Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Korta musikrecensioner XXXVII

Morcheeba — Dive Deep

Morcheeba — Dive Deep.Triphopen lever kvar trots allt i trion Morcheebas gestalt och Massive Attack har en värdig efterföljare som fortfarande kan mixa pop och långsamma elektroniska beats. Det blir pop, sång och dansmusik i en förening som jag i brist på annat ord — kallar för stor episk musik. Nya skivan är precis så där Londoncool som bara engelsk musik kan vara. Man har en lagom mörk stil som går mot ljusets punkter. Den här skivan har ett djup som jag diggar fullt ut. Sångerskan Skye Edwards och bröderna Godfrey fortsätter sedan 1995 att göra hopplöst romantiska skivor. Den nya skivan är en vacker popplatta som jag vill njuta av.

Simple Plan — Simple Plan

Simple Plan — Simple Plan.Skräpmusik av den här sorten kan man finna i olika ungdomsserier, filmer eller i värsta fall så är det MTV som gäller för ungar som snart växer ifrån eländet. Simple Plan från Canada har förmodligen samma publik som lyssnar på Avril Lavigne. Fejkpunk med pojkbandsvarning så långt ögat når. Dessutom har klantskallar från Blink 182 och Good Charlotte sina ögon på eländet. Den här skivan är tråkig, förutsägbar och ovanlig korkat musik. Det intressanta är vad gör dessa pojkar när deras fanns finns någon annanstans — då de har vuxit upp. Den här sortens poppunk existerade inte under punkåren på 70-talet eller tidiga 80-talet. Vi hade för bra musiksmak helt enkelt.

Adele — 19

Adele — 19.Nu har våra kära kritiker i England funnit sin nya röst i den blott 20 åriga Adele som debuterar med sin skiva 19. Den har blivit uppskriven som förra årets tråkiga Amy Winehouse blev. Adele är en tråkig sångerska med eviga vindpinade ballader som knappast borde orsaka någon större explosion i medierna. Det är vanlig ordinär radiopop som mest får mig att vilja somna om. Adele vill gärna göra storslagna popvisioner där dramatiska företeelser avhandlas. Men sorry det bidde bara en tumme då hennes låtar varken har kraft eller något som sticker ut i mängden av pop som görs för en lat publik. Nej jag betackar mig för det här.

The Cardigans — Best of The Cardigans

The Cardigans — Best of The Cardigans.Detta band anser jag vara bland det bästa vi har i Sverige och dessutom kan göra raka rock/poplåtar som slår anklang hos både indievänner, rockfolk och vanliga hitlistelyssnare. Nina Persson är en av våra främsta sångare och Peter Svensson gör oerhört bra låtar som har hög klass och stil. En del låtar älskar jag och andra respekterar jag väldigt mycket. Den här samlingen tar med sig spår på en dubbelcd från deras stora episka popdramatiska skivor.

Från debuten Emmerdale över till Life och Gran Turismo till att hamna i sällskap med deras Neil Youngdoftande skiva Lone Gone Before Daylight. Allt detta räcker för mig att säga att en av årets bästa samlingar har landad.

Jack Ruby — Least Honorable

Jack Ruby — Least Honorable.Ibland dyker det upp skivor på redaktionen som vi alla undrar över vad vi skall göra med dem. Det slutar oftast med att jag recenserar dom eller förkastar dessa alster hemma vid stereon. Jack Ruby är en artist som jag förkastar med stort nöje. Mage till trist och fånig monoton skiva har jag knappast hört. Jack Rugby spelar dålig reggae och får sin musik att låta som ett tråkigare gäspigare The Police. Vilket jag inte vill höra. Utan Jack Ruby förolämpar The Police genom att använda dem som influenser med sin tomma ekokammare av musik. Jacvk Ruby har en irriterande ovana att få sin gitarr att inleda på samma sätt genom alla melodierna. Fuskförsök till funkinledning. Buähh — är det enda som jag har att tillägga över bedrövelsen.

