Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Backspegeln

Historien om The Beatles II (IV)

Blaskan fortsätter nu historien om Beatles fortsätter nu med avsnitt två. I nästa nummer av blaskan presenteras tredje avsnittet i serien.

Inspelningskontrakt

The Beatles.I januari 1962 tog Brian Epstein över som gruppens manager. En av de första uppgifterna han tog sig an, var att jaga ett skivkontrakt åt gruppen. Decca kontaktades men dessa avböjde kontrakt med motiveringen ”gitarrgrupper som the Beatles, är på väg ut herr Epstein”. Världens största misstag var därmed ett faktum. Budet gick istället till EMI där Ron White, producenten Norrie Paramor, Walter Ridley och Norman Newell alla avböjde. White gick inte ens som han borde till chefsproducenten George Martin då denna var på semester. Allt kunde ha slutat där med att gruppen glömdes bort eller inte fick den chans de förtjänade, men Biran Epstein var envis och trodde på gruppen. HMV hade en skivaffär på Oxford Street i London och där jobbade Jim Foy som inspelningstekniker. Han i sin tur skickade den alltid lika ihärdige Brian vidare till Sid Coleman som jobbade på EMI som ansvarig för publiceringsavdelningen. När han hörde de demoinspelningar Brian Epstein hade med sig föreslog han att man skulle ta och spela dessa för George Martin som nu var tillbaka från semestern. Sid Colemans motivering var dock kanske inte den som gruppen ville höra, för anledningen till att han rekommenderade dem att vända sig till George Martin var att denne gärna spelade in komiska inspelningar. Den anrika Parlaphone-labeln skulle kunna vara lämpad för detta tyckte Sid Coleman vanvördigt och helt plötsligt hade kanske en andra chans uppenbarat sig, om än av fel anledning.

The Beatles.Brian Epstein fick sitt möte med George Martin som efter en tids förhandlingar kontrakterade gruppen för ett årslångt kontrakt som var förnyelsebart när det löpte ut. Den 6 juni 1962 tågade så gruppen in i det som senare skulle bli rockens Mecca — Studion på Abbey Road. Det var gruppens första egna inspelning och ivern måste ha gått att lukta sig till. Vad the Beatles inte visste då var att George Martin inte var nöjd med en rad saker. Han hade inte varit speciellt imponerad av demoinspelningarna han hört tidigare, men att detta kompenserades av att gruppen hade humor och var charmiga. Han var inte heller så imponerad av Pete Best som trummis som han menade inte kunde komma i tid till de inspelningar som nu skulle genomföras. George Martin och Brian Epstein hade därför ett privat möte där Martin föreslog att bandet skulle kontraktera en annan trummis. Det finns dom som dessutom påstår att George Martin var missnöjd med den popularitet som Pete Best lyckats bygga upp kring den egna personen, men dessa uppgifter är snarare en vandringshistoria snarare än fakta. Ett tredje skäl till att George Martin var missnöjd med just Pete Best var att de andra i gruppen lagt sig till med den typiska Beatles-looken som mycket byggde på frisyrerna, men att Pete Best vägrat att falla in i ledet och låta sig klippas. För att göra saken värre hade han vid tidpunkten missat en rad spelningar live på grund av sjukdom. Den 16 augusti 1962 fick Pete Best foten, ett uppdrag som de tre skaparna av the Beatles överlät till Brian Epstein att meddela. Ringo Starr, född Richard Starkey, och vid den tidpunkten trummis i en annan Liverpool-grupp, Rory Storm & The Hurricanes, fick uppdraget att ta över trumstockarna. Ringo Starr hade redan haft upprepade kontakter med de övriga i gruppen då han vid några tillfällen agerat stand-in trummis under åren i Hamburg. Han hade dessutom spelat med gruppen på de demonstrationsinspelningar som gruppen spelat in för privat bruk i Hamburg 1960 medan gruppen agerade bakgrundsband åt Lu Walters. Den 4 september 1962 var gruppen inbokade för inspelning nummer två, men inte heller det nya valet av trummis imponerade på George Martin som till det tredje inspelningstillfället, som var inbokat till den 11 september, bokade in den skivbolagskontrakterade trummisen Andy White.

