Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Tecknade serier

Elvis #1 2008

Tony och Maria Cronestam

Elvis.Elvis är en helt okej serie som blir mera vuxen på ett sätt fast med pojkens barnsliga charm i behåll. Det jag menar är att sköldpaddan Elvis har ett intellektuellt yrke som psykolog, hustru och barn. Ett moget och vuxet liv där vuxenheten får sin vardagliga dos av barnbesvär och annat. Men det finns trots det drag av den lilla pojken som spelar datorspel och funderar på relativt fåniga frågeställningar, eller också är det vardagens banaliteter som tar vid.

Elvis tycker jag bättre om än Rocky. För Rocky är ensam, singelkillen som har många tråkiga långa tal som man lätt på något sätt kan tycka bli lite enahanda i långa loppet. Rocky är som ett avsnitt av Seinfeld, det handlar om ingenting, men Seinfeld är roligare.

Elvis känns mera nära mig själv. Alla vi som levt i relationer kan känna igen oss i Elvis eftersom det känns så välbekant i det han och hans Hedvig gör Så Elvis fungerar riktigt bra.

Däremot är det större problem med gästserierna, för dom saknar något relevant. Det som saknas är en rolig poäng eller något som man som läsare kan ta till sig. Det är ett problem stundtals med svenska serier att den inte alltid orkar ända fram. Mr. Snaggus menade att svenska serier ibland kan vara lite hur som helst, stundtals verkade man publicera svenska serier bara för att de vara just svenska serier. Särskilt i dom tidningar som skulle vara vägledande för svenska serier, såsom Galago och tidningen Svenska Serier, när den fanns för flera år sedan. Då kunde man få sig till livs kvantitet istället för välskrivna manus som byggde på kvalitet. I första numret av Elvis så uppenbarar sig det problemet med svenska serier väldigt bra.

Ta Max Gustafsons serie Samir som du kan läsa i Stockholm City och som nu gästar Elvis. Den bygger på svenska fördomar om invandrare och skall även ge oss det mångkulturella samhället. Språket skall vara en spegling av dagen hip hopstuk. Men även vill Max Gustafson göra en modern satir. Men Samir är i mina ögon ganska så fånig och halvdan satir som försöker fånga in så många tidssignaler som möjligt och skildra dem ur sin egen synvinkel. Som sagt var så är serien ganska svag i kontur och karaktär.

Malin Svedjeholms serie om flickan Plåstra skall vara en serie med en ung kvinna i centrum. Men är den rolig, nej, är det för att jag är man som jag inte tycker om den. Nej. Den är bara pinsam fånig. Den engagerar mig inte alls på någon front. Den försvinner bara bort i tomheten.

Däremot är Malin Biller så mycket roligare. Mera rakt på sak och lite smått vulgär på ett roligt sätt som fungerar bra. Hennes serier diggar jag som tusan. Malin Biller ser jag gärna mera av. Här finns hon på sin hemsida — Biller

Den sämsta smörja jag läst är en serie som heter Edika. [Hm. Ska nog lyckas omvända den ärade herr doktor Indie till att inse Edikas storhet. I och för sig är den nog lite malplacerad med tanke på de övriga serierna. Mr. Snaggus.] Den har en fet man på nudistläger som skall gå och raka sig på en hårsalong. En närsynt arabisk frisör som ställer till det. Usel och obegriplig serie som har råkat ut för det värsta. Det är en humorserie som inte är rolig. Phhh. Det suger.

En serieskapare vid namn John Lustig gör små pastischer på popkonst. Han vill göra något som påminner om Jan Stenmark. Men John Lustig är ironiskt nog bara olustig. Det är klassiskt tecknade enstaka serierutor i samma stil som man tecknade på 40-talet. Men det blir knappast så lyckade skämt. Jan Stenmark är oöverträffad i Sverige på det han gör.

Så tidningen Elvis vill jag berömma för att Elvis får bre ut sig ordentligt. Men det är några gästserier som man kan vara utan.