Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Världsförändrare

The Rolling Stones — Exile on Main St.

The Rolling Stones mästerverk

The Rolling Stones — Exile on Main St.I maj 1972 såg en av de bästa skivorna som någonsin graverats ner på en bit plast dagens ljus. När den kom var den så övermäktig att den satte standarden för hur Rock ’n’ Roll egentligen skulle låta. Den var helt enkelt ett sådant spankingkalas att ingenting annat ens kom i närheten. Skivan heter naturligtvis Exile on Main St. och gavs ut av Rolling Stones och si en av världens bästa rockplattor till och med mätt med dagens mått var född.

Historien om skivan är lika intressant som själva resultatet. Den tillkom i Rolling Stones nya mobila studio de inköpt. En lastbil fullspäckad med allsköns utrustning kunde köpas för pengar om man hade lust att hosta upp en smärre förmögenhet. Skivan slutmixades och finjusterades mitt under pågående turné i USA, en del pålägg gjordes i Los Angeles och voilà — mission accomplished. Att den färdigställdes i USA är extremt mycket ett ödets ironi då skivan är så mycket Amerikansk rock och folkmusik i form av blues och country, att få skivor har gjorts vare sig före eller efter som känns mer i samklang med denna musiktradition och detta genomfört av en brittisk grupp! Skivan är helt enkelt en enda lång hyllning till svart amerikansk musiktradition och musikhistoria men den är gjord av en vit grupp som faktiskt lyckas göra den så bra som krävs för att trovärdigheten ska finnas kvar det vill säga de gör den så bra att man blir knäsvag.

Som sagt, skivans musik pendlar från ren rak bop till you droprock som fick Elvis att titta sig vilset omkring, till blues i sådana överdoser att man bara skriker mer för att i nästa ögonblick skamlöst flirta med country allt detta med ett klassiskt kännemärke av kvalité.

Det svänger, det klöser, det smeker och det piskar om vart annat med en pondus som får S/M-tanter i läder att stirra både argt och avundsjukt.

Men det är djupare än så, här finns en kärlek till musiken i varje ton som får mig att snyfta av både förtvivlan och glädje på en och samma gång. Lyssna bara på en låt som Sweet Black Angel som inleds med ett ackordsanslag på gitarren som går igen i en upprepning och i bakgrunden smyger man in en gurka och till sist en rytmisk markering av en koskälla, små detaljer och subtilt på en och samma gång men så bra att man har svårt att hålla tätt. Det är så imponerande att man likt Wayne och hans kompisar i filmen Wayne’s World slänger sig på marken och skriker ”I’m not worthy, I’m not worthy”, därför att de två musikgenierna Mick Jagger och Keith Richard har slagit sig själva med hästlängder på just denna platta.

Lyssna gärna också på både Rocks Off och Rip This Joint som båda svänger så hejdlöst att arslet på vilken rockoman som helst hotar att svänga ur led. De är båda exempel på det översväng som gruppen lyckas uppbåda på flertalet ställen på denna skiva. Låtar som kan få döda att dansa jitterbug helt enkelt. För en sann rockälskare som mig själv är låtar som dessa inget annat än klassisk mark som sätter ribban på en ny nivå.

Man har från radarparet Jagger/Richard sida satsat sitt krut på låtar som har ett förjävla grunddriv som kan försätta berg, på detta lägger man snygga melodier, snygga arrangemang och muskikalisk skicklighet som får en att häpna. Både enkelhet och sofistikerat på en och samma gång, kan det bli bättre. En låt som Ventilator Blues som till vid första ögonkastet är en vanlig blues, men icke, den är mycket mer än så. Lyssna på grundriffet på den ena gitarren som maler samma toner i samma tonart igen och igen. Helt plötsligt förstår man att den är den fläkten som låten handlar om fast i ljud, på detta läggs trummorna som är mer än trummor de markerar också rotationshastigheten och till sist på detta sången som där den alltid brilliante Mick Jagger firar nya triumfer. Han råkar bara vara en av de bästa rocksångarna den här planeten har fått se på en scen och höra på en skiva.

På plattan finns också plats för experiment i form av I Just Wanna See His Face som är så där lagom mystisk men ändå en pärla för örat. Också Let It Loose tangerar någon slags experimentgräns där en stor portion Soul och Gospel får utrymme i en låt som är allt annat än typisk för Rolling Stones.

Ytterligare ett musikaliskt inslag som firar nya triumfer på denna platta är hur man använder instrumenteringen och vad man gör med den. Självklart spelar både Keith Richard och Mick Jones mer bluesigt och rockigt än någonsin och bara här knäcker den här gruppen de flesta ben i kroppen på de flesta andra grupper både nu och då. Men detta är också plattan där Charlie Watts trummor får fritt utlopp. Att ha är en ouppmärksammad trummis det är sant, spelskicklighet har han nämligen i överflöd men få gånger får han eloger för detta. På Exile on Main St. går det dock inte att blunda längre, trummorna bidrar med så många dimensioner att till sist tappar man räkningen. Drivet är det första, trummorna förser låtarna med det där extra gunget som får dem att kötta loss så att benen inte kan sitta still längre. Varje gång som Charlie Watts landar de där trumstockarna på pukorna får han det att framstå som ett både tungt och avancerat smiskparty som får det mesta i övrigt att verka rent amatörmässigt. Personligen tror jag att grabbarna nere på Stockholm Leather Men hade velat ligga uppspända och erbjudit ändalykten för en hederlig omgång av Charlies trumstockar.

Mick Jaggers roll är naturligtvis att sjunga överjordiskt bra, men också att tuta munspel. Exile on Main St. är mig veterligen den skivan med Rolling Stones där detta är som mest uttalat, det är däremot inte första gången som han så mästerligt hanterar detta instrument. Det tjuter, det ylar och det piskar min rygg bättre än den värsta flagellanten. Det får mig också att vilja underkasta mig för lite mer av den där behandlingen om ni förstår vad jag menar. Smisk kan vara både skoj och uppiggande ibland och Exile on Main St. visar verkligen detta.

En värdig klassiker som har allt och mer, det är hur man måste sammanfatta genidraget Exile on Main St. The Rolling Stones bästa skiva om ni frågar mig, men tragiskt nog också den sista skivan som var bra alls. Numer handlar Rolling Stones mer om pengar än musik och tyvärr har kvalitén på deras plattor sjunkit så mycket att en jämförelse inte ens är lönt mödan. Nej, satsa istället dina pengar på den skivan som får det mesta av andra artister och Stones själva att verka rent amatöristiskt.

Dr. Da Capo