The Beatles.Den första inspelningen som gruppen gjorde rönte ingen större uppmärksamhet ute bland skivköpare, men den andra inspelningen producerade låten Love Me Do som blev en mindre hit i Storbritannien och nu började det så smått att röra på sig. Singlen nådde som bäst nummer 17 på listan och släpptes först 1964 i USA då den från början bara slog i Storbritannien. På min födelsedag (jag fyllde ett) den 26 november 1962, spelade gruppen in singlen Please Please Me som blev en smärre succé. Låten nådde plats nummer två på den officiella listan och nummer ett på NME (New Musical Express en musiktidning i Storbritannien): s lista. Tre månader senare började inspelningen med första albumet. Den 17 oktober 1962 framträdde gruppen också för första gången på TV, när man spelade live från Manchester i programmet People And Places. Redan här uppvisade den kvinnliga delen av publiken vad en kvinnoröst kan användas till och dessa skrik kom senare att betecknas som ”Beatlemania” i pressen.

Den ekonomiska biten av kontraktet var inte till fördel för the Beatles. För varje såld single i Storbritannien, tjänade gruppen en penny som delades lika i gruppen. Utanför Storbritannien var ersättningen bara en halv penny per single. George Martin har i senare intervjuer erkänt att kontraktet var rätt sopigt. Det var trots allt tur att succén kom så gott som med en gång för gruppen även försäljningsmässigt då svält annars hade blivit resultatet.

Också inom kritikerkåren började gruppen uppmärksammas för sina musikaliska kvaliteter. The Times-skribenten William Mann till exempel hade i en hel artikel en analys av the Beatles tonartsbyten och oktavbyten i olika låtar. Han skrev vidare om att han fick intrycket av att gruppen tänkte både i termerna melodi och i harmoni samtidigt i sina låtar. Beatles själva var dock mest bara perplexa och deras enda kommentar till den noggranna och ymniga analysen var att John Lennon i en intervju tyckte att ”Än i denna dag vet jag inte vad en Aeolisk Cadence (en term Mann använt i sin artikel) är för något. Men då det lät som fågelkvitter tyckte vi det lät bra”.

Amerika

Trots de stora framgångarna med främst Please Please Me men också Love Me Do, ville inte EMI: s amerikanska underbolag Capitol Records, lansera Beatles i USA. Inte ens gruppens första listetta From Me to You ville man ge ut, anbudet gick därför till det lilla och obetydliga bolaget Vee-Jay Records som fick anbudet som ett paketerbjudande. Rättigheten att ge ut From Me to You och Please Please Me gick till bolaget om detta gav EMI UK rättigheten till mastern för en amerikansk artist som bolaget kunde ge ut i Europa. WLS en radiostation i Chicago var den första stationen att börja spela den nya singlen med gruppen som alla pratade om. I augusti 1963 gavs She Loves You ut på Swan Records men än en gång var mottagandet ljumt. Framför allt var det radiostationerna som var så viktiga att få över på sin sida som trilskades, de ville helt enkelt inte spela singlarna. Ett test av She Loves You gjordes genom att gruppen framträdde på Dick Clarks TV-program American Bandstand där gruppen möttes av spridda skratt från publiken som tyckte bandets frisyrer var töntiga. I november 1963 lyckades Brian Epstein övertala Ed Sullivan att ta med the Beatles i tre program som skulle sändas i februari året efter. Att exponeras i TV hade redan vid denna tidpunkt blivit mycket viktigt i USA som ett led i gruppers marknadsföring. Framgången ledde till att förhandlingarna med Capitol att ge ut gruppens singlar gick in i en ny fas och bolaget gick till sist med på att i januari 1964 ge ut singlen I Want to Hold Your Hand. Den 7 december 1963 visades ett inslag med Beatles på nationell TV, inslaget hade egentligen varit tänkt att visas redan den 22 november men mordet på president Kennedy kom emellan. Hjulen hade nu kommit i snabb rullning, marknadsföringsgeniet Brian Epstein hade lyckats. Lyckan blev inte mindre för gruppen när en fan skrev in till sin lokala radiostation direkt efter TV-inslaget i Washington D.C. och ville få I Want to Hold Your Hand spelad, stationen lyckades få tag på ett ex av singlen och snart följde andra radiostationer efter. Detta tvingade Capitol att ge ut singlen redan den 26 december, alltså en månad för tidigt mot planerat, fansen hade vunnit mot skivbolagsmogulerna.

