Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Retro XXXVIII

Adorable — Against Perfection 1993

Adorable.Bättre mullrigare band än Adorable kunde jag inte tänka mig när den tiden begav sig. Det bandet försvann ut i kulisserna för att My Bloody Valentine och Ride erövrade våra sinnen så att vi bedövades för ett bra tag framåt. Men Adorable släppte ut två skivor på Alan McGees klassiska etikett Creation och det var dessa som lade grunden till deras tillfälliga stjärngloria. Deras musik är vass och kristallklar som rent källvatten och gitarrerna glöder starkt i våra sinnen. Jag älskar fortfarande deras debutplatta Against Perfection som har rockens rebelliska känsla men vacker i sin storslagenhet. Adorable gav senare ut ytterligare en skiva och den blev deras sista skiva. Alan Mcgee bröt senare med gruppen Adorable och de sprack snart där efter och medlemmarna gick åt olika håll. Jag själv tappade kontakten med gruppmedlemmarna därefter. Adorable blev ett monument över det tidiga 90-talets indievåg av bra rock. Dr. Indie minns med glädje detta band som jag vördar i minnet.

Gentle Giant — Free Hand 1976

Gentle Giant.Gentle Giant spelar progressiv rock som jag har lite svårt för i normala fall. Jag har liksom inte riktigt fullt ut kunnat köpa idealet bakom symfonirockens hela koncept. Emerson, Lake & Palmer, Yes eller Genesis som var musikstilens flaggskepp. Men så fanns Gentle Giant vid sidan om det hela levde sitt eget liv. I normala fall brukar det vara Dr. Rock som fördjupar sig i den här sortens rock. Han gillar detta band och jag kan förstå det hela. Den här skivan blev till skillnad från deras andra album — en kommersiell succé. Albumet Free Hand är den deras mest spännande album, deras mest effektiva skivor. Den innehåller bra låtar som är bra rakt igenom och den här skivan är den bästa som bandet gav ut 1976.

Som en liten notering så tog Dr. Rock och jag oss genom gruppens liveframträdanden på en bra dvd för några år sedan. Den rockade bra.

Adrian Belew — Side One 2005

Adrian Belew.Adrian Belew är multiinstrumentalisten som spelade i King Crimson, ett av de bättre banden i den progressiva rockens historia. Men Adrian Belew var från början del i Frank Zappas band för att vidare genom Brian Eno börja spela med både David Bowie och Talking Heads innan han tillsammans med Robert Fripp började spela med legendariska King Crimson under gruppens nya konstruktion. Man kan lugnt säga att Adrian Belew är en man som verkligen kan sägas vara en artist som spelat med många stora artister plus har en egen omfattande musikalisk produktion som har haft olika stilar under årens lopp. Skivan Side On är en bra rolig fantasifull platta som vågar ta flera olika steg åt de mest kreativa vägarna. Jag diggar låtar som har svängiga partier i låtarna. Vissa moment har ljudbilder som verkligen fokuserar denna produktion till en innovativ musik som tar krumsprång över det ordinära trisstesen som kan bli så vanligt inom musiken.

Det är sådant som lockar min själ till att ständigt att återupptäcka musiken om igen, om igen.

Slowdive — Just for a Day 1991

Slowdive — Just for a Day.Jag älskar den här drömska indievärlden som föddes i England då skivbolagen Creation, Factory och Mute Records gav oss denna fascinerande vackra musik. Slowdive är ännu ett band som vid sidan av Lush, Curve och Ride spelade in vackra långsamma poplåtar som tog mig in i den värld där skönheten ännu existerade. Slowdive var den dröm som Nick Chaplin födde fram i sin hjärna i slutet av 80-talet. Han ville förena den sköna pop som The Cocteau Twins skapade som sina sköna drömmar. Den popvisionen tog Slowdive så långt de kunde med sin fantastiska debutskiva från 1991. Sångaren Nick Chaplin hävdade att han inte tog gruppnamnet från Siouxsie And The Banshess klassiska sång Slowdive. Det kan säkert stämma men det finns drag i Slowdives musik som man kan höra i Siouxsie And The Banshess finaste new wavelåtar — den lätt stillsamma långsamt försiktiga musik. Gothrockens första svarta tankar får även utrymme i Slowdives musik. Den här debutplatta är estetisk vacker lapptäcke av tankar och välsorterade visioner över vad man vill med sin musik.

Pixies — Doolittle 1989

Pixies — Doolittle.Den här skivan liksom debutplattan Surfer Rosa var signalen att den amerikanska undergroundrocken helt enkelt skulle bli den nya stora grejen i inledningen av 90-talet. Pixies är ett av mina absoluta favoritband och det var Frank black, Joe Santiago eller snygga Kim Deal som lyckades bäst att återskapa en magi från punken och samtidigt uppvisa att indierocken lever vidare utan större problem i vår omvärld. Jag lyssnar återigen på skivan som mixar punkens råaste energi med en snygg farlig alternativ musikvärld. Doolittle är för tillfället årets roligaste och underbaraste retrolyssning hemma hos Dr. Indie. Ilsken uppkäftig och musik som dånar i våran omvärld. Det är sådan musik jag diggar mest som vågar vara originell och spännande. Musik för himlen.

