Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Debattartikel

Lurendrejeri i statssocialismens namn

”Sverige har dyraste matpriserna i Europa”, ”Stockholm, tredje dyraste staden i världen”. Detta är rubriker man kunnat läsa i tidningar under de senaste åren. Frågan är om det ligger någon sanning i påståendena och i så fall vad det beror på. Är det kanske till och med så att vi svenskar är helt och hållet lurade?

Jo, påståendena ovan är sanna. Sverige har bland de dyraste matpriserna i EU som mest upp till 20 % högre för att vara exakt och Stockholm är den tredje dyraste staden i världen. Tokyo ligger i topp och New York följer efter tätt följt av Stockholm där prisnivån ligger nästan på New Yorks nivå. Trots detta ligger Svenska löner inte i närheten med de lönenivåer som utbetalas i de dyrare städerna, det vill säga Stockholmarens köpkraft i reala pengar ligger långt under de i omvärlden. Svenska arbetare tillhör därmed några av dem som har sämst köpkraft i Europa. Hur kunde det bli så här?

När socialdemokraterna satte igång sitt folkhemsbygge på allvar efter kriget, konstaterade de en sak. Det var storindustrin som drog in de stora pengarna och som därmed kunde bistå med ett skatteunderlag som kunde finansiera den stora visionen. Därför såg socialdemokratin till att göra det förmånligt för storföretagen rent ekonomiskt, hyfsat höga skatter men också möjligheter till stimulans i form av bidrag och lån. På detta sätt kunde storföretagen över tid sko sig på de små företagen och växa sig stora på deras bekostnad för det var storföretagen som kunde dra vinstlotten på sossarnas politik.

Men socialdemokratin missade en viktig punkt som denna politik resulterade i, maktkoncentrationen i näringslivet påskyndades, konkurrensen minskade och priserna för konsumenterna ökade mer än de gjorde i jämförbara länder. Detta på grund av att de som hade kunde skaffa sig mer med hjälp av en aktiv politik som var mer än medveten från de socialdemokratiska makthavarna. Många gånger tjänade ju naturligtvis socialdemokratin och fackföreningsrörelsen själva stora pengar på denna politik då också dessa ägde företag som gynnades av den förda politiken. Ganska snart var Sverige den gyllene marknaden för oligopol (fåtal aktörer på marknaden) eller monopol. Vi hade ett inofficiellt rykte i Europa att om man etablerade sig här och pumpade in tillräckligt mycket pengar för att köpa sig stora marknadsandelar, så kunde man mångdubbla de investerade pengarna och i stort sätta vilka priser som helst för svensken är ju en lydig människa som snällt och lydigt betalar sin räkning hur bisarrt högt priset än är. För övrigt hade svensken snabbt inget annat val hur mycket hon och han än knöt näven i fickan, för vem skulle man vända sig till, ett annat bolag som troligen samarbetade med det gamla bolaget i en priskartell, det vill säga när man samarbetar för att olovligen hålla priserna uppe. Konkurrensen var mer eller mindre så kringskuren till sist att priserna inte längre sattes av de mekanismer som normalt är de rådande på en kapitalistisk marknad. En skärpt lagstiftning mot prissamarbete med hårda sanktioner mot de företag som gjorde detta blev till sist akut i detta land, men samma sossar tyckte inte att detta behövdes för det gäller ju att hålla varandra bakom ryggen. Snart betalade svensken mest av alla löntagare i världen för sitt uppehälle, den disponibla inkomsten det vill säga vad man kan använda själv för egen del sjönk till katastrofnivåer. Det var inte förrän vi gick in i EU (tack gode gud för det beslutet) som vi faktiskt fick en lagstiftning på området som var tillräckligt skarp för att någorlunda kunna bita tillbaka mot en marknad som för länge sedan vant sig vid att kunna agera utan inskränkningar från regering och riksdag.

Sveriges höga prisläge går med andra ord inte att skylla på något annat än att kapitalism inte fungerar fullt ut och detta är ett direkt resultat av den misslyckade politiken som signerats sossarna under så många års tid.

