Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Musikkrönika

Gary Louris — Vagabonds

Gary Louris — Vagabonds.Gary Louris och Mark Olsen var vänner och medlemmar i klassiska countryrockbandet The Jayhawks. The Jayhawks bildades i mitten av 80-talet. Bandet debuterade på skivfronten med en föga såld debutplatta och som dessutom bara trycktes i några få tusen exemplar för att spridas via konserter eller affärer. Så den egentliga debuten skedde långt senare då skivan Blue Earth kom ut på skivbolaget Twin/Tone Records 1989.

När den tiden begav sig, då det var 80-tal så kände jag inte till bandets existens överhuvudtaget. Då var nog The Jayhawks en intern angelägenhet för undergroundrockare misstänker jag.

Det skulle dröja ända fram till 90-talet The Jayhawks kom till min kännedom genom att dom var förband till The Black Crowes 1991. Det var då jag köpte deras album Hollywood Town Hall. Countryrocken flödade fram och det var som ett under hade inträffat. Countryrocken har blivit en stor del av mitt liv sedan dess. The Jayhawks två bästa album som jag verkligen tyckte om Sound of Lies 1997 och Smile 2000 var de två album som jag vårdade ömt och fortfarande gärna spelar från och till hemma i lägenheten.

Mark Olsen lämnade förövrigt The Jayhawks redan 1997 för nya countryrockäventyr. The Jayhawks har inte släppt något album på flera år, så nu har Gary Louris stället släppt sitt stora solomästerverk Vagabonds som är en skiva med några av det här årets bästa texter. Skivan har 10 sånger som är väl fördelad på countrysvängande toner och har melodiska rocklåtar. Gary Louiris har en utsökt sångröst som balanserar väl mellan mjuka välgenomarbetade sånger och några grader starkare rockigare spår som kräver en starkare djupare röst. Musiken blickar djupare inåt mot Gary Louris egna tankebilder. Skivan är sann mot sig själv då musik och text förmedlas på ett transcendent överförbart sätt mellan mig som lyssnare och Gary Louris suggestiva musikaliska erkänsla.

Gary Louris verkar verkligen vara sugen på att skriva, spela, skapa ett album. Ett helgjutet koncept som skall vara mera en ett album i mängden. Han lyckas över förväntan att ge sig hän åt den musik Gary lever för och har bra känsla för. Döda punkter eller halvfärdiga skisser saknas fullständigt på skivan utan kuggarna går smidigt in varandra och det blir nästan ett fulländat verk från Mr. Louris. Jag njuter av sånger som har fina lösningar med texter som berättar om vad som sker inom Louris, fast inte så privata textkompositioner att Gary exkluderar oss från hans tankar om livet. Det är i detta fall precis tvärtom, låtarna öppnar sig inför oss när vi vågar släppa taget om våra egna föreställningar och tolkningar av livets flöde. Här gäller det att lyssna på musiken med så öppna sinnen vi någonsin kan göra för att förstå Gary Louirs perspektiv. Då belönas man rikligt med ett total upplevelse av vad som kan hända när vi ger oss hän något utanför oss själva.

Det är bara stora skivor med bra låtar som kan skapa sådana känslor hos mig.

Därför är Gary Louris en artist som vågar ta steget att utmana oss med livets realiteter. En stor skiva som sagt var.

Musik

Andre Matos — Time to Be Free

Bauhaus — Go Away White

Beyoncé — Love Letters

Caesars — Strawberry Weed

Counting Crows — Saturday Nights & Sunday Mornings

Disco Not Disco: Postpunk, Electro & Leftfield Disco Classics 1974–1986

Dr. Indies musikmix XII

Håkan Hellström — För sent för Edelweiss

Jim Ford — Point of No Return: Previously Unreleased Masters, a Lost 45 & Rare Demos

Korta musikrecensioner XXXVIII

Mike Oldfield — Music of the Spheres

Millencolin — Machine 15; Floggin Molly — Float & Cursed — III: Architects Of Troubled Sleep

Moby — Last Night & Fuck Buttons — Street Horrrsing

Nick Cave — Dig!!! Lazarus Dig!!!

Pacific — Reveries

Panic at the Disco — Pretty Odd

Portishead — Third

R.E.M. — Accelerate

Rhonda Vincent — Good Thing Going

Sebastian Bach — Angel Down

Snoop Dogg — Ego Trippin’; Rick Ross — Trilla & Fat Joe — The Elephant in the Room

Teddy Pendergrass — Love TKO: The Very Best of Teddy Pendergrass

The B-52’s — Funplex

The Black Crowes — Warpaint

The Black Keys — Attack & Release

The Kills — Midnight Boom

The Raconteurs — Consolers of the Lonely

Van Morrison — Keep It Simple

Willie Nelson — Moment of Forever

Vincent Vincent and The Villains — Gospel Bombs