City and Colour — Bring Me Your Love

City and Colour — Bring Me Your Love.Dallas Green är en man som är föga känd på våra breddgrader. Dessutom kommer han från den lika okända hardcorebandet Alexisonfire. Men det fina med Dallas Green är att han vågar göra smått geniala ingrepp till poppastiller på sitt soloprojekt City And Colour. Han har hittills släppt tre skivor med den nya under detta namn. Det handlar inte så mycket om att göra små Bob Dylanmelodier. Utan han gör bra låtar där kärleken till livet tar överhanden. Den här skivan skulle jag kunna säga att jag är djupt förälskat i på något sätt.

Looptroop Rockers — Good Things

Promoe, Embee och Supreme är tre av de kvarvarande medlemmarna i skånska hip hopgruppen Looptroop. Nu har dom förlorad en medlem men är på gång med en ny skiva under det nya namnet Looptroop Rockers. Den första låten har släppts och den har en soulinfluerad stämning med lite reggaebaktakt i svänget. Timbuktu och Mapei är några av gästartisterna på den kommande skivan. Jag gillar den här nya låten därför att den visar att svensk hip hop lever vidare och kan göra små underverk som den här låten. Bra text och bra komposition räcker väldigt långt i min egen lilla musikaliska värld.

Steve Smith — This Town

Steve Smith — This Town.Steve Smith bor i London och är en artist som jag aldrig har hört talas om förut. Men det finns en erkänd jazztrummis med samma namn som jag först trodde det handlade om. Men så tittade jag på omslaget och läste en artikel om hans skiva på sajten BC Magazine han hade en grupp som hette Dirt Vegas i London. Men så ville han skriva låtar till en ex-flickvän som fick hjärtproblem. Dessa låtar finns tillgängliga på hans nya skiva som är riktigt bra och rockig så at man häpnar. En stor skiva som så gärna tar med sig musiken till hjärtats kammare. En ny rockare har fötts i min värld.

HorrorPops — Kiss Kiss Kill Kill

HorrorPops — Kiss Kiss Kill Kill.Patricia Day och Kim Nekroman från bandet Nekromantix fortsätter från danska utgångsvinkeln och från sitt nya boende i USA att servera sin psychobilly och surfpunk att skapa den musik som är The Cramps, Misfits och Trashmen sammankopplade med varandra. Deras nya skiva rocka på jäkligt bra och har läckra mästerliga arrangemang till sina sånger. Ag älskar att HorrorPops supersnygga sångerska verjkligen kan låta tuff brud i lyxförpackning. Musiken glöder ännu bättre än vad man kan lyssna på. Det är en bra rockplatta med punken i botten som förvärrar mitt och Blaskans liv genom att vara en av nordens bästa punkakter för tillfället. Keep rock ’n’ roll.

Danko Jones — Never Too Loud

Danko Jones.Han gör återigen högljudd rockmusik med hårdrocken som Kiss, Thin Lizzy och AC/DC som givna parametrar så att vi inte skall ta miste på vad han gör för musik. Men för mig finns det även lite Black Flag och Agnostic Front som tittar upp ur lådorna som överraskande moment i deras musik. Danko Jones trio är bättre än någonsin och låter snyggare i produktionen. Låtarna är om brudar, turnélivet och åsikten att leva livet fullt ut med sina rockdrömmar. Den nya skivan älskar jag verkligen högt och ljudligt. Bättre och bättre blir Danko Jones när de renodlar sin klassiska hårdrock med punknerv. Då är jag med bandet hela tiden så länge de kommer att existera.

Janet Jackson — Discipline

Janet Jackson — Discipline.Hon är en vacker kvinna som är syster till Michael Jackson men hennes nya skiva är stendöd och supertråkig. Det finns en mängd låtar på hennes skiva som jag känner mig skrämd av. Låtar som dör bort och har sedan länge passerat vad som är bra. Modern skitsoul som kryddas av nästan löjliga inslag där tal och musik blandas ihop på ett märkligt sätt. En gång i tiden gjorde Janet Jackson superbra soulrock. Men nu är hon bara dålig kopia av sig själv och sin samtid. Nej tack.