Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Korta musikrecensioner XXXVIII

Sheryl Crow — Detours

Sheryl Crow — Detours.Grundtanken när man skriver om Sheryl Crows nya skiva är att plattan bottnar i den bröstcancer Sheryl Crow besegrade, som den modiga kvinna hon är. Man önskar då att musikens kompositioner förutom de djupa fina texterna skulle spegla hela sjukdomsförloppet på ett bra sätt. Men det gör skivan föga eller om inte alls. Där texterna får en fin sublim litterär kontext så ackompanjeras hon på ett utstuderat tråkigt sätt som gör att musiken närmar sig den bedrövliga radiorockens utmarker. Det verkar vara hennes ständiga svaghet när det hennes musikskapande, den inre strukturen på sångerna är bra men den bärs inte fullt ut av musikens sätt att formas och skapas i arbetsprocessen. Hon gör bedövande tråkig kritvit musik utan känsla av har fullständig avsaknad av sväng i rytmen.

Så återigen blir det som vanligt med Sheryl Crows popmusik, att den knappast får godkänt betyg av mig.

Junior Boys — Body Language Vol. 6

Junior Boys — Body Language Vol. 6.Jag älskade Junior Boys förra platta då den var syntetisk och popig mörk med sval underström av klubbmusik. Men det var renodlat popmusik från himlen som serverades varmt med sommarsolen och vinden på skivan So This Is Goodbye och det var skön musik att digga under det året — Klaxons nya låtar på nätet & Junior Boys — So This Is Goodbye

Fast när det gäller den nya skivan så är det mera ett dj-set som bandet numera släpper ut med mixar av andra klubbhits och poplåtar. Jag försöker ana mig till varför dom gav ut det här istället för egen musik som kunde vara fulländad pop. Nu släpper dom ett halvdant album som är okej men hamnar någonstans på min hylla där jag förvarar årets mindre bra akter och besvikelser — hittills ligger Hot Chips där och surar ordentligt. Visst kan det vara roligt med andra kända gruppers mixar av andras låtar. Här borde det inte vara aktuellt utan Junior boys borde fortsätta där de befann sig förra gången, i visionernas paradis. Skivan går på monoton halvfart.

Gnarls Barkley — The Odd Couple

Gnarls Barkley — The Odd Couple.St: Elsewhere var debutskivan som med sin givna snygga hit Crazy fick oss alla bli just galna av ren lycka för två år sedan då låten gav eko på dansgolven. Britten och producenten Danger Mouse mötte före detta medlemmen Cee-Lo Green från Atlantagruppen Goodie Mobb. Ljuv musik uppstod då de blev den roliga rock/rapgruppen Gnarls Barkley. Så landar skiva nummer två, som också bygger på att rock stämmer träff med klassisk hip hop. Det blir färgglada sånger, lite lagom galen musikalisk sammanfattning av läget kring vad som kan slå i världen. Själv älskar jag deras upptåg därför att de vågar vara originella utan att bli platta i sitt försök att underhålla en kräsen partysugen publik, men det är lätt en av det roligaste rock/hip hopskivorna för tillfället.

B. B. King — Live

B. B. King — Live.En livlös liveplatta från en av de stora hjältarna, B. B. King borde man slippa höra. Det är skändlig platta där han sjunger och pratar med sitt band på ett sätt att man får en sorts illusion om att han egentligen sitter med sina närmaste vänner och jammar lite nonchalant. Varför gör han så här undrar jag, förskräckt? Plattan har nästan genomgående sega låtar framfört på ett sätt som verkar föga engagerat. Bandet verkar mest stå och hänga på sina instrument. Här handlar det mest om en skiva som ges ut för att den måste ges ut av skivbolaget. För att förhindra att något dylikt händer igen, skall vi tvinga skivbolaget att skriva ett kontrakt där det skall stå att inga sådana utsläpp får komma ut på marknaden. Det garanterar vi för all framtid.

The Charlatans — You Cross My Path

The Charlatans.Maskineriet har fastnat, och Manchesters få band som fortfarande orkar hålla sig kvar från 90-talets brittrockscen orkar inte göra relevant musik längre. The Stones Roses var bandet som såg till att The Charlatans blev verklighet, det var jag i alla fall fått för mig. Tim Amstrong som är sångare i The Charlatans kunde få till det med storartade ögonblick på deras första skivor från 1990 framtill 1997, efter det årtalet föll deras musik alltmera bort i tråkiga gråmelerade grådaskiga molntäcken av sunkiga låtar. Nu är bandet stendöd och pinsamma. Deras nya skiva kan man knappt lyssna på eftersom den har ett koppel med rejält usla låtar på sitt konto. Den här skivan borde skivbolaget dra in igen. Du kan tanka ned den gratis på deras hemsida för det är bortkastade pengar att köpa The Charlatans skivor nuförtiden. The Charlatans har slutat skriva bra låtar och ägnar sig åt likskändning av sig själva. Lägg ned bandet.

