Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Konst

Moderna Museet: Andy Warhol

Andy Warhol.Den här utställningen skulle vara den största utställningen av Andy Warhols konst sedan 1968, då vi i Sverige fick se och uppleva Andy Warhols genialiska tidlösa skapelser. Men istället för en stor konstupplevelse och blir man snarare besviken på att utställningen utlovar mer än vad den kan hålla. För den är inte större eller mera heltäckande än den som Andy Warholutställning som jag och Mr. Snaggus besökte för fyra år sedan — Liljevalchs stora heltäckande, bättre utställning. Den var riktigt bra och rolig utställning. De är väsentliga delar som skiljer de båda Andy Warholutställningar ifrån. Den här har mindre verk men har satsat på hans filmer, tv-program och fotografier. Fast det är en nackdel att allt är så kaotiskt sammanblandade och ger ett intryck av förvirring istället för överblick av Andy Warhols hela skapande. Dr. Indie, Susanna Varis (Numera skribent i vår tidskrift) och hennes moder vandrade in på Moderna Museet med den tanken i hjärnan att vi skulle få roa oss, leva med Andys anda och kanske få några svar på delar av hans idéer, vad som influerar osv.

Andy Warhol — Campbell’s Tomato Soup.Men nu infinner sig den stora röran i utställningen, vad som hör ihop eller inte blir svårt att greppa. Utställningen är inte bra planerad. Det enda som är sammankopplat med varandra är rummet med utdrag ur Andy Warhols tv-projekt. En rad med videoskärmar visar Andys program, vilka du kan avlyssna med hjälp av hörlurar som hänger bredvid skärmen.

Andy Warhol — Marilyn Monroe.Det var det enda nya som jag kunde säga mig ha upplevd på utställningen. Den röriga kombinationen av videoskärmar med utdrag av hans filmer och projekt irriterade mig med sina ljud och bilder som knappast tillförde någonting eftersom jag inte kunde få ut någonting av helheten i utställningen. Rörigare tillställning har jag knappast varit på när det gäller att ge en konstnär sin tribut. Jag kan inte se något positivt med att blanda ihop utan något att sätt fokus på, något som är utöver själva konsten i sig själv. Jag menar att Andy Warhols verk behöver verkligen inte luta sig emot något annat speciellt konstverk för att kunna vara starka verk, utan det jag menar är att det borde finnas något socialt sammanhang som binder ihop Andy Warhol med sin samtid för det saknar jag — den djupare analysen av vad han betytt och vad hans konstnärskap står i dag i, i relation med nutida konstnärer. Analysens trängs bort föra att ersättas av en underligg ytlighet i utställningen. Om man inte anser att Andys yta bäst representeras av gatans anarki, därav utställningens fåniga osymmetri, som verkar vara ett behov att spegla i Moderna Mussets satsning på Andy Warhol. En misslyckad satsning om ni frågar mig. Detta var inte vad jag ville se.

Musik

Andre Matos — Time to Be Free

Bauhaus — Go Away White

Beyoncé — Love Letters

Caesars — Strawberry Weed

Counting Crows — Saturday Nights & Sunday Mornings

Disco Not Disco: Postpunk, Electro & Leftfield Disco Classics 1974–1986

Dr. Indies musikmix XII

Håkan Hellström — För sent för Edelweiss

Jim Ford — Point of No Return: Previously Unreleased Masters, a Lost 45 & Rare Demos

Korta musikrecensioner XXXVIII

Mike Oldfield — Music of the Spheres

Millencolin — Machine 15; Floggin Molly — Float & Cursed — III: Architects Of Troubled Sleep

Moby — Last Night & Fuck Buttons — Street Horrrsing

Nick Cave — Dig!!! Lazarus Dig!!!

Pacific — Reveries

Panic at the Disco — Pretty Odd

Portishead — Third

R.E.M. — Accelerate

Rhonda Vincent — Good Thing Going

Sebastian Bach — Angel Down

Snoop Dogg — Ego Trippin’; Rick Ross — Trilla & Fat Joe — The Elephant in the Room

Teddy Pendergrass — Love TKO: The Very Best of Teddy Pendergrass

The B-52’s — Funplex

The Black Crowes — Warpaint

The Black Keys — Attack & Release

The Kills — Midnight Boom

The Raconteurs — Consolers of the Lonely

Van Morrison — Keep It Simple

Willie Nelson — Moment of Forever

Vincent Vincent and The Villains — Gospel Bombs