Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Alternativ rock

Counting Crows — Saturday Nights & Sunday Mornings

Counting Crows — Saturday Nights & Sunday Mornings.Adam Duritz är en självklar sångare i en grupp som jag personligen aldrig fallit förr, därför att deras försök till rootsrock och grunge är tveksam i min värld. Bandet Counting Crows fick sitt första framträdande roll i det sammanhang där Van Morrrison skulle väljas i The Rock & Roll Hall Of Fame. Counting Crows spelade och fick uppmärksamhet därför att The Bands gamle sångare Robbie Robertson var alldeles till sig över detta band. Det blev deras genombrott som ledde till deras första manierade skivinspelning, med T-Bone Burnett som allsmäktig producent. Skivan fick titeln August and Everything After och visst köpte jag albumet eftersom Counting Crows var den hetaste rockakten sedan The Allman Brothers enligt många anglofila skribenter. Den var helt okej som skiva. Men snart tröttnade jag på deras album och snart började jag tycka att det blev ett typiskt vitt tråkigt rockband.

Counting Crows.Counting Crows däremot blev ett ledande världsband med den stora hiten Mr. Jones som spelades över hela världen, och Counting Crows tillhörde det stora namnen under den här tiden. Deras musik tycktes upprepa varenda fas från första skivan som blev en tydlig tom gest i soundet, det vägledande soundet för varje kommande skiva. Jag gav upp bandet och struntade i deras framtida produktion. Det är enda roliga var att Adam Duritz anslöt sig till Ryan Adams kompgrupp på skivan Gold och fick möjligheten att bli inblandad i filmmusiken till Shrek 2.

Sådant smäller högre hos mig trots att Counting Crows skall spela i rockens högre divisioner, men i min bok förblir Counting Crows ett band som spelar träaktig rock.

Inget nytt under solen blir det således när Counting Crows ger ut sitt nya album. Adam Duritz försöker balansera sin röst rytmiskt, texten är högst ordinär, musiken speglar vad som händer i Countings Crows värld. Det vill säga vad bandet står idag i förhållande till de stora händelserna. Med andra ord har vi träaktig stelopererad rockmusik som varken tynger eller lättar upp någonting. Utan allt är precis som det var då deras debutskiva kom ut 1993. Adam Duritz sjunger och hamnar med sin röst ganska nära Pearl Jams trötta sångare Eddie Vedder på Pearl Jams postgrungeplattor.

Counting Crows behöver inte ge ut plattor längre. För längre än till att upprepa sina forna recept kommer bandet inte kunna utveckla till. Det är vad man kan kall för överflödig rockmusik som passerat bäst före datum. Kritvit rock som sedan länge borde stannat i graven.

Musik

Andre Matos — Time to Be Free

Bauhaus — Go Away White

Beyoncé — Love Letters

Caesars — Strawberry Weed

Counting Crows — Saturday Nights & Sunday Mornings

Disco Not Disco: Postpunk, Electro & Leftfield Disco Classics 1974–1986

Dr. Indies musikmix XII

Håkan Hellström — För sent för Edelweiss

Jim Ford — Point of No Return: Previously Unreleased Masters, a Lost 45 & Rare Demos

Korta musikrecensioner XXXVIII

Mike Oldfield — Music of the Spheres

Millencolin — Machine 15; Floggin Molly — Float & Cursed — III: Architects Of Troubled Sleep

Moby — Last Night & Fuck Buttons — Street Horrrsing

Nick Cave — Dig!!! Lazarus Dig!!!

Pacific — Reveries

Panic at the Disco — Pretty Odd

Portishead — Third

R.E.M. — Accelerate

Rhonda Vincent — Good Thing Going

Sebastian Bach — Angel Down

Snoop Dogg — Ego Trippin’; Rick Ross — Trilla & Fat Joe — The Elephant in the Room

Teddy Pendergrass — Love TKO: The Very Best of Teddy Pendergrass

The B-52’s — Funplex

The Black Crowes — Warpaint

The Black Keys — Attack & Release

The Kills — Midnight Boom

The Raconteurs — Consolers of the Lonely

Van Morrison — Keep It Simple

Willie Nelson — Moment of Forever

Vincent Vincent and The Villains — Gospel Bombs