We Are Scientists — Brain Thrust Mastery

We Are Scientists — Brain Thrust Mastery.Ärligt sagt, så stinker det här. Det här bandets andra skiva sedan debuten 2006 känns lagom fånig och lagom förutsägbar, för att skivan skall få en etikett — fantasilös pop som så gärna vill införa humorn som ett extra element inom popmusiken. Men de misslyckas därför att deras musik är allt annat än rolig. Dom hamnar oförtjänt i samma fack som mera briljanta band som The Rapture, The Stroke, The Rakes eller engelska Franz Ferdinand. Där har dom inget att göra, i den högre divisionen rör dom sig inte. Utan jag tror mera på ett fånigt 80-talsband som The Thompson Twins som god jämförelse. Den referensen berättar verkligen vad som är fel med We Are Scientists på alla dess plan. Randy Newman är en rolig popsångare till exempel, medan det här bandet tappar allt som skulle kunna intressera mig som lyssnare.

Bryan Adams — 11

Bryan Adams — 11.Allt som är hemskt med 80-talets kritvita rockmusik förknippar jag med Bryan Adams alla skivor han släppte ifrån sig. Megahitar utan själ eller hjärta fast Heaven är en fin ballad som jag gillade med Bryan Adams. Summer of 69 fungerar också som rocklåt. En sedan tog det snabbt slut med mina ambitioner att kunna finna något som tilltalar mig hos Canadas supertråkmåns. Bryan Adams nya skiva är snäppet bättre och har några väl fungerande låtar som jag kan stå ut med. Men annars blir det som vanligt, en skiva son fastnar i det vanliga ordinära facket där Bryan Adams befinner sig, tråkig vit stel rock som varken svänger eller låter speciellt bra. Blek rock verkar vara Bryan Adams ständiga förbannelse, när skall han rocka någon gång?

Nada Surf — Lucky

Nada Surf — Lucky.Aha det har kommit in en rad med gästmusiker och gäster på indiebandet Nada Surfs nya skiva Lucky: Ed Harcourt, Calexio och Ben Gibbard. De bidrar alla med saker på en skiva som är trygg indiepop i grunden men med stora drag av rockens mest utpräglade insatser. En försiktig skiva med en del bra spår och en massa låtar som verkar vara mest utfyllnadsmaterial. Nada Surf vill ta några extra steg vid sidan om huvudspåret. Skivan funerar inte så bra då Nada Surf skapar och spelar för trist, ordinär rockmusik. Det är något som jag inte vill se komma fram i tryck, men nu har det inte blivit möjligt att berömma en skiva som knappt engagerar världen av idag.

Musik

Andre Matos — Time to Be Free

Bauhaus — Go Away White

Beyoncé — Love Letters

Caesars — Strawberry Weed

Counting Crows — Saturday Nights & Sunday Mornings

Disco Not Disco: Postpunk, Electro & Leftfield Disco Classics 1974–1986

Dr. Indies musikmix XII

Håkan Hellström — För sent för Edelweiss

Jim Ford — Point of No Return: Previously Unreleased Masters, a Lost 45 & Rare Demos

Korta musikrecensioner XXXVIII

Mike Oldfield — Music of the Spheres

Millencolin — Machine 15; Floggin Molly — Float & Cursed — III: Architects Of Troubled Sleep

Moby — Last Night & Fuck Buttons — Street Horrrsing

Nick Cave — Dig!!! Lazarus Dig!!!

Pacific — Reveries

Panic at the Disco — Pretty Odd

Portishead — Third

R.E.M. — Accelerate

Rhonda Vincent — Good Thing Going

Sebastian Bach — Angel Down

Snoop Dogg — Ego Trippin’; Rick Ross — Trilla & Fat Joe — The Elephant in the Room

Teddy Pendergrass — Love TKO: The Very Best of Teddy Pendergrass

The B-52’s — Funplex

The Black Crowes — Warpaint

The Black Keys — Attack & Release

The Kills — Midnight Boom

The Raconteurs — Consolers of the Lonely

Van Morrison — Keep It Simple

Willie Nelson — Moment of Forever

Vincent Vincent and The Villains — Gospel Bombs