Den 7 februari 1964 bar det så av till USA för att spela live på Ed Sullivan Show och tusentals fans hade samlats på Heathrow för att skrika farväl till bandet. Denna skara bestod mest av tjejer så skriket var hjärtskärande och kompakt. Väl framme var uppvaktningen kring gruppen också kompakt men denna gång bestod uppbådet av journalister, radioreportrar och TV-stationer som ville vara först med det senaste heta. På samma flygplan som tog dem över atlanten kunde man till och med hitta Phil Spector, den redan då beryktade demon-producenten, som ville korsa atlanten ombord på samma plan som ”The Fab Four”. Flygplanet tog under resan emot ett meddelande från JFK Airport där man skulle landa som löd: ”Tell the boys there’s a big crowd waiting for them”. Väl framme förstod gruppen vad som avsetts med meddelandet, en skara av 3 000 fans hade samlats och liksom de som tagit avsked av gruppen på Heathrow, skrek den amerikanska konstant så fort gruppen visade sig på flygplanstrappan — Beatles men också Beatlesmanin hade korsat atlanten.

Gruppen var ständigt uppvaktade till och med på hotellet där man tog in och det hela utvecklades nästan till en belägring. Fans, reportrar, kameramän och andra som ville se vad som gömdes innanför fasaden på Plaza Hotel, samlades framför byggnaden och dygnet runt var gruppen mer eller mindre under bevakning. Dagen efter ankomsten var det därför hysteri och oro i ledet när det blev känt att George Harrison under dagen blivit sängbunden med 39 graders feber och beordrats att avstå den repetitionsspelning gruppen skulle genomföra under dagen. Man var tvungen att hitta en ersättare snabbt och valet föll på Neil Aspinall.

Den 9 februari var nog medlemmarna i gruppen rejält nervösa, för den kvällen uppträdde gruppen för första gången inför amerikansk TV-publik och det gjorde man live och med en nu frisk George Harrison. Morgonen efter kom de amerikanska tidningarnas dom, man kallade gruppen ”en modefluga” och ”en grupp som inte kan förmedla en ton över atlanten”. Men the Beatles lät sig inte nedslås, succén låg runt hörnet och gruppen hade alla oddsen med sig för att förverkliga den. Gruppen var också inbokad för spelningar live inför stadiumpublik och den 11 februari spelade bandet sin första spelning i Washington D.C. på Washington coliseum.

Nu när allt gick gruppens väg återutgavs bandets första singlar som givits ut tidigare på Swan Records och Vee-Jay Records. Alla singlarna nådde topp tio och detta gav fler bolag blodad tand. Atco och MGM säkrade snart rättigheterna till de tidigare inspelningarna med Tony Sheridan. Så snart kom My Bonnie och Ain’t She Sweet ut i återutgåvor, den sistnämnda hade dessutom John Lennon på ledsång. Beatles Brittiska debutalbum släpptes med några förändringar för att passa den amerikanska marknaden under namnet Introducing The Beatles. Vee-Jay släppte dessutom en udda utgåva av ett dubbelalbum som man kallade The Beatles Vs. The Four Seasons där en skiva var med Beatles och den andra med The Four Seasons, en för tiden populär grupp som Vee-Jay hade kontrakterat. Vee-Jay släppte ytterligare en skiva som gick under titeln Hear The Beatles Tell All som kort och gott bestod av intervjuer gjorda för amerikanska radiostationer med ”The Fab Four”. Capitol som nu börjat få in pengar för det nyskrivna kontraktet med gruppen, var inte sena att utnyttja det faktumet att alla dessa småbolag hade varit dåliga på att betala royalty för sina licenser och att därmed föll rättigheterna. Så rätten till utgivning gick därefter helt till Capitol, den enda inspelningen man juridiskt inte kom åt var Hear The Beatles Tell All som fortsättningsvis kunde ges ut av Vee-Jay. Swan fick ett enda uppdrag till och det var att släppa den något udda versionen av She Loves You i en ny tyskspråkig version betitlad Sie Liebt Dich, det är samma utgåva som senare kom att ges ut på samlingsplattan Rarities.

