Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Backspegeln

Hoagy Carmichael — Jazzens store Maestro

Hoagy Carmichael.Hoagy Carmichael, smaka på de orden men förmodligen är du fortfarande bara förbryllad. Och det är väl inte så underligt, Hoagy är en alltför bortglömd skatt i vår tid men denna artikel ska försöka råda bot på detta, Anledningen är att Hoagy Carmichael förtjänar uppmärksamhet då han förmodligen är en av sin tids mest talangfulla låtskrivare. Talar vi jazz, vilket var den stil som han i det närmaste spelade, så var han definitivt en av de stora.

Hoagy Carmichael föddes i Bloomington Indiana 1899. Fadern var elektriker och hästdrosksförare och modern var pianist som hjälpte till med försörjningen genom att spela på fester och till bioföreställningar. Sonen döptes egentligen till Hoagland Carmichael efter en cirkustrupp som brukade komma till stan. Truppen som hette The Hoaglands bodde hemma hos familjen under moderns graviditet och därför blev det Hoagland som senare kom att bli Hoagy. När Hoagy fyllt sex började han sjunga och spela piano, moderns skicklighet som pianist hade gått i arv och därför lärde han sig snabbt och blev med tiden en mycket driven pianospelare. Under skolåren var det fortfarande pianot som stod i centrum för Hoagys intresse, men familjen var fattig och därför var han tvungen att bidra till familjens inkomster genom att jobba parallellt med skolan. Bland annat jobbade han i byggsektorn, på en cykelkedjefabrik och som slaktarlärling. Pianospelande blev därför en viktig tillflyktsort för den annars utarbetade unge mannen när han och mamman brukade spela fyrhändigt i hemmet. Under sin ungdomstid utvecklade Hoagy en djup vänskap till den svarte jazzpianisten Reg DuValle som också fungerade som mentor och lärofader för den unge mannen. Av Reg fick han lära sig att spela jazz och hur man improviserade.

1918 drabbades familjen av en tragedi som kom att prägla Hoagy många år framöver. Hans äldre syster Joannie dog helt i onödan av en vanlig influensa som komplicerades av undernäring och att familjen inte hade råd med läkare. Flera år senare skrev han om hur meningslös hennes död varit och hur han den dagen svor att aldrig själv bli fattig. Händelsen var säkert en bidragande orsak till att Hoagy redan samma år satte igång sin karriär, hans första uppdrag var att spela på en universitetsdans och han tjänade 5 dollar för en kvälls jobb vilket var rätt mycket pengar för tiden. Pianospelandet tog honom så småningom till universitetsutbildning då spelandet finansierade hans studier. Han började dessa på Indiana University och fortsatte sedan till Indiana University of Law där han tog sin examen 1925 från det första och 1926 från det andra. Under studieåren spelade han med och lärde känna Bix Beiderbecke som var en ypperlig kornettspelare och som också behärskade pianospelets ädla konst. För båda två var det jazzen som gällde då musikstilen var tidens stora nymodighet och fluga. Under Bix överseende försökte Hoagy lära sig spela kornett men upptäckte att hans läppar var för känsliga för instrumentet, men tack vare Bix lärde sig Hoagy de klassiska influenserna i musiken. Denna lärde honom om impressionism och klassisk musik som Hoagy senare i livet vävde in i sin musik. Bix introducerade också Hoagy för Louis Armstrong, en annan av jazzens giganter, vid ett besök i Chicago. Armstrong var där för att spela med orkestern King Oliver’s Creole Jazz Band i vilken han spelade trumpet. Senare i de bådas karriär kom de att samarbeta så mötet blev en biljett in i jazzens inre kretsar.

Hoagy var nu redo att börja komponera eget material, men de första försöken spelades in av andra än honom själv. Washboard Blues och Boneyard Shuffle var båda exempel på de tidigaste kompositionerna och båda spelades in av Curtis Hutch. Riverboat Shuffle var ett tredje exempel men som spelades in av Bix Beiderbecke istället. Kompositionerna ledde fram till att Hoagy Carmichael uppmärksammades som en vit jazzkompositör av rang och snart hade han fått ett erkännande för sin förmåga att skriva låtar. Han stod dock i vägvalet, skulle han satsa på musiken eller den akademiska karriären. För att kunna utöva yrket advokat var han tvungen att klara av ett test. Han flyttade till Miami där han fått anställning på en advokatbyrå och hoppades på att han under anställningen skulle klara provet. Det hände dock inte, istället misslyckades han och därför återvände han till Indiana. Väl hemma tog han anställning på en annan firma och denna gång klarade han provet. Trots detta ägnade han den mesta tiden åt musiken, han kunde inte släppa den. Spelande, komponerande och inbokningar för spelningar var några av de saker han skötte parallellt med att han dagtid jobbade som advokat.