Ett exempel på detta som vi än i denna dag plågas av, är bankmarknaden. När riksbanken höjer sin ränta för att styra oss bort från inflation dröjer det inte många timmar innan alla låntagare får beskedet att deras kostnad nu ökar, men inlåningsräntan, det vill säga räntan på sparandet, ökar inte alls i samma takt. Samtidigt ökar bankerna sina marginaler, det vill säga vad de tjänar, genom att hela tiden slå sig själva i sin fantastiska jakt på att hitta nya avgifter som förutom räntegapet, skillnaden mellan in och utlåningsräntan, drabbar den enskilde. Oftast drabbar dessutom dessa konstiga avgifter småspararna värst, det vill säga vanliga människor, de som inte har råd. Däremot får man vip-treatment om man har riktigt gott om pengar i vissa banker.

Ett annat område där samma förhållande råder är på dagligvarumarknaden där ickekonkurrensen drabbar det vi måste ha — maten. På den svenska marknaden finns i stort tre aktörer Coop, Dagab och Axfood som har lagt under sig cirka 80 % av marknaden. Några få aktörer får slåss om de småsmulor de stora har lämnat kvar, men dessa rester räcker inte för att kunna växa och därmed konkurrera med de stora och inte heller till att kunna konkurrera så att priserna kan sjunka. Om någon sticker upp eller ännu värre, hotar med sanktioner och åtal som konkurrensverket då startar distributörerna som redan äger Konsum, ICA, Hemköp och alla de andra bara en ny butikskedja som man äger aktiemajoriteten i. Allt för att det ska se ut som om konkurrens råder. Ett annat vapen har varit etableringsrätten. När man vill etablera en ny butik måste man ha ett etableringstillstånd från kommunen, i flertalet fall där sådana ansökningar har kommit in har de redan etablerade, till exempel ICA och konsum, lagt in protester med motiveringen att kundunderlaget inte är tillräckligt stort och att lokalen inte är godkänd av olika anledningar för att bedriva den typ av verksamhet som dagligvarubranschen är underkastad. Det har i flertalet undersökningar visat sig att ytterligare en bromskloss i etableringsarbetet har varit socialdemokrater som ryckt till undsättning för att rädda de redan etablerade från konkurrensens otäcka skepnad. En undersökning visar till och med att skillnaden mellan sossestyrda kommuner och borgerligt styrda kommuner, är så markant att det inte går att skylla på slumpen. Överallt där konkurrens har hotat de redan etablerade, har det stått en maktfullkomlig sosse och varit behjälplig i arbetet med att hålla konkurrenterna borta.

En tredje bransch där konkurrensen är helt åsidosatt är byggbranschen. Må så vara att det finns många byggherrar och bolag och visst finns det många bolag som uppdragar åt dessa byggherrar att bygga dvs. hyresvärdar, men det finns ingen konkurrens bakom kulisserna där leverantörerna av byggmaterial är så få att priserna är kompakt höga. Skanska, ett gammalt fackföreningsägt bolag men som nu ägs av privata intressenter, har så stor del av marknaden att man i princip sätter sina egna priser.

I andra fall är staten och sossarna själva med och ser till att konkurrensen hålls på sparlåga som i fallet Vattenfall på elmarknaden. Här tjänar staten och sossarna så mycket pengar på att det egna bolaget tar ut oskäliga priser av sina konsumenter och kanske till och med är med och riggar priserna på marknaden. Staten är därmed kanske medbrottsling genom ett bolag samtidigt som samma stat sitter och har avgörandet i sin hand om konkurrensfrämjande eller konkurrenshämmande åtgärder. Gissa vad de väljer när valet står mellan hög eller låg vinst., hög eller låg profit man kan använda i statskassan till att utlova reformer man inte har råd med skattevägen.

Den svenska marknaden kan alltså beskrivas som en enda lång studie i ickekonkurrens där vanliga löntagare får betala ett högt pris för det underskott som råder på område efter område.

Denna situation är dessutom ett direkt resultat av en politik av ett parti som hävdar att de står för solidaritet. Det sista är kanske sant om solidaritet är detsamma som rätten att använda politiken som ett medel för att skörta upp löntagare, annars, om det inte är så, så är sossarna ord inget annat än den lögn det faktiskt är. Idag är det dessutom så att sossarna fortsätter på samma inslagna linje för förändring och förbättring har ju aldrig varit detta partis sanna ansikte.

