Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Samlingsskiva

Disco Not Disco: Postpunk, Electro & Leftfield Disco Classics 1974–1986

Disco Not Disco: Postpunk, Electro & Leftfield Disco Classics 1974–1986.Punken skapade en rad med hybrider som förenade disco, funk, konst, litteratur och film till en rörelse för befrielse av våra sinnen. Man kan lugnt säga att postpunken var den som blev nästa kreativa fas. Discon klev in och fick grupper att börja experimentera med nya ljudbilder. Talkings Heads lek med funkrytmer är en klar signal till den kommande dansmusiken som blev till slut punkdisco, jag tycker om det begreppet och jag vill döpa den här musikformen till discopunk. Från Talking Heads så har vi new waveband som Blondie, vars flirt med disco/rap också signalerar hur Chick till slut möter The Clash på vägen. Den nya dansrockvågen hade påbörjat sin korta intensiva sköna erövring av oss gamla punkare.

Kraftwerk blev pionjären som i new romantic, gothrocken, syntpopen också förenades med discomusiken och punken. Allt detta startade upp en ny form av dansmusik. Allting blev en fascinerande våg av fascinerande musik. Kool Hercs kommande rapexplosion lade en grundsten liksom James Browns funk, Blondies punk, Chicks basgångar, Detroitscenens house och technomusik plus fantasin är det som jag mest älskar när den kunde bli klara stunder där musiken blev i fas med alternativa rockmusiken. Tre namn tycker jag borde vara centrala för den här sortens musikaliska hybridformer, Arthur Russells disco, Materials magiska mixar av jazz och funk och Kid Creole And The Coconauts new wavedisco ser jag som typiska hörnstenar till den här musiken. Blondie och Talking Heads borde få bättre framträdande plats när man pratar om dansmusik för rockklubbar.

Allt detta bildar till slut en global musikscen där dansrocken spred sig över Europa.

München och Italien hade sina stilar i discosvängen redan och England så var The pOp Group och Gang Of Four redo för punkfunken uppträdande på en scengolv som började tillåta dansmusiken sprida sig över rocklivet. Tony Wilsons skivbolag Factory och hans klubb Hacienda är några av Englands hörnstenar i livsrummet mellan punk och disco. Joy Division död innebar att New Order kunde skapa dansmusik för new romantic- publiken.

Det är denna samling kommer in så fint då skivan innehåller alla dessa hybridformer jag skrivit om förut i Blaskan.

Det är en bra skiva som bland annat har under bara Konk, ett band baserat i New York. På den här skivan så är det deras undergroundhit Your Life vars groove är skickligt framfört, elegant snyggt producerad. Konk var även förknippat med den tidiga Madonna. Hon dansande på deras rockdiscohit Konk Party i deras video 1982. Den borde faktiskt få vara med på en samling tycker jag verkligen. Den är en suverän låt. Billy Laswells grupp Material finns äntligen med på en sådan samling. Deras mix av Herbie Hancocks möter disco är riktigt rytmiskt. Trummslagaren från chick Tony Thompson och discosångerskan Nona Hendryx var samarbetspartners till Material. Dom har en fin jazz fusionlåt med på skivan, Don’t Loose Control — kraftfull tempererad musik som får mig att dra paralleller till Sun Ra och Charles Mingus specifika jazzvärld. Bra musik i alla fall.

Jag tyckte att det var roligt att tjejerna i gruppen Delta 5 med sin underbara rockiga punkslägga Mind Your Own Business. Delta 5 ingick i samma rockscen i Yorkshire som Gang Of Four och The Mekons. Delta 5 var flickvänner till grabbarna i The Mekons och de spelade ihop på konserter. Delta 5 kunde även öppna på scenen för Gang Of Four vid olika tillfällen. Jag upptäckte Delta 5 via The Mekons singlar som jag köpte på import. Jag ägde två singlar av Delta 5 i början av 80-talet.

Det finns så mycket godis på den här skivan att man knappt kan bärga sig.

Till slut vill jag bara påpeka att musikjournalisten Vivien Goldmans kultlåt Launderette är precis lika bra som jag minns den efter 26 år sedan den kom ut. Det här är ytterliggare en skiva som visar hur relevant den här nya musikscenen var för oss som saknade punkens virila världsbilder.

Musik

Andre Matos — Time to Be Free

Bauhaus — Go Away White

Beyoncé — Love Letters

Caesars — Strawberry Weed

Counting Crows — Saturday Nights & Sunday Mornings

Disco Not Disco: Postpunk, Electro & Leftfield Disco Classics 1974–1986

Dr. Indies musikmix XII

Håkan Hellström — För sent för Edelweiss

Jim Ford — Point of No Return: Previously Unreleased Masters, a Lost 45 & Rare Demos

Korta musikrecensioner XXXVIII

Mike Oldfield — Music of the Spheres

Millencolin — Machine 15; Floggin Molly — Float & Cursed — III: Architects Of Troubled Sleep

Moby — Last Night & Fuck Buttons — Street Horrrsing

Nick Cave — Dig!!! Lazarus Dig!!!

Pacific — Reveries

Panic at the Disco — Pretty Odd

Portishead — Third

R.E.M. — Accelerate

Rhonda Vincent — Good Thing Going

Sebastian Bach — Angel Down

Snoop Dogg — Ego Trippin’; Rick Ross — Trilla & Fat Joe — The Elephant in the Room

Teddy Pendergrass — Love TKO: The Very Best of Teddy Pendergrass

The B-52’s — Funplex

The Black Crowes — Warpaint

The Black Keys — Attack & Release

The Kills — Midnight Boom

The Raconteurs — Consolers of the Lonely

Van Morrison — Keep It Simple

Willie Nelson — Moment of Forever

Vincent Vincent and The Villains — Gospel Bombs