Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Country

Rhonda Vincent — Good Thing Going
B.B.B.B.B.

Bluegrassinferno med Rhonda Vincent

Rhonda Vincent.Ända sedan punkåren i slutet av sjuttiotalet har jag alltid avskytt några fenomen med musik, präktiga band med absolut ingenting att säga vare sig musikaliskt eller textmässigt men framför allt har jag avskytt musik där musikerna är så bra att man kan dö men som visar upp en nästan känslokall attityd i övrigt i musiken som till exempel diverse gitarronanister som vill spela snabbare än dragracingbilar. Att förbryta sig så mot rockmusik borde betraktas som ett brott mot mänskligheten enligt internationell lag, ställ Yngwie Malmsteen och andra inför internationell rätt nu idag. Men i mitt och blaskans eviga sökande efter den perfekta plattan där vi söker världen efter den där plattan där musikaliskt kunnande kombineras med känsla, där musiken får leva sitt egna liv utan säkerhetsbälten och där välbalanserade texter utan sentimentalitet och annat dravel får gifta sig med underbar musik, har vi idag hittat just den plattan som utstrålar allt detta och mer. Rhonda Vincent heter artisten och plattan Good Thing Going borde bli en kioskvältare även i Sverige för den har allt. Det är helt enkelt plattan som kan få lama att dansa av glädje, ett smärre underverk med bluegrass och traditionell musik som kan försätta berg där det både berör och svänger, samtidigt som Rhonda Vincent får briljera i musikaliskt kunnande. Här har vi helt enkelt skivan som har känslan samtidigt som den har spelskicklighet, som har kombinationen av läskigt bra låtar och musikalisk kvalité. Själv är jag bara stum av beundran.

Bluegrass är en speciell form av country som är mer akustisk och mer traditionell än mainstreamvarianten. Några hatar denna form, själv tillhör jag den skaran som älskar den, men vad man än nu tycker så är Rhonda Vincents nya som sagt ett mästerverk. Full av snärtiga låtar med underfundiga texter, laddad med allt ifrån sväng till eftertanke i låtarna, och fullödigt genomfört av ett band som får spelskickliga musiker att framstå som glada amatörer på söndagshajk.

Om vi börjar med texterna så berättas i Dylans anda en hel berättelse i varje låt, där vardagliga och ganska alldagliga företeelser vävs in i historien. De berättar om vanliga människors kamp för lycka, om deras sorger och om deras misslyckanden. Det blir dock aldrig så där sliskigt sentimentalt, snarare balanserat, ömsint och ibland riktigt humoristiskt. Vem kan till exempel berätta historien om den sörjande änkan i I Will See You Again utan att falla i sentimentalitetsfällan, något som dessbättre inte händer här. Inte heller texten i World’s Biggest Fool saknar poänger där humorn och spetsfundigheterna firar nya triumfer när Rhonda Vincent lyckas rimma ihop textraderna I Blame You and You Blame Me, That’s What They Said in Therapy om den skilsmässan som låten beskriver. Det är med andra ord på sina ställen med en stor portion humor i stället för gravallvar. Just den sistnämnda låten borde spelas för alla par som ser slutet på kärleken och början på det där destruktiva som ibland kommer efter.

Musiken är nästa kapitel som förbluffar mig. Bluegrass är i alla tänkbara fall en högst traditionell musikstil med rätt strikta regler för hur den ska låta. Den har låtit likadant i snart fyrtio år och kommer att fortsätta likadant. Rhonda Vincent har dock både modet och kanske också dumdristigheten att utmana konventionerna. För visst låter det så där konventionellt som det ska låta och det gör det hela väldigt bra, men som sagt högst traditionellt, samtidigt tar hon sig trots detta friheten att sticka in lite annorlunda vinklingar. Det tydligaste exemplet är låten World’s Biggest Fool där det har letat sig in jazz i Django Rheinhardts anda, men också låten Scorn of a Lover där bluesen är högst påtaglig är ett praktexempel på några av de avvikelser som skivan visar upp.

Till sist har vi hur alltihop har utförts, det vill säga musikerna och här måste jag påstå att det är sällan man hör ett så samspelt och spelskickligt gäng som det som samlats på den här skivan. Musikerna på denna eminenta platta behärskar allt från totalstomp som får den mest förhärdade att dansa bonnpogo, till att finlira. Det spelas banjo till det glöder i fingrarna och gnisslas fiol till dess att marskatterna tittar sig vilset omkring. Det frambringas harmonisång som borde bilda skola och det är så totalt jättebäst att man blir alldeles yr och lycklig. Lyssna på totalsvänget och hur instrumenten behandlas i en sån låt som Who’s Cryin’ Baby och bli grön av avund när bandet avslutar med först ett totalsväng i Bluegrass Saturday Night för att sedan komma med kommentaren ”Hammer Down Man” då är det så bra det kan bli.

En skiva som så totalt träffar så totalt rätt som Good Thing Going och där alla bitarna så förbehållslöst faller på plats kan naturligtvis bara få ett betyg. Femman är given och det är inte utan att åtminstone jag både skrattar och gråter samtidigt då det är så totalbefriande att äntligen få höra skivan där både spontanitet och professionalitet går hand i hand. När en artist som Rhonda Vincent dessutom kan uppvisa en så imponerande låtsamling där både text och musik på ett så förkrossande sätt visar var skåpet ska stå, då finns inte längre någon tvekan. Grattis Rhonda, årets första femma är mer än välförtjänt därför att så många olika faktorer tillsammans utgör en så urstark kombination.

Dr. Da Capo

Musik

Andre Matos — Time to Be Free

Bauhaus — Go Away White

Beyoncé — Love Letters

Caesars — Strawberry Weed

Counting Crows — Saturday Nights & Sunday Mornings

Disco Not Disco: Postpunk, Electro & Leftfield Disco Classics 1974–1986

Dr. Indies musikmix XII

Håkan Hellström — För sent för Edelweiss

Jim Ford — Point of No Return: Previously Unreleased Masters, a Lost 45 & Rare Demos

Korta musikrecensioner XXXVIII

Mike Oldfield — Music of the Spheres

Millencolin — Machine 15; Floggin Molly — Float & Cursed — III: Architects Of Troubled Sleep

Moby — Last Night & Fuck Buttons — Street Horrrsing

Nick Cave — Dig!!! Lazarus Dig!!!

Pacific — Reveries

Panic at the Disco — Pretty Odd

Portishead — Third

R.E.M. — Accelerate

Rhonda Vincent — Good Thing Going

Sebastian Bach — Angel Down

Snoop Dogg — Ego Trippin’; Rick Ross — Trilla & Fat Joe — The Elephant in the Room

Teddy Pendergrass — Love TKO: The Very Best of Teddy Pendergrass

The B-52’s — Funplex

The Black Crowes — Warpaint

The Black Keys — Attack & Release

The Kills — Midnight Boom

The Raconteurs — Consolers of the Lonely

Van Morrison — Keep It Simple

Willie Nelson — Moment of Forever

Vincent Vincent and The Villains — Gospel Bombs