Snart hade musikkarriären tagit fart, men denna gång var det i eget namn där hans kompositioner spelades in av honom själv. 1929 Avslutade han inspelningen av låten Star Dust (senare omdöpt till Stardust) där han själv spelade pianosolot, låten skulle komma att bli en av flera klassiker som Hoagy Carmichael komponerade. Som det mesta här i livet ledde en sak till en annan och snart kunde han även börja spela in material som andra fått spela in under de första trevande åren som kompositör. Paul Whiteman erbjöd Hoagy att spela in Washboard Blues i en ny version där han både spelade piano och sjöng. En annan liten detalj var att gamle vännen Bix Beiderbecke och bröderna Dorsey (senare giganter inom samtida jazz) i bandet.

Snart breddade Carmichael sin repertoar genom att börja skriva texter till sina sånger. Den första låten som slog stort där han skrivit texten hette Rockin’ Chair som spelades in av kollegan Louis Armstrong och Mildred Bailey. Musiken hade nu tagit över så mycket av Carmichaels tid att han till sist fick sparken från den advokatbyrå där an alltjämt var anställd. Eftersom hans karriär redan gick som smort gjorde ju detta inget utan tvärtom blev det anledningen för honom att flytta till Kalifornien.

Los Angeles hade en stor musicalscen och det var denna som Carmichael nu siktade in sig på. Sagt och gjort, flyttlasset gick till Los Angeles. Kollegan Paul Whiteman fanns redan på plats och de två umgicks en hel del, men jobben uteblev och därför flyttade snart Carmichael till New York istället och1929 bytte han så adress.

Irving Mills var ingen mindre än Duke Ellingtons agent och verksam i New York. Hoagy Carmichael anställdes snart av denna för att boka in inspelningsdatum och hålla reda på de olika artisternas engagemang. Han lyckades därför lägga undan en del pengar som han snabbt förlorade i den stora börskraschen som drabbade USA 1930. Utvecklingen gick inte hans väg men när han behövde det som bäst lyckades han i varje fall sälja låten Rockin’ Chair till Louise Armstrong som ville spela in den. För att ytterligare dryga ut inkomsterna, jobbade Hoagy Carmichael åt en investeringsfirma. Han funderade till och med på att lägga musiken på hyllan för i kölvattnet på börskraschen var det minst sagt svårt att få jobb i showbusiness då få hade råd att konsumera något annat än livets nödtorft.

Det var då det var som mörkast som det plötsligt vände. Han hade just komponerat den nya låten Georgia on My Mind, som långt senare gjordes odödligt med Ray Charles, och denna vände hela skutan för den blev en omedelbar hit. Han fortsatte med att spela in låtar som Up a Lazy River och sålde också rättigheten att spela in en ny version av Stardust med text till ingen mindre än Bing Crosby. Snart var Hoagy Carmichael ett eftertraktat namn med ett gott rykte för sin förmåga att skriva låtar igen. Därför kunde han börja arbeta åt Southern Music där han kunde komponera låtar till försäljning åt andra artister och få ut en stadig men relativt låg inkomst på detta. Depressionen gjorde tiderna osäkra för musiker och underhållare men tack vare jobbet kunde han nu i varje fall hålla näsan ovanför vattnet. En tragedi inträffade dock under dessa de tidigaste åren av 30-talet och det var vännen Bix Beiderbeckes alltför tidiga död.

Jazzen genomgick under de här åren ett trendskifte där alltmer började gå mot swing, det var under ledning av tidens stora som Tommy Dorsey och Benny Goodman som jazzen fick den nya utformningen. Också den nyupptäckta sångaren Frank Sinatra bidrog till förändringen och Hoagy Carmichael var inte sen att följa efter. Den unga talangfulla textförfattaren Johnny Mercer bidrog till flera av Hoagys nya låtar och flera av dessa blev mycket framgångsrika. Thanksgiving, Moon Country och Lazybones var några av de hittar han hade. De sålde över 350 000 kopior på mindre än tre veckor och Carmichaels ekonomiska situation hade nu förbättrats avsevärt. Han var nu stor i ordets rätta bemärkelse och giganter som George Gershwin, Fred Astair och Duke Ellington hade fått både en kollega och en konkurrent om låtintäkterna. Också som sångare började hans popularitet att öka, själv beskrev han sin röst som en kopia av hur en skabbig hund ser ut. Snart började han snegla på möjligheterna att göra filmmusik och första chansen kom då han lyckades sälja låten Mooburn som ingick i filmen Anything Goes, övrig musik till filmen skrevs av Cole Porter.

