Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Musikkåseri

Hanoi Rocks

Debaser Medis 08-02-14

”Varför i helvete tror folk att vi är ett hårdrocksband? Det är det sista vi är. Vi är ett skabbigt punkband. På scen är vi ett punkband, på skiva ett rock ’n’ roll-band. Vi är en blandning av punk, femtiotals rock ’n’ roll, sjuttiotals glamrock och Shangri Las.”

AndyMcCoy

Hanoi Rocks.Först och främst; det här är ingen recension. Eftersom undertecknad inte hade mottagit uppdraget att recensera konserten i fråga förrän någon vecka efter att den tilldrog sig och följaktligen inte hade ”det ögat” vid besöket, kommer detta att istället mera bli ett Hanoi Rocks-minihistorik/kåseri.

Till historian. Hanoi Rocks bildades 1979 genom att Michael Monroe (Matti Fagerholm) och Nasty Suicide (Jan Stenfors) blev introducerade för varandra av Andy McCoy och bestämde sig för att starta ett band. Båda Hanoi-medlemmarna hade tidigare spelat i olika band och efter hand rekryterades även Andy McCoy (Antti Hulkko) och Sam Yaffa (Sami Takamäki) från Finlands då mest framgångsrika punkband Pelle Miljoona OY. Tämligen omgående efter bildandet styrde man kosan mot Sverige (Andy hade bott i Sverige under sin uppväxttid) och rekryterade sin trummis, Gyp Casino (Jesper Sporre) i Stockholm.

Gyp bodde fortfarande hos sin mamma, Andy flyttade in hos sin flickvän i en välbärgad villaförort och resten av bandet levde stort sett som hemlösa. Man sov på parkbänkar, i trappuppgångar och på tåg, tränade på nätterna i en lokal någonstans under en tunnelbanelinje och tiggde pengar för att kunna köpa sig en hamburgare då och då. Sin första spelning hade man på Glädjehuset med Eldkvarn som förband.

Sakta började bandet göra sig ett namn och i november 1980 skrev man på sitt första skivkontrakt med finska Johanna Records.

Hanoi Rocks.1980–81 drog Hanoi Rocks ut på sin första stora turné i Finland med 102 spelningar och med en ersättning på 30 finska mark per dag. Första fullängdsalbumet Bangkock Shocks Saigon Shakes spelades in i Stockholm 1981, men vid det andra hade man börjat snegla åt Storbritannien. Man hade spelat några klubbspelningar (den första spelningen på brittisk mark beskrevs dock som en besvikelse av Andy McCoy; publiken bestod av 12 betalande åskådare samt en trebent hund, ”Jag glömmer aldrig den trebenta hunden som hoppade omkring på den tomma ytan framför scenen…”), bl. a. som förband till Wishbone Ash. Hanoi Rocks gnetade på med alla möjliga slags spelningar man kunde få, åkte ibland tillbaka till Finland för festivaler och annat och spelade in andra plattan Oriental Beat i London.

1982 flyttade Hanoi Rocks sin bas till England permanent. Man spelade bland annat som förband åt Lords of the New Church, vars Stiv Bators och Michael Monroe blev vänner för livet.

Från åren 1981–82 finns ett antal briljanta Hanoi Rocks-hits, bl a Tragedy, Don’t You Ever Leave Me, Motorvaitin’, Love’s an Injection, Taxi Driver och Malibu Nightmare. Bandet bodde i Tooting Bec och hade börjat bekanta sig närmare med diverse olagliga substanser. Låten Tooting Bec Wreck beskriver enligt Andy McCoy den tiden väl. På en Johnny Thunders-konsert träffade Michael den blivande trummisen Razzle, ömsesidigt tycke uppstod och enligt legenden ska Razzle ha sagt att ”jag kommer att bli trummis i det här bandet om jag så ska krossa er trummis knäskålar”.

I november 1982 ges tredje albumet Selfdestruction Blues ut med Razzle på omslaget, men med trumspel av Gyp Casino. Saker och ting börjar lossna, man skriver kontrakt med ett japanskt skivbolag och turnerar i Finland och i England. 1983 utvidgas turnén till Indien, Japan och Vietnam. Speciellt hos den japanska publiken lyckas man göra intryck och Hanoi Rocks har till dags dato en stor och trogen fanskara där. Man besökte även Israel, där en planerad fotosession vid Klagomuren fick ställas in då lokalbefolkningen misstog Michael Monroe för att vara en kvinna.

