklig över dig, att det blev, lyckades fram förblev. Jag slog en kullerbytta bakåt i det drypvåta av gräsmatta, när här i höstregnet, i åsynen av tvålmärket, att det finns kvar. Minns dina vackra dofter och ord, inte ännu klarat av att poetiskt säga dem märkligaste dikt bra, de så utsökta och avkrävs på sin rättmätiga tid få vanskapa mig. Du kan troligen aldrig förlita dig mer på mig, jag som vill satsa min person på dig, jag skulle i allt tro på dig som världens ett bästa hjärta, det enda för mig, och jag skulle aldrig komma vilse bort i det. Du är säker på att jag du alltid skulle, förr eller senare tröttnad, och blir ledsen på mig, du känner dig, därför bör ha rätt härom, och inte ens en pseudozebra blir alltför lätt kvitt sina lyxränder, skyldig, å andra sidan vet du verkligen inte heller hur mycket som mitt hjärta är värt av tyckte till dig ge, hur mycket det alltid vore vilja och kan mogna mig, växa mig, ömma mig för dig. Det kan jag kanske i princip inte ens själv veta, fastän vet helt säkert att det är massor per se, något man, jag åtminstone inte säger utan av uppriktighetens ett, min persongaranti alltid: älskar dig.

Stefan Hammarén