Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Triphop/experimentellt

Portishead — Third

Portishead — Third.Sagan om Portisheads återkomst till musikscenen efter 10 års frånvaro är en isande skön och abstrakt skiva som förenar det bästa som jag har hört på flera år på rockscenen kombinerad med experimentella syntslöjor som lägger sig flera lager filter över deras nya skiva.

Geoff Barrow har skrivit med sina två vänner elva stycken suveräna vackra sånger som tar med sig bandet ut på en mörkare väg än vad vi har hört förut med bandet.

Jag vill påpeka att deras debutplatta Dummy 1994 och deras andra skiva Portishead 1997 var de två som jag verkligen tyckte om i ett 90-tal som var så oerhörd kreativ på så många sätt, då många stilar från indie/alternativa rockvärlden plötsligt blåste iväg smörjan så att ljuset lyste upp så att konturerna blev klarare.

Portishead.Geoff Barrow jobbade i början av 90-talet i Coash House Studios där han skrev låtar åt Neneh Cherry, mixade som producent, Depeche Mode, Paul Weller och Primal Scream. Det var det rykte som producent som fick han att tillsammans med jazzgitarristen Adrian Utley att skriva en annan sorts låtar, snart tillkom sångerskan Beth Gibbon, då var grunden lagt för Portishead. Vi kan även nämna att trip hopen mästrare och grundare Massive Attack var det första band som inspirerade Portishead liksom Trickys mera avancerade musik. Geoff Barrow jobbade ihop med båda artisterna under sin tid som producent. Portishead ville förena hip hop, acid jazz, indierock och dansmusik i en ny förening. Denna nya inriktning fick en atmosfärisk ljudbild och mörkare tillslag än vad Massive Attack hade i sin musik till exempel. Trip hopen var så mycket långsammare än vad man kunde tro med klassisk hip hop som en mild inspiration.

Portishead försvann från musikscenen efter 90-talets slut. Så det är därför spännande att samma band lyckats fortfarande att göra bra storslagen episk mörk skuggliknande musik fastän ännu mera tillspetsat än vad de var förut.

Nya skivan börjar långsamt, lite mjuk böjligt, så lyfter den låtarna på ett högre plan än vad elektronisk pop brukar göra. Låtarna inrammas med hotfulla instrument som förmörkar musiken medan Beth Gibbons röst bryter av det mörka med en ljusare låga som flämtar i hennes röst. Jag vill hävda att Portishead är bättre 2008 än vad de någonsin var under sin storhetsperiod på 90-talet.

Således kan den här skivan fastslås att den kommer revolutionera min värld denna vinter och vår.

Musik

Andre Matos — Time to Be Free

Bauhaus — Go Away White

Beyoncé — Love Letters

Caesars — Strawberry Weed

Counting Crows — Saturday Nights & Sunday Mornings

Disco Not Disco: Postpunk, Electro & Leftfield Disco Classics 1974–1986

Dr. Indies musikmix XII

Håkan Hellström — För sent för Edelweiss

Jim Ford — Point of No Return: Previously Unreleased Masters, a Lost 45 & Rare Demos

Korta musikrecensioner XXXVIII

Mike Oldfield — Music of the Spheres

Millencolin — Machine 15; Floggin Molly — Float & Cursed — III: Architects Of Troubled Sleep

Moby — Last Night & Fuck Buttons — Street Horrrsing

Nick Cave — Dig!!! Lazarus Dig!!!

Pacific — Reveries

Panic at the Disco — Pretty Odd

Portishead — Third

R.E.M. — Accelerate

Rhonda Vincent — Good Thing Going

Sebastian Bach — Angel Down

Snoop Dogg — Ego Trippin’; Rick Ross — Trilla & Fat Joe — The Elephant in the Room

Teddy Pendergrass — Love TKO: The Very Best of Teddy Pendergrass

The B-52’s — Funplex

The Black Crowes — Warpaint

The Black Keys — Attack & Release

The Kills — Midnight Boom

The Raconteurs — Consolers of the Lonely

Van Morrison — Keep It Simple

Willie Nelson — Moment of Forever

Vincent Vincent and The Villains — Gospel Bombs