Ytterligare turnering följer främst i Storbritannien och Finland och en ny platta Back to the Mystery City släpps 1983. På hösten kommer producentlegenden Bob Ezrin på en spelning och detta leder till att han producerar Hanoi Rocks nästa album. Inspelningen skedde i New York och i Kanada, i Ezrins egen studio. I Toronto hade våra glamrockshjältar en del dötid och roade sig i sitt uttråkade tillstånd med att köpa ett gallon Gordons Gin och tävla med varandra med tidtagarur om vem som tömde den snabbast. (En i bandets entourage vann med 45 sekunder för ett halvt gallon och slocknade innan vinsten hade hunnit delas ut…)

Hanoi Rocks släppte också ett livealbum All Those Wasted Years före den nya studioinspelade Two Steps from the Move. Studioalbumet ansågs inte ha några självklara listhittar och man valde att ta med en coverinspelning av John Fogertys Up Around the Bend, som kom att bli den flitigast spelade Hanoi Rocks-låten på MTV och övrig utländsk media. (Rockvideos var fortfarande lite av en modernitet, men man spelade in en video till Up Around the Bend på en engelsk Playboy-chefs egendom.)

1984 går i turnerandets tecken; Finland, Japan, Storbritannien och bandet börjar för en gångs skull tjäna lite pengar. I Japan betalas bandet 10 000 $ för varje konsert. Hanoi Rocks är förmodligen större i Japan än tom sitt hemland, man har groupies som följer med till alla spelningar, åker limousine, får allt betalat, orsakar smärre upplopp och lever med andra ord livet som rockstjärnor av rang.

I Storbritannien turnerar man vissa datum tillsammans med Johnny Thunders, från vars band man senare kommer att rekrytera trummisen Terry Chimes. Före sin första riktiga USA-turné gjorde man några spelningar på Ritz i Stockholm. USA-turnén innehöll 38 spelningar på 42 dagar. Alla dessa hann dock inte genomföras, Michael Monroe skadade sin fot och man ställde in några konserter och åkte till Los Angeles på marknadsföringsuppdrag. Mötley Crüe-killarna hade hört om detta och ville gärna träffas.

9.12.1984 omkom Razzle i en bilolycka med en höggradigt berusad Vince Neil bakom ratten. De två olycksbröderna var på väg att skaffa nytt då drickat tagit slut på en fest och Vinces sportbil fick vattenplaning efter att man kört på en vattenpost. Bilen kraschade in i två mötande bilar för att sedan rulla runt ett par varv. En ytterligare person i en av de mötande bilarna omkom.

USA-turnén hade för övrigt varit väldigt lovande, publiken beskrevs som mer entusiastisk än i Storbritannien och annanstans. Hanoi Rocks hade tre stora bolag bakom sig, CBS i England, Phonogram i Japan och Epic i USA. Kvarvarande medlemmarna av bandet hamnade dock i ett chocktillstånd, man hade ambitionen att genomföra planerade spelningar i bl. a. Finland, men detta visade sig vara omöjligt. Terry Chimes (The Clash, Generation X) hoppade in med kort varsel som trummis, men bandet kom att splittras inom månader. Förmodligen hade samarbetet mellan de två ledande figurerna, Michael Monroe och Andy McCoy, gnisslat en tid, men Razzles död var den sista utlösande faktorn för en splittring. Hanoi Rocks, som bandet var på 80-talet, kommer aldrig att finnas mer.

Åren fram till återuppståndelsen på 2000-talet pysslar medlemmarna med olika soloprojekt. Michael Monroe spelade in soloplattor under eget namn, Andy McCoy hade med Terry Chimes och Sam Yaffa bandet Cherry Bombz, Nasty Suicide hade också ett soloprojekt (innan han slog in sig på den vetenskapliga banan och blev forskare). Medlemmarnas vägar korsade Guns N’ Roses vid olika tillfällen. Nasty finns med på videon till Paradise City, Axl gästar Michaels video Death, Jail or Rock ’n’ Roll, Michael sjunger med på G Ṉ R albumet Spaghetti Incident på låten Ain’t It Fun (lyssna på den, barn) för att hedra den döde Dead Boys-sångaren. Slash och Michael samverkar även på soundtracket till filmen Coneheads med låten Magic Carpet Ride. Axl Rose, bland andra, har aldrig gjort någon hemlighet av sin beundran för de finska glam/sleaze-pionjärerna.

Efter ett 90-tal fyllt av soloprojekt och färgat av konflikter, kom Michael och Andy i början av 2000-talet på bättre fot med varandra. Så till den grad att man bestämde sig för att starta ett nytt Hanoi Rocks. Man figurerade först under namnet Hanoi Rocks Revisited, men eftersom kemin började flyta på bestämde man sig för att återta det gamla namnet till fullo. Nya Hanoi Rocks har hittills kommit ut med tre plattor; Twelve Shots on the Rocks, Another Hostile Takeover och Street Poetry. Det finns poänger med alla dessa (vissa låtar är helt underbara, exempelvis A Day Late, a Dollar Short), men undertecknad vill påstå att Street Poetry känns som den mest helgjutna. Det är en skiva där magin från den gamla Hanoi Rocks återigen mest lyser igenom. Erkännas ska att jag kanske inte har gett den nya konstellationen samma chans och att de gamla hitsen med sina medföljande minnen sitter djupare rotade, men efter ett antal lyssningar på Street Poetry måste jag konstatera att det handlar om en väldigt bra Hanoi-platta. Street Poetry kan alltså härmed rekommenderas som kvalitetsgodkänd Hanoi Rocks lyssning. Hanoi Rocks av idag betonar också sin nya form, man är inte längre Hanoi Rocks från 80-talet, vi har ett Hanoi Rocks för 2000-talet. Nu till spelningen.

