Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Garagerock/Bluespunk

The Kills — Midnight Boom

The Kills — Midnight Boom.Alison Mosshart från forna punkbandet Discount, kallar sig kort och gott för W, hennes partner i duon The Kills. Heter Jamie Hince, i duon så kallar han sig för Hotel. Tillsammans gjorde dom banbrytande garagerock precis som deras kollegor i White Stripes. Fördömlig själslig underbar garagepunk som jag älskar mest från den amerikanska musikscenen. The Kills första skiva 2003 är ett underbart fynd med elaka sånger och vassa gitarriff, vars ändliga flöde stack ned motståndet snabbt. Deras skiva hette Keep on Your Mean Side och vilket grymt ös som pulveriserade, bröt sönder allting som stod i dess väg. Bättre lämpade låtar kunde knappast göras från en duo som hade den rätta attityden, för attityd var det som lockade mig till deras mörka värld, för hittills var det bara Tom Waits och Johnny Dowd, som hade besökt alla städers mörkaste bakgator och sett helvetet på jorden öppna sina gap för att svälja oss alla medmänniskor. Det var sådan rock jag ville omhulda, men så kom den rejält misslyckade andra skivan No Wow — den vände allting som var bra och nattsvart till en me4sig seg gitarrbaserad skiva utan bra låtar eller bra sånger överhuvudtaget. Den kände jag var helt fel, så besviken jag blev när jag hörde skivans första spår, nej det var knappast värt besväret att införskaffa den skivan. Det ända som var bra med skivan var den medföljande dvd:n som hade livelåtar från The Kills. Den dvd:s räddade skivan från att förpassas till närmaste återförsäljare av begagnade skivor.

Ordningen återställdes när nya albumet plockar deras skitiga jordiga sluskiga punkblues igen, skivan skulle kunna ges ut av Fat Possumbolaget. Det vore dem värdiga. Här kommer en drös med lyckliga låtar, fullastade med metaforer, ondska, vedervärdigheter. Kompositionerna andas sexuell energi, det farliga ligger nära ytan, färdiga att explodera mitt i samhället.

Musiken tyglas inte men det är guld och juveler som man sakta gräver fram ur markens leriga ängsmarker. Vilket flyt The Kills har med den här skivan. Nu kan jag vara lycklig igen. Vetskapen att garagerocken lever gör mig bara gott.

Musik

Andre Matos — Time to Be Free

Bauhaus — Go Away White

Beyoncé — Love Letters

Caesars — Strawberry Weed

Counting Crows — Saturday Nights & Sunday Mornings

Disco Not Disco: Postpunk, Electro & Leftfield Disco Classics 1974–1986

Dr. Indies musikmix XII

Håkan Hellström — För sent för Edelweiss

Jim Ford — Point of No Return: Previously Unreleased Masters, a Lost 45 & Rare Demos

Korta musikrecensioner XXXVIII

Mike Oldfield — Music of the Spheres

Millencolin — Machine 15; Floggin Molly — Float & Cursed — III: Architects Of Troubled Sleep

Moby — Last Night & Fuck Buttons — Street Horrrsing

Nick Cave — Dig!!! Lazarus Dig!!!

Pacific — Reveries

Panic at the Disco — Pretty Odd

Portishead — Third

R.E.M. — Accelerate

Rhonda Vincent — Good Thing Going

Sebastian Bach — Angel Down

Snoop Dogg — Ego Trippin’; Rick Ross — Trilla & Fat Joe — The Elephant in the Room

Teddy Pendergrass — Love TKO: The Very Best of Teddy Pendergrass

The B-52’s — Funplex

The Black Crowes — Warpaint

The Black Keys — Attack & Release

The Kills — Midnight Boom

The Raconteurs — Consolers of the Lonely

Van Morrison — Keep It Simple

Willie Nelson — Moment of Forever

Vincent Vincent and The Villains — Gospel Bombs