USA var nu erövrat och därmed låg världen för gruppens fötter, allt man behövde göra var att visa upp sig vilket man snabbt skred till verket med. I mitten av 1964 anlände bandet till Australien och den 21 juni landade man i Nya Zeeland. I Australien möttes bandet i Adelaide av 300 000 skrikande fans och hysterin var likartad på övriga ställen dit bandet kom. Under den Australiska delen av turnén blev Ringo Starr sjuk och ersattes tillfälligt av Jimmy Nicol på trummor då Ringo fått en halsinfektion som tvingade honom till vertikalläge. I juni 1965 bestämdes att bandet skulle få utmärkelsen MBE, Members of the Order of the British Empire, som premiärminister Harold Wilson nominerat dem till. Ordern tilldelades militärveteraner och samhällsledare, men när medlemmarna fick utmärkelsen väckte det sån ilska att flera andra som mottagit ordern sände tillbaka sina insignier i ren protest. Samma Wilson kom själv från Liverpool så många menade att ryggdunken var en intern affär. I samma veva passade bandet på att släppa sitt sjätte album — Rubber Soul. Det hyllades som ett stort steg framåt i bandets musikaliska mognad och skivan innehöll bland annat den uppmärksammade sitarbaserad Norwegian Wood. Samma år, den 15 augusti 1965, blev bandet först i världshistorien med att spela en stor stadiumkonsert när bandet framträdde inför en pubik på 55 000 på Shea Stadium i New York.

Dr. Da Capo

Historien om The Beatles I (IV)

Historien om The Beatles III (IV)

Historien om The Beatles IV (IV)

The Beatles — Diskografi

Musik

Andre Matos — Time to Be Free

Bauhaus — Go Away White

Beyoncé — Love Letters

Caesars — Strawberry Weed

Counting Crows — Saturday Nights & Sunday Mornings

Disco Not Disco: Postpunk, Electro & Leftfield Disco Classics 1974–1986

Dr. Indies musikmix XII

Håkan Hellström — För sent för Edelweiss

Jim Ford — Point of No Return: Previously Unreleased Masters, a Lost 45 & Rare Demos

Korta musikrecensioner XXXVIII

Mike Oldfield — Music of the Spheres

Millencolin — Machine 15; Floggin Molly — Float & Cursed — III: Architects Of Troubled Sleep

Moby — Last Night & Fuck Buttons — Street Horrrsing

Nick Cave — Dig!!! Lazarus Dig!!!

Pacific — Reveries

Panic at the Disco — Pretty Odd

Portishead — Third

R.E.M. — Accelerate

Rhonda Vincent — Good Thing Going

Sebastian Bach — Angel Down

Snoop Dogg — Ego Trippin’; Rick Ross — Trilla & Fat Joe — The Elephant in the Room

Teddy Pendergrass — Love TKO: The Very Best of Teddy Pendergrass

The B-52’s — Funplex

The Black Crowes — Warpaint

The Black Keys — Attack & Release

The Kills — Midnight Boom

The Raconteurs — Consolers of the Lonely

Van Morrison — Keep It Simple

Willie Nelson — Moment of Forever

Vincent Vincent and The Villains — Gospel Bombs