Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Essä

Pär Rådström går inte vilse i böckernas värld

Pär Rådström.De finns författare som surrar omkring i mitt liv som undantag, dom har inte helt erövrat mina sinnen men de existerar där som orosmoment. För det är Ivar LO, Eyvind Johansson, Harry Martinsson och framförallt Arthur Lundqvist som påverkade mitt liv mest. Fast dock kunde Sture Dahlströms burleska maniska framtoning, en Erik Beckmans milda absurditeter och Pär Rådströms ironiska lättsamhet väcka upp min själ, tina upp skadorna av allvarets litteratur.

Pär Rådström kunde i sina romaner och tidningsartiklar framhålla sin målmedvetna leda som en form av räddning — man skulle vid livsledan kunna stå emot lockropen från de auktoritära ideologierna, eftersom man redan led av allvarets berusande maktsträvanden, så kunde livsledan vara ett cyniskt försvar för humanismen. Den ståndpunkten intar han i en artikel Författaren tar ståndpunkt, det finns ett stort urval av Pär Rådströms tidningsartiklar, radioprogram och skrivna på annat sätt — Pär Rådström: texter i urval av Niklas Rådström och med ett starkt förord av Klas Östergren, 1983 Norstedts förlag.

Han inleder med följande ord:

Jag har sökt förneka det men inte lyckats. Huvudskälet till att jag skriver är den leda jag känner. Tristessen som kryper in i varje landskap jag betraktar. En leda så stor att inte ens gitter tävla med den. Det intresserar mig inte ens om min leda är större än någon annans.

Detta ser jag som nyckelmeningen i hela hans korta författarskap. Debutant som 21-åring 1946 med romanen Men inga blommor vissnade som jag knappast anser vara någon större roman utan relativt charmig men vag i konturerna. Pär Rådström blev däremot per definition förkroppsligad med tidsandan som gällde när han inledde med sina 50-talsromaner. Den blev tvärtemot 40-talisternas tvehågsna pessimism gentemot doktriner och främlingskap inför tidens gång. 50-talets författare började resa och se ut över det förtappade Europa efter kriget. En ny generation författare tog del av livets flöden.

Pär Rådström och krets blev alla nya namn på 50-talets litterära himmel, jazzmusik, teater, tidningar, filmer, radio och kommande televisionen. Alla de nya företeelserna blev Sveriges lösa svar eller våra egna aspiranter på beatgenerationen. Lars Forsell blev poeten som kom in i Svenska Akademien och blev nära vän till Pär Rådström. Stig Slas Claesson och Pär Rådström reste runt i Europa med Pär Rådström för att registrera in vad som hände efter andra världskriget. Beppe Wolgers var komikern, radiomannen och journalisten som gärna skrev om Pär Rådströms äventyr mellan deras barbesök, det sista föreställer jag mig i alla fall. Hasse och Tage gjorde sig namn i samma litterära klimat. Andra namn som rörde sig runtomkring Pär Rådström är den unge talangen Per Wästberg, Sven Lindqvist och poeten Paul Andersson. Varför jag tar upp dessa namn är för att visa hur fascinerande den kommande boomen med storartade författare som skulle smyga in i vårt svenska folkhem. Pär Rådström var varken bättre eller större än någon av de andra namnen men det är ett fenomen när så många talanger vaknar samtidigt och ger oss en intellektuell smarthet och en viss sorts uppfattning av hur Sverige var på 50-talet. En tid då rockmusiken slog omkull världen för alltid. Det trista är att bland Sveriges intellektuella på 50-talet så verkade knappt någon registrera att rockmusiken kom fram. Den verkade vara för primitiv för våra känsliga konstnärer. Här var det fortfarande jazz och klassisk musik som gällde.

Rock och blues existerade bara inte bland de intellektuella utan sådant verkade bara pöbeln upptäcka eller uppleva. Ändå tillhörde de flesta rockartister samma generation som våra egna intellektuella. Födda på 20-talet eller i 30-talet.

Däremot kunde beatpoeterna i USA undersöka jazzen och blev som fenomen involverade i rockmusiken på flera olika sätt.

Men det är bara en utvikelse. Pär Rådström var en man som registrerade reklamen, bion, tv-apparaten, musiken och känslorna som han formulerade så bra i sina texter.

Pär Rådströms romaner är flyktiga skisser, smått eleganta och stundtals lekar med litterära preferenser. Vi kan se små drag av science fiction, vilket han läste kopiöst mycket av, thrillern och andra genrer som kom från populärkulturen var han aldrig rädd för att plocka in i sina böcker eller artiklar. Pär Rådström verkade vara en mix av klassisk bildning då hans fader var tidningsman och redaktör för Socialdemokratins Bokförlag, Tiden. Han verkade i litteraturen sedan barnsben, han var väl bevandrade i de mesta som du kan tänka dig.

Pär Rådström är en författare i sin samtid och skrev för sin samtid, men vem gör inte det? Utan Pär Rådström var genial i sina beskrivningar av tidens tempus. Flanören som betraktade omvärlden likt Hjalmar Söderbergs gjorde 100 år tidigare. Stockholm blev Pär Rådströms utgångspunkt men blicken var riktade åt alla håll och han såg alla möjligheter att kunna nedteckna världens dån.

Så läser jag Pär Rådström i alla fall.

Musik

Andre Matos — Time to Be Free

Bauhaus — Go Away White

Beyoncé — Love Letters

Caesars — Strawberry Weed

Counting Crows — Saturday Nights & Sunday Mornings

Disco Not Disco: Postpunk, Electro & Leftfield Disco Classics 1974–1986

Dr. Indies musikmix XII

Håkan Hellström — För sent för Edelweiss

Jim Ford — Point of No Return: Previously Unreleased Masters, a Lost 45 & Rare Demos

Korta musikrecensioner XXXVIII

Mike Oldfield — Music of the Spheres

Millencolin — Machine 15; Floggin Molly — Float & Cursed — III: Architects Of Troubled Sleep

Moby — Last Night & Fuck Buttons — Street Horrrsing

Nick Cave — Dig!!! Lazarus Dig!!!

Pacific — Reveries

Panic at the Disco — Pretty Odd

Portishead — Third

R.E.M. — Accelerate

Rhonda Vincent — Good Thing Going

Sebastian Bach — Angel Down

Snoop Dogg — Ego Trippin’; Rick Ross — Trilla & Fat Joe — The Elephant in the Room

Teddy Pendergrass — Love TKO: The Very Best of Teddy Pendergrass

The B-52’s — Funplex

The Black Crowes — Warpaint

The Black Keys — Attack & Release

The Kills — Midnight Boom

The Raconteurs — Consolers of the Lonely

Van Morrison — Keep It Simple

Willie Nelson — Moment of Forever

Vincent Vincent and The Villains — Gospel Bombs