Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Konsert

The Smashing Pumpkins

Hovet 1 mars 2008

The Smashing Pumpkins.Billy Corgan har rocken mest särpräglade röst som kan tyckas låta gnällig när man hör den första gången. Det är röst som tycks vrida sig runt sångmicken för att senare övergå till att transformera om sig till ett starkare, manligare sångsätt. Det är Billy Crogans röst och deras arrnagemang som utgör gruppens kärna och blir gruppens speciella igenkänningstecken, det är vackert och slipat men ändå kaosartat gitarrmangel som döljer de estetiska popmelodierna Smashing Pumkins har som grund i sina låtar. Det är en enkel scenlösning när bandet kliver in och inleder konserten. Det är en tråkig scenografisk inramning på konserten när Smashing Pumkins står stilla och rör sig föga. Det är en konsert som inger mig blandande känslor och har sina trista stunder då inget verkar hända på scenen, Smashing Pumpkin verkar vara rädda för att ge sig hän åt sin konst. Men det som Billy Corgans tar ned konsertens flöde med är dessa stillsamma stunder då han skall spela akustiskt. Jag vill inte att Smashing Pumkins spelar akustiskt, för den nerv och högexplosiva kärnpunkt ligger i när Billy Corgan och gruppens nya medlemmar bara vräker på med kaoset. Deras gitarrmangel slår omkull allt jag kan tänka mig för stunden. När jag får noiseartade attacker myser jag verkligen. Då är Smashing Pumkins fullständigt magiska. Men så kommer balladerna in och förstör mitt intryck, jag vill inte ha nedtemposånger. Det förstör mitt totala intryck av konserten hela koncept.

För det är så jag vill njuta av de ögonblick då explosionerna kommer fram i deras musikaliska stenhårda tjusiga vackra betongrock. Smashing Pumkins har skapat en ny sorts hårdrock som har metalmusikens hårdhet men behåller indierockens skönaste element. Med den mixen av oförenliga stilar blev bandet nyskapande. Det är vad jag vill kalla för normbrytare i en bransch där många är fega. Så när gitarrmanglet lägger sig över Hovet då är jag med i varje del av låtarna, sången och kvaliteten. Men ändå blir jag lite splittrat trots många positiva intryck. Det är så att det är musiken som bär upp konserten för scenmässigt är det inte mycket att se alls. Så jag får leva på deras utlevelse i gitarrspelet. Men det är ändå för lite av energi i utlevelsen när Smashing Pumpkins skall rocka. Det tar loven av min kärlek till bandet. Så tror jag att de nya musikerna är inte så intressanta och tillräckligt starka för min smak. Billy Corgan behöver James Iha och D’arcy Wretzky som kompletterade Billy Corgans personlighet.

Jag minns mina första möten med Smashing Pumkins musik. Det var de två skivorna Gish och Siamese Dream som jag förälskade mig i. Jag minns hur jag läste Per Bjurmans reportage från ett möte med Billy Corgans band i tidskriften POP när den fortfarande fanns. Per Bjurman skrev om hur det var när Smashing Pumpkins skulle spela in en skiva i studion, den artikel väckte mitt intresse för gruppen i fråga. Jag tappade tyvärr respekten för Billy Corgans musik, då gruppens alla senare skivor stundtals blev riktigt undermåliga då musiken började nå stigar som Billy Corgans kreativa sinne inte borde ha upptäckt. Smashing Pumpkins har inte sedan dess gjort något av värde. Gruppen blev alltför pretentiös för min smak. Deras senaste comebackplatta från 2007 var ett rejält tungt misslyckande, det blev en total flopp, vilket borde förändra Billy Corgans framtida intentioner med sitt band.

Konserten var en ljum tillställning med få magiska stunder som åtminstone gav mig få ljuspunkter på en rätt så stel konsert.

3 @@@

P.S. Jag tänker från och med denna konsert börja betygsbedöma konserterna hälsar chefredaktören Dr. Indie.