Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Gothrock

Bauhaus — Go Away White

Bauhaus — Go Away White.Bauhaus levde sitt eget liv då de släppte den kommande gothrockklassiker tillika debutsingel Bela Lugosi Is Dead som jag ser som den kommande gothrockens första guldklimp. Det låg i luften att gothrocken skulle komma i kölvattnet på new romantic. Band som jag älskade The Cure, Killing Joke, Siouxsie And The Banshees, Mission och flaggskeppet Sisters Of Mercy var de band som gjorde anspråk på oss före detta punkare att börja leva våra liv i skuggorna i de nedre regionerna. Bauhaus är det naturliga arvtagarna till Joy Divisions musikaliska konst och Bauhaus fann sitt rätta element när det även fann sin speciella ljudbild som är så tidstypisk för Bauhaus.

Bauhaus.Elektronisk pop, funk, new wave och punk låg i deras spelsätt. Daniel Ash leder bandet med sin gitarr, Peter Murphy sjunger på det sång sätt som många sjöng i det gryende 80-talet.

Bröderna David och Kevin Haskil var det andra gruppmedlemmarna som desutom var bröder. Fyra skivor och en rad med klassiska singlar som jag köpte febrilt för att fånga in det mesta av Bauhaus musikvärld. Bandet sprack snart upp i bitar och alla medlemmar gick olika vägar.

Daniel Ash med bröder bildade det fantastiska bandet Love and Rocket. Men snart efter alla dessa turer med olika projekt så kom bandet tillbaka igen med spelningar och kommande idéer på ny skiva. Så det dröjde ända till 2008 så kom originalbandet till stånd att kunna spela in den här nya skivan. Den har knappast samma status eller energi som de besatt under tidiga 80-talet. Men den har några pumpande rocklåtar som ger järnet, dessa låtar älskar jag för att dom har en punkigare attityd än vad som tydligt framkommit i deras tidigare musik.

Fast de typiska gotiska balladerna ger sig till känna då och då och då blir det nästan som vanligt i Bauhausland. Jag måste säga att albumet är bättre än förväntat och sådant räcker långt för mig den här gången. Atmosfären når fram och man känner tydligt hur Bauhaus 25 år senare fortfarande lever upp till sina myter om obegriplig musikalisk bildning. Ännu en gång slår dom nästan knock med sin nygotiskas dimridåer. Bra rock på halvfart så att säga.

Musik

Andre Matos — Time to Be Free

Bauhaus — Go Away White

Beyoncé — Love Letters

Caesars — Strawberry Weed

Counting Crows — Saturday Nights & Sunday Mornings

Disco Not Disco: Postpunk, Electro & Leftfield Disco Classics 1974–1986

Dr. Indies musikmix XII

Håkan Hellström — För sent för Edelweiss

Jim Ford — Point of No Return: Previously Unreleased Masters, a Lost 45 & Rare Demos

Korta musikrecensioner XXXVIII

Mike Oldfield — Music of the Spheres

Millencolin — Machine 15; Floggin Molly — Float & Cursed — III: Architects Of Troubled Sleep

Moby — Last Night & Fuck Buttons — Street Horrrsing

Nick Cave — Dig!!! Lazarus Dig!!!

Pacific — Reveries

Panic at the Disco — Pretty Odd

Portishead — Third

R.E.M. — Accelerate

Rhonda Vincent — Good Thing Going

Sebastian Bach — Angel Down

Snoop Dogg — Ego Trippin’; Rick Ross — Trilla & Fat Joe — The Elephant in the Room

Teddy Pendergrass — Love TKO: The Very Best of Teddy Pendergrass

The B-52’s — Funplex

The Black Crowes — Warpaint

The Black Keys — Attack & Release

The Kills — Midnight Boom

The Raconteurs — Consolers of the Lonely

Van Morrison — Keep It Simple

Willie Nelson — Moment of Forever

Vincent Vincent and The Villains — Gospel Bombs