Försöket gav mersmak och snart kunde han ro ett fett kontrakt i land med Paramount där han ingick i filmbolagets stall av låtskrivare som levererade musik till filmerna. Flyttlasset gick med andra ord än en gång till Los Angeles, men den här gången var det som nygift då han strax före flytten gifte sig med Ruth Meinardi. Ganska snart framträdde Hoagy i filmen Topper där han framförde låten Old Man Moon. Nu spottade Hoagy fram låtar som fick större och större framgång, Two Sleepy People, Heart and Soul (som spelats in i ett antal versioner genom åren), I Get Along Without You Very Fine för att nämna några.

1939 bröt andra världskriget ut, men trots detta kunde Hoagy Carmichael fortsätta oförtrutet. Samarbetet med Johnny Mercer ledde fram till framgångar som Skylark som också spelades in med Glenn Miller, Dinah Shore och Helen Forrest. Eftersom filmerna fortsatte att spelas in kunde också Hoagy Carmichael fortsätta att framträda även där. Filmen To Have and Have Not var filmen som baserades på en av Ernest Hemingways böcker med samma namn (Att ha och att inte ha i översatt version), där framförde han How Little We Know med Lauren Bacall som spelade i filmen mot Humphrey Bogart. Till soundtracket följde dessutom Baltimore Oriole upp men Hong Kong Blues med sin märkliga text lämnades utanför. Samma år, 1941, bidrog han till musiken till den animerade filmen Master Bug Goes to Town. Sammantaget deltog Hoagy Carmichael som skådespelare i 14 filmer under denna period och i dessa fick han framföra åtminstone 1 låt per film som till exempel Young Man with a Horn (som tillägnades Bix Beiderbecke) eller The Best Years of Our Lives.

Eftersom USA gått in i kriget efter anfallet på Pearl Harbour, inriktades musiken till att underhålla också de stridande trupperna. Också Hoagy Carmichael deltog i underhållningen av soldater genom att ge USO-shower som var de kringresande artister och shower som uppträdde på olika ställen. Sånger som tillkom under den här perioden var bland annat My Christmas Song for You, Don’t Forget to Say No Baby, Billy-a-Dick, The Army of Hippocrates, Cranky Old Yank, Eager Beaver, No More Toujours D’Amour, Morning Glory och till sist den aldrig avslutade Hitler Blues. Mellan 1944 och 1948 ledde Hoagy Carmichael tre radioshower där han också sjöng, där samarbetade han bland annat med Pee Wee Hunt och Joe Venuti.

1952 vann Hoagy Carmichael en Oscar för bästa filmmusik tillsammans med Johnny Mercer, låten hette Cool Cool Cool of the Evening och ingick i filmen The Las Vegas Story. 50-talet innebar annars TV:s intåg som medium och även inom detta började Hoagy Carmichael jobba. Saturday Night Revue, Laramie, The Helen Morgan Story of Playhouse 90, Stoney Carmichael som var ett avsnitt i den tecknade serien The Flintstones och en TV-version av Casablanca där Carmichael spelade pianisten Dooley Wilsons roll — Sam, var några av de program och serier där han deltog.

