Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Countrysoul/Retro

Jim Ford — Point of No Return: Previously Unreleased Masters, a Lost 45 & Rare Demos

Jim Ford.Jag har skrivit om Jim Ford i två tillfällen tidigare i Blaskan, första gången var det 2006 när Sonics musikskribent L P Andersson fann Jim Ford efter många års frånvaro från musikscenen. Han levde i en husvagn, lite vid sidan om musikvärlden. Hans enda skiva Harlan County gavs åter ut tack vare Lp Andersson och tyska skivbolaget Bear Family 2006. En mästerlig skiva som jag kommenterar i en musikkrönika det året. Tyvärr avled Jim Ford och plötsligt fanns det en massa material som LP Andersson ville ge ut tillsammans med skivbolaget Bear Family. Jag skrev en nekrolog över Jim Ford och sörjde en artist som jag nyligen förälskat mig. Jag menar att skivan Harlan County var så förträfflig och fantastisk musik som bottnade i en själ som aldrig slutade upp att skapa bra musik.

Jim Ford.L P Andersson diskuterade och samarbetade med Jim Ford under flera månader och övertalade Jim att ge ut alla dessa masterstejper som han hade runtomkring sig i sitt hem. Jim Ford var en jobbig typ som kämpade om pengar och ville ha sin integritet. Till slut kom det ut en skiva som jag nu sitter och lyssnar på. L p Andersson har gjort ett styvt jobb med att få chansen att ge ut skivan. Tyska bolaget Family Bear skall ha tack för sitt ständiga arbete med att sammanställa helheten.

Och det blev en fascinerande briljant skiva som ger oss country, soul, funk och rock i en smet av nyanser och huggskott, vars anda vilar i en skimrande föreställning om att vi har att göra med ett bortglömt geni.

Point of No Return har låtar som är så jävla fina, låtar som är dom där sångerna som Van ”The Man” Morrison borde tillägna sitt liv med att alltid skriva. Det finns rena rama countrylåtar som Waylon Jennings skulle kapa sin egen arm för att kunna få framföra. Några av sångerna från hans garderob låter som om det vore Bobby Womack eller Sly And The Family Stone varit med på ett hörn. Det vore kanske i själva verket inte så långsökt då han skrev låtar åt de båda plus att de var hans vänner på 70-talet.

Lite kuriosa som Stiff Records grundare Dave Robinson berättar i den lilla innerpåse, är att Brinsley Schwartz, pubrockaren nummer ett, ville att Dave Robinson skulle kunna producera Jim Ford på Stiff-etiketten. Men det hela rann ut i sanden på grund av Jim Fords svårartade beteende.

Fast tar vi den här skivans skönhet på fullaste allvar så är det ett mästerverk från en man som tydligen har så många låtar på lager att vi kan förvänta oss flera utgåvor framöver.

Tack L P Andersson för din kulturella insats till oss musikälskare.

Se tidigare artiklar ämnet Jim Ford — Jim Fords återkomst till musikvärlden | In memoriam XLVII

Musik

Andre Matos — Time to Be Free

Bauhaus — Go Away White

Beyoncé — Love Letters

Caesars — Strawberry Weed

Counting Crows — Saturday Nights & Sunday Mornings

Disco Not Disco: Postpunk, Electro & Leftfield Disco Classics 1974–1986

Dr. Indies musikmix XII

Håkan Hellström — För sent för Edelweiss

Jim Ford — Point of No Return: Previously Unreleased Masters, a Lost 45 & Rare Demos

Korta musikrecensioner XXXVIII

Mike Oldfield — Music of the Spheres

Millencolin — Machine 15; Floggin Molly — Float & Cursed — III: Architects Of Troubled Sleep

Moby — Last Night & Fuck Buttons — Street Horrrsing

Nick Cave — Dig!!! Lazarus Dig!!!

Pacific — Reveries

Panic at the Disco — Pretty Odd

Portishead — Third

R.E.M. — Accelerate

Rhonda Vincent — Good Thing Going

Sebastian Bach — Angel Down

Snoop Dogg — Ego Trippin’; Rick Ross — Trilla & Fat Joe — The Elephant in the Room

Teddy Pendergrass — Love TKO: The Very Best of Teddy Pendergrass

The B-52’s — Funplex

The Black Crowes — Warpaint

The Black Keys — Attack & Release

The Kills — Midnight Boom

The Raconteurs — Consolers of the Lonely

Van Morrison — Keep It Simple

Willie Nelson — Moment of Forever

Vincent Vincent and The Villains — Gospel Bombs