Juliette & The Licks — You’re Speaking My Language 2005

Juliette & The Licks.Juliette Lewis är en av den amerikanska filmens märkligaste kvinnor med en sort gåtfull förvirrad spelstil. Nu har Juliette Lewis även ägnat sig åt rockmusik på olika sätt. I en film som Strange Ways sjöng hon P J Harvey Hardly Wait om någon minns det från den här filmen. Men hon var polare med låt skrivaren Linda Perry och några sånger kom till och snart började hennes rockband ta form. Debuten som scenartist kom att ske på The Viper Room som är en klubb som Johnny Depp äger. Det var där som allt leder till att hennes punkrock/garagerock slår undan mycket av dagens garagerock. Det är tuffa låtar som blandas upp med små rockballader. Men Juliette Lewis har plockat scenen från Courtney Love med sin grupps snygga garagerockpärlor. Den här skivan är bandets debutalster och den rockar bättre än fett. Juliette Lewis är en karismatisk personlighet som behärskar undergroundrockens bästa källflöden.

King Creosote — Kenny & Beth’s Musakal Boat Rides 2003

King Creosote — Kenny &, Beth’s Musakal Boat Rides.Kenny Anderson är en sångare och låtskrivare som är med i bandet U.N.P.O.C och har sitt eget finstämda projekt King Creosote vid sidan om. Denna debutskiva har samma lågmälda ton som varit legio i Skottland då mjuka sånger har firat sin triumf. Vi har Damien Rice och James Yorkston som är andra fina artister som spelar i samma liga av detta snygga poparrangemang. Den här skivan plockar poänger från hedarna och de höga bergens landskap. Jag älskar den här skotska musiken som nästan bygger på strängar av folkviseton och klassisk pop. Bättre än så kan det knappast bli.

Sigur Rós — Takk

Sigur Rós — Takk.Islands stolthet Sigur Rós fortsätter att skapa en fin känsla inför den musiken som numera existerar inom honom och som finns så snyggt placerat på en skiva som verkligen skakar om tiden och tillvarons yttersta stolthet. Den här skivan tillhör tveklöst gruppens främsta under 2000-talet.

Sven-Bertil Taube — Alderville Road

Sven-Bertil Taube.Sonen tolkar fadern och gör det galant som han inte gjorde annat om dagarna med tankarna lätt nonchalant sträcker ut sig mot en irrande brutal uppriktig omvärld.

Sven-Bertil Taube är tillbaka med en skiva som använder sig av Evert Taubes låtskatt. Den bästa sången är duetten med Håkan Hellström Vackert heter sången de gör så fint tillsammans. Det är en skiva som kanske inte är oumbärlig, men den räcker ändå långt tack vare duetterna som lyriskt träffar rätt på tolkningen. Sådant gillar vi på Blaskan.

Emmylou Harris — Lights of the Stable original 1979 och på cd 2004

Emmylou Harris.Titelspåret är en av de vackraste sångerna som Emmylou Harris och producenten Brian Ahern kunde få till det från den här samlingen julsånger som släpptes på lp-skiva 1979. Den här utgåvan på cd är 25:årig hyllning med tre nya sånger. Titelspåret har Dolly Parton och Linda Ronstadt som bakgrundsångerskor vilket förhöjer det hela ännu mera. Neil Youngs gitarr förhöjer skivan flera snäpp med sina fascinerande välspelade inslag. Jag vill nog få det till att det är en av de mera säkra skivor som jag har hört från min vackra gudinna Emmylou Harris karriär.

Marianne Faithfull — Dangerous Acquaintances 1981

Marianne Faithfull — Dangerous Acquaintances.Broken English är en underbar platta som jag verkligen älskar och håller av högt. För det är Marianne Faithfulls mest sårbara trasiga skiva som hon kunde prestera. På den här skivan gör hon upp med sitt liv och vill förskona sin själ för det dåliga valen i liven. En smärtsam skiva som vågar ta steget fullt ut och skåda sig själv inåt. Marianne Faithfull — Broken English.Jag förstod redan som 14/15 årig punkare i slutet av 70-talet att det var något alldeles speciellt med skivan Broken English. Framförallt hade hon Barry Reynolds som låtskrivarpartner. Han angav tonen på skivan riktigt ordentligt. Så gjorde han även på denna skiva som jag lyssnar på retro. Den har lite reggaekänsla och trevlig väsentlig rockgröt på tallriken. Men det är suverän lyrik som framtvingas av en vacker Marianne Faithfull. Hon är sliten i själen men försökte ta sig ur drogerna och visa oss att hon kunde sjunga bra låtar även om hon mådde bättre. En vass skiva om man så uttrycker sig.