Jag hävdar detta därför att den förda politiken drabbar de små bolagen hårdare än de stora som fortfarande kan sko sig på bekostnad av de små. Dessutom protesterar sossarna mest när borgarna försöker röra just de bitar som skulle kunna bryta det tidigare mönstret som vi strax ska se.

Vi kan börja med hur sossarna skött skattepolitiken. Där finns då naturligtvis en lagstiftning som talar om att bolagsskatten i Sverige ligger på 28 %, denna regel ska gälla alla företag tycker man men därav blev det intet i sossesverige. För sanningen är den att lagen innehåller så många kryphål att det faktiskt mest liknar ett skämt. Den som har stora resurser det vill säga storföretagen, kan utnyttja den frikostiga möjligheten att skriva av en massa och tolka om regler. Detta kräver dock att man har pengar och tålamod eftersom det kräver att man investerar i en bra bolagsjurist och kan processa mot staten om denna bestämmer sig för att sätta hårt mot hårt. Ett litet bolag har inte denna möjlighet och betalar därför mer än de stora bolagen i skatt, följaktligen finns det lönsamma storbolag som betalar noll i skatt medan det finns små familjeföretag som får betala maximal skatt. Om detta kan kallas rättvisa är jag troligen gud fader, men det är jag inte alltså är inte heller politiken rättvis. Tvärtom har den skapat en situation där stora blir större och mindre inte kan växa på samma villkor. En politik som dessutom hämmar konkurrensen och gör varor och tjänster dyrare för vanliga svenskar.

Nästa bit som försvårat avsevärt är alla avgifter man som företag måste betala förutom skatt.

Anställer du någon måste du betala arbetsgivaravgift, sociala avgifter, sjukförsäkring för de 14 första dagarna av sjukdom och pensionsavgifter. Dessa avgifter ger inte bara färre jobb, utan hämmar också företags utveckling och tillväxt och det drabbar de små och medelstora företagen värst.

Genom att beröva företag nödvändigt kapital för framtida tillväxt i hämmas helt enkelt deras utveckling. De blir därför snabbt offer för de mer kapitalstarka företagen som kan köpa bort konkurrens och voila, fortsätta att hålla uppe de priser de anser skäliga det vill säga svinaktigt höga.

En åtgärd som skulle kunna stimulera konkurrensen på den svenska marknaden är en utförsäljning av flertalet statliga företag till intressenter som är nytillkomna aktörer. Företagen får dock inte hamna i händerna på dem som redan är aktörer i Sverige. Också detta säger dock socialdemokratin nej till och dömer därmed svensk arbetarklass till en fortsatt tillvaro med högre priser än vad som är skäligt. Att borgarna får mothugg i denna fråga från en majoritet av svenskarna säger mer om svenskarna och deras fascination för sossarna, än om debatten som sådan. Det säger också lite om hur lite som behövs för att fortsätta att lura svensken, allt sossarna behöver göra är att knäppa med fingrarna och tala om att nu säljer minsann de sinnessvaga borgarjävlarna minsann ut vår gemensamma ägodel. Det värsta är att folk köper denna lögn, för vad är statens företag egentligen? Jo, en samling kassakossor som sätter marknaden ur spel.

