Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Keltisk soul

Van Morrison — Keep It Simple

Van Morrison — Keep It Simple.Tänk att det skulle dröja nästan cirka 15/16 år för att Van Morrison skulle ge oss tillbaka sin forna magi Van ”The Man” hade förut om åren på sina skivor. Så mycket trist skräp karlen kunde skicka ut på marknaden. Till slut misströstade jag att han hade förmåga att skriva odödliga sånger igen. Men den nya skivan Keep It Simple är tillbaka med soulmusiken, countryn, jazzen, bluesen och rockmusiken, som centrala ingredienser. Hans förra countryplatta var undantaget på 90-talet och 2000-talet, Pay the Devil som var mästerlig platta som vågade ta oss med på ett äventyr där Van ”The Man” klarade av att skriva låtar igen.

Van Morrison — Astral Weeks.På hans nya skiva finns hans monumentala sång How Can a Poor Boy den har allt som jag älskar hos Van Morrison. Den strikta bluesiga soulen, den varma rösten och en melodi som återknyter Van ”The Man” till hans egna mästerverk såsom debutplattan som soloartist Astral Weeks eller Moondance. De plattor som är så sinnrika, djupa religiösa verk som tar oss med på metafysiska emotionella danser. När jag lyssnade på Van Morrison så insåg jag att jag måste fördjupa min själ i Van Morrisons äldre verk. Men den djupa övertygelse så insåg jag plötsligt hur förälskad jag är i den här hopplösa musiken. Plötsligt förstår jag andliga insikter betyder för människans försök att hela sig själva. När jag lyssnar på Van Morrison så tar jag även fram soulmusikens kraft.

Van Morrison — Moondance.När jag lade från med Van ”The Man” så lyssnade jag återigen på Jim Ford eller såg till att spela David Bowies Young Americans igen, igen och åter igen. Van Morrison fick mig att först varför jag älskar både kvinnor och musik mest i denna här världen. Det handlar om att finna sitt inre väsen, fördjupa sin själ i någon annans själ. Det handlar om att bli en del av livets flöde, det som bara kärlek och konst kan återskapa i människan. Kärleken till livet som manifesteras genom kvinnan eller musiken. Mot detta står oftast politikens ideologier, stadsfästa religioner och alla dessa dogmatiska utövare som bara erbjuder död, hat, kvinnoförakt och mord på livets sanna glädjeämnen.

Jag märker att Van Morrisons nya skiva glider så vacker omkring i mitt hem. Det finns flera låtar som är bra, det vill säga riktigt bra vars skönhet är alltför nära mitt hjärta. Van ”The Man” har äntligen vågade göra sådana låtar som man kan älska till eller bara helt vara i, känna pulsen av dess närhet.

Bluesen låter lättsam elegant, och paras ihop med enkla små glidningar mot jazzens uttryckssätt. Den hederliga keltiska soulmusiken som alltid var hans preferenser, signatur sitter gjutet väl fastmurat i hans musik. Det är en ren njutning att lyssna på skivan nu när Van Morrison som tar sig själv i kragen och skriver bra låtar igen. Musiken är relevant och texternas lyriska innebörd har samma dignitet som någon av Bob Dylans låttexter, särskilt Dylans senare skivor, finns i ganska nära gemenskap, tillsammans med Van ”The Man” melodiska sinne.

Tack Van Morrison för att dina texter/musik lever upp igen.

Musik

Andre Matos — Time to Be Free

Bauhaus — Go Away White

Beyoncé — Love Letters

Caesars — Strawberry Weed

Counting Crows — Saturday Nights & Sunday Mornings

Disco Not Disco: Postpunk, Electro & Leftfield Disco Classics 1974–1986

Dr. Indies musikmix XII

Håkan Hellström — För sent för Edelweiss

Jim Ford — Point of No Return: Previously Unreleased Masters, a Lost 45 & Rare Demos

Korta musikrecensioner XXXVIII

Mike Oldfield — Music of the Spheres

Millencolin — Machine 15; Floggin Molly — Float & Cursed — III: Architects Of Troubled Sleep

Moby — Last Night & Fuck Buttons — Street Horrrsing

Nick Cave — Dig!!! Lazarus Dig!!!

Pacific — Reveries

Panic at the Disco — Pretty Odd

Portishead — Third

R.E.M. — Accelerate

Rhonda Vincent — Good Thing Going

Sebastian Bach — Angel Down

Snoop Dogg — Ego Trippin’; Rick Ross — Trilla & Fat Joe — The Elephant in the Room

Teddy Pendergrass — Love TKO: The Very Best of Teddy Pendergrass

The B-52’s — Funplex

The Black Crowes — Warpaint

The Black Keys — Attack & Release

The Kills — Midnight Boom

The Raconteurs — Consolers of the Lonely

Van Morrison — Keep It Simple

Willie Nelson — Moment of Forever

Vincent Vincent and The Villains — Gospel Bombs