Som de före detta rockbrudar som vi är, min väninna Eija och jag, skulle vi alltså ägna oss åt en stunds nostalgiskt färgad samvaro och se våra forna glamrockshjältar från Finland på Debaser Medis. Inga biljetter hade vi, det enda sättet att skaffa sig sådana i förväg var genom Tickster med kreditkortsbetalning som enda betalningsalternativ (dåligt!), men efter en halvtimmes köande på Debaser-trappan i vad som måste vara årets första och enda ishavsstorm vid Medborgarplatsen, var vi inne.

Första gången på Debaser för oss båda och blandningen av skolaula och en rockklubb var en lite charmig och helt okej lösning för en spelning med Hanoi Rocks. Med en separat baravdelning och en konsertlokal i storleksordningen större biograf, som även den inhyste en bar vid bakväggen, fanns bra möjligheter till allehanda aktiviteter vid sidan av själva musikupplevandet.

Publiken bestod av människor av alla åldrar och sorter, svenskar och finnar (säkert andra nationaliteter också), från unga glamrockare till även representanter för vår föräldrageneration. Berusningsgraden var också väldigt varierande som sig bör vid en glamrockskonsert värd namnet.

Som redan konstaterats, är detta ingen recension och jag erkänner ödmjukt att jag fullständigt missat vad förbandet hette. Om det nu ens var ett riktigt förband. Större delen av prologen stod vi nämligen i kö till damtoaletten på tredje våningen, eftersom den på bottenvåning hade fått stopp (rännandet i trappor förstärkte ytterligare känslan av skolfest). Vi kom ner lagom till Malibu Beach Nightmare, som jag hoppas var öppningslåten och ålade in oss i scenens absoluta närhet. Jag lyckades tillskansa mig en plats på en barstol (ytterligare en trevlig detalj i Debasers komposition) och därmed faktiskt få god överblick över scenen.

Första delen av konserten kändes publiken onödigt stel. Hanoi Rocks fortsätter konserten med mestadels material från 2000-talet och jag vet inte om publiken inte har tagit den produktionen till sina hjärtan på samma sätt som hitsen från 80-talet, men Mike och resten av bandet får slita för responsen till en början. En liten klunga närmast scenen kom så småningom igång med den vedertagna koreografin bestående av dans, hopp, armar i luften etc., men resten av publiken var i mitt tycke väl svårflörtad. Ett gäng till fulländning utstassade glamrockare framför oss gjorde sitt bästa för att inte röra en min, hårstrå, pose under hela konserten. Vad vet jag, de kanske ville vara coola.

Om det nämligen är något Hanoi Rocks är, så är det ett grymt liveband. Energiknippet Michael Monroe med sin glammigt androgyna utstrålning ser ut som en korsning mellan Mick Jagger och Brigitte Bardot och är den ultimata showmannen. Tillsammans med Finlands motsvarighet till Keith Richards och den huvudsakliga låtskrivaren, Andy McCoy, är de den dynamiska duon och de enda ursprungliga medlemmarna. Conny Bloom känns efter tre år med bandet som en helgjuten medlem och så även basisten Andy ”A.C.” Christell. Trummisen Lacu ska tydligen sluta i bandet och man söker efter en ersättare (i Expressen föreslogs Steven Adler och varför inte…?).

Lejonparten av de gamla hitsen kommer mot slutet av konserten och som extranummer och det är först då som publiken på riktigt kommer igång. Michaels scenkoreografi brukar på större evenemang inkludera dödsförnekande klättringar på ljusramper och i närkamp skadebringande svinganden med mikrofon. Denna kväll på Debaser svingar han mikrofonstativet med någon centimeters precision från den närmaste publikens huvuden. (Michael har tränat karate, han kanske är säker på sin sak…för mig såg det ut som ren tur att ingen skadades.) Mot slutet är publiken upparbetad till upphetsad/sprudlande rock ’n’ roll-glädje och då är det så dags. Själv är jag genomsvettig och nöjd med att mina hjältar fortfarande så till den grad visar var det förgyllda barockskåpet står i glamrockvärlden.

2000-talets Hanoi Rocks visar att gammal ändå är äldst, många av dagens glamrocksband känns helt enkelt som bleka kopior i jämförelse med The Real Thing.

Betyg (?) (Denna varande en icke-recension); @@@@

Susanna Varis