Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Kultur

Uställningar på Kulturhuset

Maria Friberg — Boys Are Us: Fotografi och video 1998–2008

Maria Friberg — Almost There #1.Makten skall dekonstrueras i sann postmodernistisk anda, maktens värden som också tranformeras till männens maktsträvande positioner. Mannen blick och makt skall reduceras av den kvinnliga konstnären, som vill slå sönder eller driva med maktens symboler som tillika är männens symboler samtidigt. Hennes reducering av makten sker genom att låta bilder och videos plocka ned män till sårbara individer. Maria Fribergs verk ställs ut i en större satsning än vad vi har sett henne förut i Stockholm.

Maria Friberg — No Time to Fall.Men jag känner mig varken nöjd eller tycker om hennes verk därför att videokonst och fotografierna varken berör eller upprör mig. Maria Fribergs ironiska stil står i vägen för allvaret även när jag ser hur Maria Friberg vill diskutera maktens diskurs på ett intellektuellt plan. Filosofen Michel Foucault dissekerade makten i flera verk genom att se hur makten tog över våra sinnen, det handlar om att makten vill ha kontroll.

Maria Friberg — Somewhere Else.Vår nuvarande kultur som har byggts upp på idéer som härstammar från upplysningsfilosofin tro på förnuftets ljus. Men det handlar också hur vårt samhälle bröt sönder den kristna enhetskulturens normer genom att erbjuda ett program som kunde ersätta religionens bas i samhället — sekularisation/ateistisk begreppsförklaring till världen. Det var i första hand en manlig vetenskaplig tilltro på en mera mekanisk värld, visst förekom det att vissa kvinnliga intellektuella ingick i dessa nya tankeströmningar. Men deras position försökte en manlig värld tysta ned.

Makten/vetenskapen blev mest en egen manlig tillställning som uteslöt kvinnan totalt. Denna uppblåsta tankemodell kan man påstå att Maria Friberg slår sönder med sina verk. Men jag delar hennes civilisationskritik kring samhället uppdelning. Fast jag tycker inte om hennes verk utan dom blir ointressant då dom förhåller sig rätten att bli för ironiska och videokonst är i regel uselt medium att använda sig av enligt min erfarenhet. Så budskapet är bättre än hennes konst.

Jens Olof Lasthein — White Sea Black Sea

Jens Olof Lasthein.En ytterst deprimerande fotoutställning från Rysslands rike runt om svarta havet där väst möter öst. Jens Olof Lasthein har rest omkring och dokumenterad vad som sker i Rysslands omvärld, den vardagliga omvärlden där människor rör sig, byar, städer, landsbygden och vid floden. Jens Olof Lasthein.Trots vikten och relevansen i hans dokumentära realism så blir jag mest trött på tråkiga nedfallna, söndertrasade miljöer. Den gråmelerade postkommunistiska världen ärt alltför tung för min smak. Men samtidigt vet jag att vanliga människor tvingas leva där och de gör så gott de kan i kärlek och sorg. En fin utställning på ett sätt. Men jag kan inte komma ifrån känslan att det ger mig ångestladdade känslor.

Chaplin

Charlie Chaplin.En unik kulturhistorisk utställning med studiofotografier, filmsnuttar och bildsekvenser ur filmer fångar utställningen av Charlie Chaplin. Den berömda luffaren som från början var en del i filmbolaget Keystones många stumfilmskådespelare. Charlie utvecklade sin figur alltmera genom att låta kroppsspråket, pantominrörelser och små stunttrick fånga i en ny klassisk dynamisk medmänsklig form. Romantik, äventyr och skicklig empatisk hjälte är den bild som jag får när jag tänker på mannen — Chaplin. Charlie Chaplin.Han var den regissör/skådespelare som faktiskt behöll stumfilmens teatraliska spelstil ända fram till 30-talets inledning. Det var då han började agera utifrån den nya tidens effektfulla filmskapande. Utställningen fångar in och ger mig en ny berättelse om figuren och vår tid ikon — Charlie Chaplin.

I Sverige är det Lars Forsell och Knut Jaensson som bäst förstod Chaplins väsen och karaktär genom att förstå både det tragiska mångbottnade gestaltningen av det som Chaplin sysslade med i sina filmer.

Musik

Andre Matos — Time to Be Free

Bauhaus — Go Away White

Beyoncé — Love Letters

Caesars — Strawberry Weed

Counting Crows — Saturday Nights & Sunday Mornings

Disco Not Disco: Postpunk, Electro & Leftfield Disco Classics 1974–1986

Dr. Indies musikmix XII

Håkan Hellström — För sent för Edelweiss

Jim Ford — Point of No Return: Previously Unreleased Masters, a Lost 45 & Rare Demos

Korta musikrecensioner XXXVIII

Mike Oldfield — Music of the Spheres

Millencolin — Machine 15; Floggin Molly — Float & Cursed — III: Architects Of Troubled Sleep

Moby — Last Night & Fuck Buttons — Street Horrrsing

Nick Cave — Dig!!! Lazarus Dig!!!

Pacific — Reveries

Panic at the Disco — Pretty Odd

Portishead — Third

R.E.M. — Accelerate

Rhonda Vincent — Good Thing Going

Sebastian Bach — Angel Down

Snoop Dogg — Ego Trippin’; Rick Ross — Trilla & Fat Joe — The Elephant in the Room

Teddy Pendergrass — Love TKO: The Very Best of Teddy Pendergrass

The B-52’s — Funplex

The Black Crowes — Warpaint

The Black Keys — Attack & Release

The Kills — Midnight Boom

The Raconteurs — Consolers of the Lonely

Van Morrison — Keep It Simple

Willie Nelson — Moment of Forever

Vincent Vincent and The Villains — Gospel Bombs