Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Musik

Nick Cave — Dig!!! Lazarus Dig!!! B.B.B.

Mute Records

Digga Dig!!! Lazarus Dig!!! — trots allt

Nick Cave.En just nu ovanligt produktiv Nick Drake har återigen släppt en ny skiva. Förra året fick vi höra det nya projektet Grinderman, för bara några månader sedan släpptes soundtracket med mångåriga medmusikern Warren Ellis och nu kan vi alltså avnjuta en sprillans ny platta med Bad Seeds. Den nya skivan är både roande och oroande men på det hela taget en bra platta.

När Nick Cave är bra är han bäst. I framtiden kommer man att likt många stora artister som Beatles, Rolling Stones, Bob Dylan, Sex Pistols, Ramones och så vidare, inte att kunna undvika att nämna Nick Cave som det musikaliska universalgeni han är. Trots detta är det ett välkänt faktum att även genialiska artister ibland kärvar och nya plattan Dig!!! Lazarus Dig!!! innehåller just partier som kanske inte riktigt når upp till de andra låtarnas kvaliteter. Trots detta är plattan på sina ställen ett litet mästerverk. Det är inte så mycket den ojämnhet som förra månaden fick mig att nedkalla ett halvtaskigt betyg i form av en tvåa till skotska Sons & Daughters. Nej det är snarare så att huvudproblemet, där det finns ett sådant, snarare är att rutinen har tagit över där känslan borde ha funnits. Tänk er att man som musiker är så upptagen av vetskapen om hur man har låtit förut, att nytänkandet försvinner och snart låter allt som om det gick på rutin därför att ingen längre engagerar sig. Lite grann är det detta som är problemet för på sina ställen låter det både oengagerat och småtråkigt. Tack gode gud så är dessa låtar och partier i minoritet så de muntra minerna är betydligt flitigare använda i doktor dacapos hem.

Nick Cave är som bäst när nerven i musiken det drivande och det är de alltid lika litterära texterna som är den extra kryddan. Inte blir det sämre av att han i sina bästa stunder hittar känslan som kan flytta hela kontinenter, den sista komponenten är dock som sagt lite si och så med på den nya skivan. Men nerven, ack den nerven. Få band får någonsin till en enda låt med det där oomfet, men Nick Cave får till det mest hela tiden vilket knäcker. På den punkten har han massor med släktskap med framför allt många New York band, för vem kan glömma de fullständiga extatiska nervdallringar grupper som Television, Blondie eller Yeah Yeah Yeahs fick till tidigt i sina respektive karriärer. Vem kan stå stilla när en låt som Dig, Lazarus, Dig strömmar ut ur högtalarna, möjligen en person som är fastspikad i golvet. Mässande, nästan maniskt tempo med ett repetitivt mönster i låten som skulle kunna liknas vid shamanlik rock. Också Today’s Lesson liknar nåt åt det maniska hållet och håller absolut Yippe-Kayey klass hela vägen även om den är lite mer traditionell än den förra. Också Albert Goes West och We Call Upon the Author är typiska exempel på denna genre av låtar. Stökiga, nerviga, tunga, riffiga och alldeles förbannat underbara gör dem till låtar som ligger precis där Nick Cave ligger normalt, i världsmästarklass. Den sistnämnda av dessa två låtar har dessutom ett psykedeliskt drag som också är så typiskt för Nick Cave när han är som bäst.

Lie Down Here (& Be My Girl) är en låt som uppvisar ett annat släktskap än de övriga nämligen med David Bowie. Framför allt gitarrspretet påminner lite grann om det man kan avnjuta i David Bowies mästerverk Scary Monsters där Carlos Alomar firade nya triumfer. Ytterligare en av dessa nerviga, knyckiga och spretiga mästerverk som bara Nick Cave kan leverera är i varje fall fött.

Dessutom har han skrivit en låt som bryter ganska ordentligt mot det mesta han skrivit förut. Den lätt 80-talsanstrukna More News From Nowhere låter med sin processade gitarr med sitt speciella sound snarare som en Birthday Party låt, gruppen Nick Cave startade sin karriär i under första delen av 80-talet, än någon Nick Cave låt jag hört förut.

En annan sida av Nick Caves intressanta tänkande är det annorlunda arrangerade låtarna. Night of the Lotus Eaters är ett typiskt exempel på detta. Med sin nästan bedövande enformighet med en bas som är nedmixad till grötighetens gräns som det bärande instrumentet och temat, ser till att låten inte låter som mycket du har hört förut. Återigen är det psykedeliskt som är det ordet som ligger närmast och nu närmare sig Nick Cave himmelriket med raketfart. Den här gruppen av låtar som bär det mer mystiska som kännemärke fullföljs av låten Hold On To Yourself som också den är en fullträff.

