Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Musik

Sons & Daughters This Gift B.B.

En gåva med frågetecken

Domino

Sons & Daughters.Ni som följt mina artiklar kanske har kommit fram till en gemensam nämnare i mina recensioner — jag avskyr, ja kanske till och med hatar, ojämna plattor. Och lik förbannat står jag här med en av de mest ojämna plattor mina öron någonsin snubblat över. Innan jag förklarar mig ska vi konstatera en sak, Sons & Daughters är en mycket bra grupp men även bra grupper har sina dåliga dagar och här var det tydligen en sådan för nya albumet This Gift rymmer allt från något av det allra bästa jag någonsin hört till det absolut mest pinsamma.

Okej, så har det blivit dags att förklara mig och varför jag så skändligen kan sabla ner på en av indievärldens stora kelgrisar just nu. Troligen kommer en person som dr indie att nedkalla förbannelse över mitt namn eller kanske till och med utlysa ett dödskontrakt på mig över internet. Nej, skämt åsido här finns många positiva tecken såväl som riktigt lågstående och det är där problemet ligger, om man nu kränger iväg 180 pengar som jag tycker man ska göra i dessa fildelartider så ska man väl få mer än några riktigt bra låtar och resten en stinkande soppa.

Om vi börjar med problemen så har vi ljuspunkterna kvar till sist. Flertalet låtar på den här skivan når inte upp till ens minimikraven för hur en bra låt ska låta i mina öron. En del av dem låter till och med värre än gällen mjölk som står i kylskåpet och skriker efter att man ska barmhättighetsmörda den för att förlösa den från sina plågor.

Ta en låt som Chains till exempel. Med sin dansanta swingbeat och inspiration från 60-talspop med anknytning till tidig Soul skulle den kunna bli bra om det inte vore för ett mycket stort problem, det låter som om Katharina & The Waves var ute för att straffa mina öron med ytterligare en landsplåga i klass med Walking on Sunshine vilket ju aldrig kan bli bra.

The Gift är mitt nästa exempel, här börjar det exakt så brötigt och tungt som Sons & Daughters ska låta om jag fick bestämma och allt kunde ha blivit riktigt stora mungipor uppåt om det inte vore för ytterligare en av dessa missar. Någon saftskalle har fått för sig att det awhoa-sånglätet som ligger inlagt lite här och var skulle kunna piffa upp låten — det gör det inte. Tvärtom får det låten att falla som ett korthus då resultatet har blivit så mediokert att hela mitt inre skriker ”Nej, Nej, Nej”. Ytterligare en låt som spolats ner i toaletten med andra ord. Darling är inget annat än ett skamlöst försök att göra en blåkopia av Iggys The Passenger och till sist är Iodine så stillastående att sniglar verkar till att vara ett under av rörelse i jämförelse.

Här finns också låtar som lämnar mig helt likgiltig då de vare sig berör mig eller upprör mig, de kittlar helt enkelt inte till någonstans. Men så finns då den där gruppen av låtar som ändå räddar min dag och den här skivan från ett totalt fiasko.

Låtar som Split Lips, The Nest, Flags, The Bell och House in My Head lyfter skivan flera snäpp och får mig åtminstone tillfälligt att lugna ner mig och njuta betydligt mer. Här finns de musikaliska kvaliteterna som jag saknar i de tidigare uppräknade och här finns den där jävla anamma-inställningen som jag känner igen från tidigare skivor och som jag också hyllar denna grupp för.

Än mer positivt blir det då jag konstaterar att skivan också innehåller en av de bästa rocklåtarna jag hört på hur toklänge som helst. Ska jag bre på riktigt mycket så är kanske låten som jag talar om en av de klassiska och odödliga rocklåtarna som i framtiden kommer att nämnas i samma sammanhang som Satisfaction, Smells Like Teen Spirit, Born To Be Wild och alla andra rockklassiker. Den heter Gilt Complex och är äckligt nervig och sjukt punkig.

Gilt Complex ska nu helt rättvist tilldelas ett helt eget kapitel av denna artikel eftersom den är sådan satanistisk sensation.

Tänk dig en ganska mörk, monoton och snabb låt som med hela sin närvaro är i ditt ansikte precis hela tiden, det är Gilt Complex i ett nötskal. En tung rytm med en ettrig gitarr och uppbackande bas som spelar en egen roll i ljudbilden är inledande, snart sparkar låten igång med sång som kan få vem som helst att mjukna i knäleden då sångerskan sjunger så där livsfarligt läckert och inte så lite livshotande. Under sången ligger hela tiden en gitarrslinga som hela tiden hittar det halvt livsfarliga och samtidigt nerviga. Gitarren är som en smakfull korsning mellan Television i sina glansdagar och något bättre punkband till exempel Sex Pistols.

Energin som den här låten utandas är inte så lite närvarande vilket bara tillför ytterligare en dimension. Man vill bara Pogodansa med en sån total hängivenhet att inga hinder längre existerar. Samtidigt ligger trummorna och basen och smiskar upp stämningen än mer. När man utmattad efter låten försöker tänka efter inser man att Madam Kerstin är en taskig amatör i jämförelse med det här. Den smiskigaste rocklåten på hur länge som helst är till min stora lycka född och lite av mitt tidigare missnöje har nu kompenserats med råge.

En liten reflektion är att i jämförelse med denna låt förbleknar allt och det är kanske därför jag tar i med sådan kraft mot de andra låtarna.

Slutsatsen blir att detta är en grymt ojämn platta som trots nattsvarta ögonblick har sina ljuspunkter. Jag har försökt att uppbåda mitt yttersta av objektivitet, men jag kan inte tycka annat än att skivan är lite halvt om halvt misslyckad men med klart förmildrande omständigheter. Trots detta är låtar som framför allt Gilt Complex, men också Flags, verk som för alltid kommer att finnas i mitt medvetande och hjärta som låtar som inte är något annat än fullblodssensationer. Skivan som sådan däremot kommer inte att finnas med på samma sätt tyvärr. Trots att jag har ansträngt mig för att hitta fler förmildrande sidor av denna skiva som kan upprätta albumets förlorade heder, kan jag inte hitta den faktorn som kan ge en mer välvillig inställning från min sida. Betyget avspeglar därför inte de enskilda låtarna, för här finns en del att glädjas över, utan blir snarare en slutkommentar över helhetsintrycket och det är inte lika gott som intrycket av vissa låtars kvaliteter. Det bästa man ur mitt perspektiv kunde ha gjort med denna platta, var att ha skurit ner antalet låtar och bara behållt de bra — en ep med andra ord. För de dåliga låtarna suger faktiskt inte så lite.

Dr. Da Capo