Men 50-talet innebar också uppgången för den nya musikstilen rock som attraherade allt fler. Jazzen började tappa mark till denna och Hoagy Carmichael sjönk också han i popularitet. Detta ledde till att arbetena inte flöt in som förr och Hoagy brukade under 60-talets inledning skämta om att om Beatles hade en hög förmåga att skriva många sånger så hade han själv 25 som bara låg och väntade på att någon ville spela in dessa. Trots de mer bistra tiderna gick inte Hoagy Carmichael lottlös ur spelet, enbart royalty för låtarna som fortfarande spelades gav honom 300 000 dollar om året och när Ray Charles gjorde en jättehit av Georgia on My Mind rasslade det till ordentligt i plånboken. Också på filmmusikfronten var det motigt när han nästan rodde ett kontrakt i hamn till Hatari som i sista minuten ersattes med musik av Henry Mancini istället. Hoagy Carmichaels musik var färdigskriven och inspelad men Alltmer började han alltså tappa mark till yngre kompositörer och de nya jobben blev mer och mer sällsynta. Han började därför spendera större del av sin tid i New York för att där kunna skriva musik till musikaler men inte heller inom denna genre rönte han längre några större framgångar. Han använde därför sin tid till att skriva sina memoarer och 1965 gav han ut boken Sometimes I Wonder vilket faktiskt var hans andra bok, den första hade kommit redan 1946 och hette The Stardust Road. 1971 valdes han in i Songwriters Hall of Fame tillsammans med Duke Ellington som är motsvarigheten till rockens hall of fame. Han arrade också om sina gamla sånger under 70-talets inledning för att passa tidens smak och framförde sina nya versioner som jazz-rocklåtar i TV-programmet Hoagy Carmichaels Music Show som leddes av Fred Rogers.

Den 27 december 1981 dog Hoagy Carmichael i sitt hem i Rancho Mirage Kalifornien och han begravdes i Bloomington Indiana. Han var aldrig bitter mot sitt öde i den senare delen av sitt liv, men han tyckte att han hade missat en massa chanser då att han lät andra saker komma i vägen. Trots detta lämnade Hoagy Carmichael efter sig en enormt rik lotskatt som tillhör en av 1900-talets stora. Hur man än vänder och vrider på det, kommer man inte förbi genialiteten i Hoagy Carmichaels kompositioner. Jazz, klassisk musik, blues, och folkmusik vävdes samman i en delikat blandning som står sig än idag och som är väl värd en genomlyssning. Vi på blaskan vill starkt rekommendera er att göra er detta besvär, vi lovar det är väl värt mödan.

Dr. Da Capo

Ett urval av Hoagy Carmichaels låtar
Riverboat Shuffle 1924
Washboard Blues 1925
Stardust 1929
Georgia on My Mind 1930
Rockin’ Chair 1930
Come Easy Go Easy Love 1931
Lazy River 1931
In the Still of the Night 1932
Lazybones 1933
Little Old Lady 1936
Lyin’ to Myself 1936
Mooburn 1936
The Nearness of You 1937
Heart and Soul 1938
Small Fry 1938
Two Sleepy People 1938
I Get Along Without You Very Well 1938
Hong Kong Blues 1939
Riverboat Shuffle 1939
I Can’t Get Indiana Off My Mind 1940
I Walk With Music 1940
Way Back in 1939 AD 1940
Skylark 1941
Baltimore Oriole 1942
The Lamplighter’s Serenade 1942
Old Music Master 1943
Billy-a-Duck 1945
Doctor, Lawyer, Indian Chief 1945
Memphis in June 1945
Ole Buttermilk Sky 1946
In the Cool Cool Cool of the Evening 1950
The Resistance is Low 1951
Watermelon Weather 1952
Ain’t There Anyone Here For Love? 1953
When Love Goes Wrong 1953

Musik

Bob Luman — Let’s Think About Livin’ & Carl Mann — Rockin’ Mann

Cat Power — Jukebox

Dr. Indies musikmix X

Drive-By Truckers — Brighter than Creation’s Dark (Dr. Da Capo)

Drive-By Truckers — Brighter than Creation’s Dark (Dr. Indie)

Hästpojken — Caligula

Hot Chip — Made in the Dark

Jack Johnson — Sleep Through the Static & Johnny Logan & Friends — The Irish Connection

Jarlsmark — Revolution

Jean Michel Jarre — Oxygene: Live in Your Living Room & Tangerine Dream — Madcap’s Flaming Duty & Springtime in Nagasaki: Part One from the Five Atomic Seasons

Joe Henry — Civilians

Marc Almond — Stardom Road

Mårten Janssons favoritskivor

Miss Kittin — Batbox

Nada Surf — Lucky; The Magnetic Fields — Distorsion & The Low-Lows — Shining Violence

Niccokick — The Good Days We Shared, Were They So Bad?

Panda Bear — Person Pitch

Robben Ford — Truth; Robert Cray — The Definitive Collection & Michael Katon — Live and on the Prowl!

Snoop Doggy Dogg — Getcha Girl Dogg

The Mars Volta — The Bedlam in Goliath

Thurston Moore — Trees Outside the Academy