Den andra ingrediensen texterna, är nästa fascination. Litterära, hela historier med massor med djup och språkliga underfundigheter och till och med på sina ställen ironisk humor är kännetecknet för hans skrivande. Här finns ett klart släktskap med den okrönte mästaren på suveräna texter Bob Dylan. I en intervju läste jag häromdagen för övrigt att Nick Cave hade mött just Bob Dylan inför en av sina egna spelningar och de hade utväxlat hälsningsfraser, när detta var gjort hade Bob Dylan sagt att han beundrade Nick Caves förmåga att skriva texter — mästaren utsåg sin tronarvinge. Och inte heller på denna punkt gör Dig!!! Lazarus Dig!!! mig besviken.

Den andra sidan av myntet är då tyvärr avsaknaden av känsla på sina ställen vilket sänker en eller annan låt till en lägre division än den egentligen spelar i. Och som jag nämnde tidigare så skyller i varje fall jag på ett överskott på rutin. Hur det än är med den saken så är det i varje fall så att på sina ställen känns det som om bandet drar en eller fjorton för många z: an. Moonland är en sådan låt som kanske inte riktigt lever upp till mina förväntningar. Den skulle enligt mig ha behövt mer substans och något som fångar örat så att den hade kunnat bli mer intressant än den är nu. Jag säger inte att den är totalt ointressant, men mindre bra och kanske inte rakt igenom en helt intressant låt som i varje fall får mig att önska mig mer.

Övervägande tummar upp men med en och annan plump i protokollet då det låter lite händelsefattigt här och där. Åtminstone en låt är dessutom inte i klass med de andra. Trean är inte ett dåligt betyg, men det känns ändå som jag är snål mot en av mina favoriter. Men man får väl se det som ett gott tecken att till och med då Nick Cave visar att han trots allt kan misslyckas, så visar han att han aldrig blir totalt ointressant — tvärtom. Här finns en uppsjö av både intressanta och satanistiskt bra låtar som visar att hans förmåga att skriva bra låtar långt ifrån har avstannat. Dessutom visar det att Nick Caves lägsta nivå är mycket bra. Så det är ändå med en viss tillfredsställelse jag kan konstatera att trots allt så får man ett överdåd av mycket bra låtar som klår det mesta med hästlängder. Som vanligt intressanta och egna vinklingar på låtarna som ger det där särmärket som bara Nick Cave kan frammana, är det som gör skivan till ett intressant album trots mitt gnäll. Så slutresultatet är att det är mycket mer ”Jippi” än ”Nää” gör skivan till ett högintressant litet alster om än med några skönhetsfläckar.

Dr. Da Capo

Musik

Andre Matos — Time to Be Free

Bauhaus — Go Away White

Beyoncé — Love Letters

Caesars — Strawberry Weed

Counting Crows — Saturday Nights & Sunday Mornings

Disco Not Disco: Postpunk, Electro & Leftfield Disco Classics 1974–1986

Dr. Indies musikmix XII

Håkan Hellström — För sent för Edelweiss

Jim Ford — Point of No Return: Previously Unreleased Masters, a Lost 45 & Rare Demos

Korta musikrecensioner XXXVIII

Mike Oldfield — Music of the Spheres

Millencolin — Machine 15; Floggin Molly — Float & Cursed — III: Architects Of Troubled Sleep

Moby — Last Night & Fuck Buttons — Street Horrrsing

Nick Cave — Dig!!! Lazarus Dig!!!

Pacific — Reveries

Panic at the Disco — Pretty Odd

Portishead — Third

R.E.M. — Accelerate

Rhonda Vincent — Good Thing Going

Sebastian Bach — Angel Down

Snoop Dogg — Ego Trippin’; Rick Ross — Trilla & Fat Joe — The Elephant in the Room

Teddy Pendergrass — Love TKO: The Very Best of Teddy Pendergrass

The B-52’s — Funplex

The Black Crowes — Warpaint

The Black Keys — Attack & Release

The Kills — Midnight Boom

The Raconteurs — Consolers of the Lonely

Van Morrison — Keep It Simple

Willie Nelson — Moment of Forever

Vincent Vincent and The Villains — Gospel Bombs