Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Biofilm

John Rambo

Regi: Sylvester Stallone

John Rambo.Vedervärdig våldsfascistisk äcklig brutal smörja av högsta dignitet enligt min bedömning.

Jag står knappast ut med att se eländet för att filmen verkar inte ha någon specifik funktion att fylla, utan är en simpel dålig amerikansk ultravåldsfilm som låtsas att den skall vara kritisk mot Burmas militära regim.

Visst är tanken bra tycker nog herr Stallone, att han kan väcka sin usla karaktär till livs igen genom att plocka fram ett land som ingen gillar, nämligen Burma. Men som vanligt har USA ingen förståelse för det komplicerade i tillvaron. Burma har varit i konstant krig sedan andra världskrigets slut och har haft det ännu värre med den militära regim som nu styrt landet i fråga.

Den vackra och modiga kvinnan Aung San Suu Kyi har kämpat med ickevåldsmetoder så länge och lyckats med stor dignitet skapa en erkänsla för sin rättmättiga kamp för verklig frihet i Burma.

Då kan man knappast göra en bedrövlig underhållningsfilm med mord, massakrer och tortyr som lösning.

Nu har Stallone tappat all heder och all rättkänsla. Stereotyper och förenkling är Stallones enda möjlighet hans habila tankevärld erbjuder oss.

När människor dör på riktigt och försöker leva anständigt och med sitt blod och svett skapa ett riktigt liv, så kommer detta kräk in i bilden med sin film och förolämpar allt som har med frihetskamp och medmänsklighet att göra.

Jag kan inte förakta den här sortens film tillräckligt mycket. Men det är ett enda stort kräkmedel som borde skickas iväg till närmaste slagfält på riktigt och dö en en fruktansvärd död.

Burma har anständiga människor och Stallones övertramp är som vanligt samma förakt som USA hyst under alla åren mot världen. Okänslighet och bedrägeri är Stallones enda bidrag till Burmadebatten.

Det är därför trist att amerikansk film fortsätter att skicka ut sådand vulgärt skit ut till en värld som borde fått nog av sådant. Filmen bör begravas i tysthet.

Musik

Andre Matos — Time to Be Free

Bauhaus — Go Away White

Beyoncé — Love Letters

Caesars — Strawberry Weed

Counting Crows — Saturday Nights & Sunday Mornings

Disco Not Disco: Postpunk, Electro & Leftfield Disco Classics 1974–1986

Dr. Indies musikmix XII

Håkan Hellström — För sent för Edelweiss

Jim Ford — Point of No Return: Previously Unreleased Masters, a Lost 45 & Rare Demos

Korta musikrecensioner XXXVIII

Mike Oldfield — Music of the Spheres

Millencolin — Machine 15; Floggin Molly — Float & Cursed — III: Architects Of Troubled Sleep

Moby — Last Night & Fuck Buttons — Street Horrrsing

Nick Cave — Dig!!! Lazarus Dig!!!

Pacific — Reveries

Panic at the Disco — Pretty Odd

Portishead — Third

R.E.M. — Accelerate

Rhonda Vincent — Good Thing Going

Sebastian Bach — Angel Down

Snoop Dogg — Ego Trippin’; Rick Ross — Trilla & Fat Joe — The Elephant in the Room

Teddy Pendergrass — Love TKO: The Very Best of Teddy Pendergrass

The B-52’s — Funplex

The Black Crowes — Warpaint

The Black Keys — Attack & Release

The Kills — Midnight Boom

The Raconteurs — Consolers of the Lonely

Van Morrison — Keep It Simple

Willie Nelson — Moment of Forever

Vincent Vincent and The Villains — Gospel Bombs