Låt mig ge dig ytterligare ett exempel på hur sossarna i statens tjänst sätter allt vad marknadsprinciper åt sidan. Ett av företagen i samhällets ägo heter Samhall. Samhall ska sysselsätta människor som av en eller annan anledning inte platsar på den ordinarie arbetsmarknaden. Långtidssjukskrivna, arbetsskadade, förståndshandikappade och missbrukare är några av de grupper som ska beredas en möjlighet till inkomst genom att utföra ett riktigt jobb som vilket jobb som helst. De kan jobba med städning på fabrik på lager eller i enklare sysslor på företag. Samhall säljer därför in sina tjänster på en öppen marknad i konkurrens med andra tjänsteföretag som också vill komma åt de kontrakt som erbjuds. Detta låter ju som en rosa framgångssaga om det inte vore för en liten detalj, Samhall betalar med statens goda minne inte marknadsmässiga löner. En liten detaljs som får stora konsekvenser dock. Samhall kan nämligen tack vare denna lilla konkurrensfördel sälja in sina tjänster under de priser som råder på marknaden och därmed konkurrera ut andra företag. Följden blir att ett antal jobb försvinner på andra företag för att dessa firmor inte kan expandera och ibland överleva. Staten förlorar därför intäkter från skatter och den konsumtion som dessa arbetare skulle ha kunnat stått för kunde ha genererat inkomster via momsen men av allt detta blev det då intet. Någon vän av ordningen kanske säger att man sparar ju pengar på lägre löner också och jovisst visst är det så. Trots detta är samhall en förlustaffär därför att inkomsterna som uteblir vida överstiger de kostnader man sparar in, så stor är skadan där samhall lägger under sig marknadsandelar. Förutom denna aspekt är det väl inget mindre än hyckleri i världsklass att vi i detta land har en fackföreningsrörelse som hyllar likalönsprincipen men accepterar att sossarna skapar ett företag där lönedumpning är fullt tillåten och till och med upphöjd till norm eftersom företaget får fortsätta utan inskränkningar. Kom ihåg att de arbeten som Samhalls anställda utför är fullt normala jobb som skulle ha skötts av en fullt betald anställd om inte statlig lönedumpning hade varit tillåten i sossesverige.

Så välkommen svensk till sosseland, en situation du så gärna fortsätter att skapa och har skapat där priserna ökar mer än i omvärlden och där varenda lönekrona går till bolag som gynnats av den misslyckade politiken som signerats detta parti under de senaste 60 åren. Det är fantastiskt att kunna konstatera att du fortfarande vill fortsätta att bli lurad av en kraft som alltid skrutit med att de är så solidariska, men vars främsta mål alltid varit att förse sig och de sina på din bekostnad och att se till att konsolidera makten i evigheten — amen. Själv gråter jag inombords för jag tycker faktiskt lite synd om dig svensk, du är lurad javisst men det har skett på ett otroligt sofistikerat sätt där lögnen är vapnet och där lögnen till och med upphöjts till norm som snart 50 % procent av befolkningen tror på. Sanningen är dock att en misslyckad politik aldrig kan bli kallad för något annat än misslyckad och frånvaron av solidaritet i det politiska resultatet aldrig kan kallas för solidaritet hur hårt man än anstränger sig. Det borde till och med den mest hjärntvättade sossen förstå och sådana finns det gott om i detta land tyvärr.

Ett parti som sätter konkurrensen åt sidan med åtgärder som ger svenska konsumenter högre priser och samtidigt gynnar den egna rörelsen och de företag man äger via staten, är inte ett parti som präglas av den solidaritet man så ivrigt framhåller. Att samma solidariska parti i den ena stunden hyllar likalönsprincipen och i nästa sekund sysslar med lönedumpning är en pikant detalj i sammanhanget. Med en högre grad av konkurrens med fler intressenter på marknaden, skulle Sverige kunnat ha betydligt lägre priser. Vissa undersökningar från konkurrensverket visar att matpriserna skulle ha kunnat sjunka med upp till 20 % i snitt, om vi bara hade haft en fungerande marknad. Men detta vill ju inte svensken ha, får man tolka de senaste opinionssiffrorna vill svensken fortsätta att bli lurad. Jag säger det dock rätt ut, fortsätt att rösta borgerligt det är det enda som kan rädda oss från den katastrofpolitik som under så många år signerats socialdemokratin.

Till sist har jag min vana trogen ett antal frågor som jag skulle vilja ställa till dig Mona. När ska du erkänna att er näringslivspolitik lett till höga priser, låg konkurrens och en lägre köpkraft hos svensk arbetarklass om man jämför med jämbördiga länder? När ska du erkänna att denna misslyckade politik har varit en medveten politik från er sida enbart för att gynna svensk storkapitalism och den egna rörelsen samt att säkerställa att staten tjänat feta extrapengar så att ni har kunnat lova guld och gröna skogar? När ska du lägga alla papper på bordet så att vi, skattebetalarna, själva kan se svart på vitt hur ni använt statens resurser till att begränsa konkurrensen och därmed fördyrat för dem ni säger att ni värnar om? Och när ska du erkänna att staten sysslar med lönedumpning för att se till att bli av med konkurrens?

Dr. Da Capo