Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Indiepop

Caesars — Strawberry Weed

Caesars — Strawberry Weed.Många skribenter beklagar sig lite gnälligt att Caesars frångår det klassiska singellåtformatet genom att släppa en dubbelcd med alltför många låtar. Dessutom tillägger samma kritiker att Caesars har fått lite psykedelisk stil tack vare Ebbot Lundberg (Soundtrack Our Lives) på producentstolen. Denna lilla ingrediens av psykedelisk sound störde en del kritiker så att betygen blev lägre än vad denna skiva förtjänade.

För det första så är det trovärdigt med en dubbelcd därför att det finns ett sant roligt flöde i musiken. Garagerocken är grunden och det finns lite punk i botten. Jag vill påstå att The Sonics, Ramones, Buzzcocks, The Kinks och The Trashmen är säkra influenser till deras häxkonst till musik.

Jag vill till och med påstå att alla låtarna på skivorna är bra och korta tidstypiska rocklåtar från gruppen Caesars dominerande världsbild. De flesta låtar är snygga och intrikata rocksmockor som gräver ned sig i musikhistorien fast samtidigt känns musiken oerhört modernt uppdaterat. Caesars Vidal och Joakim Åhlund är fortfarande stilsäkra och gör sin bästa skiva under sitt förkortade namn någonsin.

Caesars.Förut hette bandet Caesars Palace men jag har för mig att hotellet med samma namn i Las Vegas, klagade på att dom hade patent på själva namnet. Så Caesars blev det förkortade namnet som de numera går under. Så var det uträttat för ordningens skull.

Själva materialet på den här dubbelcd:n är utsökt framfört och går tillbaka till deras första skivor. Sådant tycker jag om, musik som sträcker sig tillbaka till den punkt som bandet utgått ifrån, simpel popig garagerock av gamla hederliga slaget. Musik som pulserar av energi och kärlek. Caesars har en bra sångare i Caesar Vidal och han sjunger snyggt och fraserar rätt hela tiden vilket gör musiken får rätt erkänsla hela tiden. Gruppen balanserar mellan småpunkiga vibrationer och uttrycksfull sång. Låtarna är korta och texterna har små doser av ironi instoppat här inunder texterna som ett slags bottentak.

Till slut vill jag påpeka att musiken är ett under av bra rock som världen borde ta del av.

Musik

Andre Matos — Time to Be Free

Bauhaus — Go Away White

Beyoncé — Love Letters

Caesars — Strawberry Weed

Counting Crows — Saturday Nights & Sunday Mornings

Disco Not Disco: Postpunk, Electro & Leftfield Disco Classics 1974–1986

Dr. Indies musikmix XII

Håkan Hellström — För sent för Edelweiss

Jim Ford — Point of No Return: Previously Unreleased Masters, a Lost 45 & Rare Demos

Korta musikrecensioner XXXVIII

Mike Oldfield — Music of the Spheres

Millencolin — Machine 15; Floggin Molly — Float & Cursed — III: Architects Of Troubled Sleep

Moby — Last Night & Fuck Buttons — Street Horrrsing

Nick Cave — Dig!!! Lazarus Dig!!!

Pacific — Reveries

Panic at the Disco — Pretty Odd

Portishead — Third

R.E.M. — Accelerate

Rhonda Vincent — Good Thing Going

Sebastian Bach — Angel Down

Snoop Dogg — Ego Trippin’; Rick Ross — Trilla & Fat Joe — The Elephant in the Room

Teddy Pendergrass — Love TKO: The Very Best of Teddy Pendergrass

The B-52’s — Funplex

The Black Crowes — Warpaint

The Black Keys — Attack & Release

The Kills — Midnight Boom

The Raconteurs — Consolers of the Lonely

Van Morrison — Keep It Simple

Willie Nelson — Moment of Forever

Vincent Vincent and The Villains — Gospel Bombs