Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Debattartikel

Högerpopulism ā la svenska

Högerpopulism och vänsterpopulism — ord man använder för att i retorikens namn slå varandra i huvudet då man vill argumentera en ståndpunkt. Vänsterpartiet är ett bra exempel på vänstervarianten av detta fenomen. När man säger att hela banksystemet ska förstatligas tänker man naturligtvis inte på konsekvensen att då flyttar kapitalet genast utomlands och hela det finansiella systemet samt välfärdsstaten kollapsar. När samma parti kräver skattehöjningar så att skatten kommer att ligga på storleksordningen 60-70 % tänker man förstås inte längre än näsan räcker för detta leder ju till samma slutresultat. Så med andra ord blir det partiet som hävdar att de försvarar den generella välfärden i själva verket dess dödgrävare.

Högerpopulism å andra sidan handlar om enkla lösningar på komplexa problem, där allt målas i svart och vitt. Invandringen är orsaken till att jobben försvinner, kriminaliteten ligger bakom samhällets moraliska förfall och så vidare. Hitintills har dessa otäcka och fruktansvärda åsikter stannat utanför landets gränser, men eftersom Sverige ligger ungefär tio år efter i utvecklingen är det tyvärr bara en tidsfråga innan dessa åsikter också hittar hit.

Att vi i sovjetsamhället Sverige fått dras med vänsterpartiet länge nog och deras ohejdade excess i vänsterpopulism, det är en sak som jag snart inte bryr mig om. Men nu när Lasse Ohly och hans anhang i en sen opinionsundersökning ligger under 4 % kan jag inte låta bli att jubla lite och absolut le sardoniskt. Trots detta underbara faktum fastnar dock mitt skratt i halsgropen när jag till min stora förskräckelse läser om justitieministerns senaste betänkande. Nu är saker och ting inte längre lika roliga och vad som är värre är att det vi och jag trodde vi var förskonade från i det här landet nämligen högerpopulism, nu har fått ett ansikte även i detta land. Hennes namn är Beatrice Ask och hennes verk är en diger läsning av populistisk soppa vars smak är så fadd, att jag själv bara spottar föraktfullt.

Vad är det då som så till den milda graden har rört upp Dr. Dacapos franska nerver att han tar till dessa triumfer i taskiga invektiv? Jo, följande:

Under hela Sveriges moderna historia har vårt rättssystem präglats av humanism och så ska det också fortsätta att vara. Det är få som begår brott som faktiskt gör detta för att de är elaka, ondskefulla eller rent illvilliga, istället är alltför många sjuka och behöver vård snarare än straff. Visst, jag tillstår att när man tittar på den senaste tidens rubriker om brott så ser det faktiskt ut som om många skulle vara just så ondskefulla som de mest nattsvarta vill få det att framstå. Jag tillstår också att en och annan av våra interner inte hör hemma någon annanstans än i fängelse av den enkla anledningen att samhället förutom vård eller straff saknar alternativ och att en del interner är så pass långt gångna i sina missanpassningar att de är direkt farliga. Trots detta är början på alltför många brottskarriärer snarare faktorer som social missanpassning, skev människobild på grund av frånvaron av vuxna förebilder och olika bokstavssjukdomar som ADHD. Därför måste samhället tillhandahålla vård som alternativ till fängelse och straff eftersom detta inte alltid är rätt medicin, men på ett sådant sätt att också allmänhetens rätt till säkerhet också tillgodoses.

Detta till trots har vi i detta land en justitieminister som nu vill göra avsteg från denna grundläggande rättsprincip. Genom att börja tala om att i ”vissa fall” öppna upp för möjligheten att döma även psykiskt eller på andra sätt sjuka människor till fängelse, har hon så öppnat den burken med mask somi alla fall inte jag vill att någon ens omtalar. Det är väl bara om man har en människosyn som bottnar i det mörkaste av marinblått, eller kanske rent av nattsvart som man kan hysa någon som helst sympati för den människosynen som nu presenterar sig genom justitieministerns försorg. Jag skulle personligen gärna vilja höra ministern argumentera vilken nytta ett sådant förfarande skulle leda till, vad vinner samhället på att sjuka människor låses in istället för att få den vård de borde ha rätt till? Vad gott kan komma ur en situation där vi förvarar ett antal personer i ett antal år för att sedan skicka ut dem lika sjuka och i behov av vård som när de skrevs in? Är det inte en ren förlustaffär för samhället att först döma folk till fängelse som kostar sjukt mycket skattepengar per person och dygn för att sedan skicka ut dessa personer och ha lika brottsbenägna sjuka människor i samhället igen, istället för att ge dem vård som kostar ungefär lika mycket men i slutänden få ut människor som förhoppningsvis är bättre rustade för ett liv på samhällets solsida?

Så snälla justitieministern, förpassa detta förslag dit där det hör hemma nämligen i papperskorgen. Det finns få samhällsvinster, få vinster för vare sig brottsoffer, dåtida såväl som framtida, eller förövarna när ett sådant här förslag blir verklighet, och inte heller kommer vi få ett säkrare samhälle vilket borde vara det viktigaste argumentet både för mig och också för Beatrice Ask. Istället heter lösningen för många en utbyggd vård baserad på de senaste vetenskapliga rönen där internen istället blir patient. Visst, fängelser för de allra farligaste tror inte ens jag vi kommer att slippa, men låt oss definitivt slippa höra enkla lösningar på komplexa problem nu och även i framtiden.

Dr. Da Capo

Musik

Andre Matos — Time to Be Free

Bauhaus — Go Away White

Beyoncé — Love Letters

Caesars — Strawberry Weed

Counting Crows — Saturday Nights & Sunday Mornings

Disco Not Disco: Postpunk, Electro & Leftfield Disco Classics 1974–1986

Dr. Indies musikmix XII

Håkan Hellström — För sent för Edelweiss

Jim Ford — Point of No Return: Previously Unreleased Masters, a Lost 45 & Rare Demos

Korta musikrecensioner XXXVIII

Mike Oldfield — Music of the Spheres

Millencolin — Machine 15; Floggin Molly — Float & Cursed — III: Architects Of Troubled Sleep

Moby — Last Night & Fuck Buttons — Street Horrrsing

Nick Cave — Dig!!! Lazarus Dig!!!

Pacific — Reveries

Panic at the Disco — Pretty Odd

Portishead — Third

R.E.M. — Accelerate

Rhonda Vincent — Good Thing Going

Sebastian Bach — Angel Down

Snoop Dogg — Ego Trippin’; Rick Ross — Trilla & Fat Joe — The Elephant in the Room

Teddy Pendergrass — Love TKO: The Very Best of Teddy Pendergrass

The B-52’s — Funplex

The Black Crowes — Warpaint

The Black Keys — Attack & Release

The Kills — Midnight Boom

The Raconteurs — Consolers of the Lonely

Van Morrison — Keep It Simple

Willie Nelson — Moment of Forever

Vincent Vincent and The Villains — Gospel Bombs