Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Country

Willie Nelson — Moment of Forever

Willie Nelson — Moment of Forever.Han inger lugn, stabilitet och harmoni när han står där med sitt långa hår, skägget som är väl ansat, gitarren som han plockar några toner med. Willie Nelson tillhör de få artister som kan göra vad han vill och ändå komma undan med det för att han är Willie Nelson. 2005 kom han ut med sin legendariska reggaeplatta och lyckades ändå klara av denna övergång från country till reggae. Jag själv har lyssnat på Wille Nelson sedan slutet av 70-talet då jag upptäckte hans musik genom hans gode vän Johnny Cash. Det var Cash som spelade och turnerade med Willie Nelsons band.

Den nya skivan är väldigt fin och inger förtroende och tillit. Willie Nelson tolkar andras låtar och sina egna med stor respekt för låtarnas tonart, komplicerade refränger och dess subtila texter.

Han gör fina insatser med flera låtar, om jag tar några sånger ur högen som jag verkligen tycker om, så är det följande låtar Willie Nelson gör sina bästa prestationer på: titellåten Moment of Forever som är skriven av Kris Kristofferson, The Bob Song av Nashvilleprofilen Big Kenny, Louisiana av musikprofeten Randy Newman och till sist Bob Dylans Gotta Serve Somebody. Dessa låtar älskar jag mest på skivan. Därför att Willie Nelson finner de rätta strängarna som får mig att falla handlöst för mjukheten i övergångar i stilarna. Willie Nelson är här som bäst, då lugnet inställer sig i tolkningarna i sångerna.

Det finns en bra duett som Willie Nelson gör med artist som inte jag tycker om — Kenny Chesney — men i detta sammanhang så lämpar sig Kenny Chesney riktigt, må jag påpeka. Sången heter Worry Be Gone och den har skönt lir på instrumenten, vilket är bra — Kenny Chesney och Willie Nelson fungerar ihop verkligen bra ihop på den här subtila countrylåten. Willie Nelson verkar kunna klara av det mesta som ligger bortom den normala countryn, såsom 2005 års drömprojekt, reggaeskivan The Countryman som inter blev så bra men det var en okej skivan, inte mera än så.

Nya skivan är en jämn platta med lagom finstilta låtar. Det är långt ifrån ett mästerverk fast skivan har en skön känsla som tilltalar min värld. Willie Nelson kommer till Sverige i april, Blaskans utsända blir undertecknad Dr. Indie.

Musik

Andre Matos — Time to Be Free

Bauhaus — Go Away White

Beyoncé — Love Letters

Caesars — Strawberry Weed

Counting Crows — Saturday Nights & Sunday Mornings

Disco Not Disco: Postpunk, Electro & Leftfield Disco Classics 1974–1986

Dr. Indies musikmix XII

Håkan Hellström — För sent för Edelweiss

Jim Ford — Point of No Return: Previously Unreleased Masters, a Lost 45 & Rare Demos

Korta musikrecensioner XXXVIII

Mike Oldfield — Music of the Spheres

Millencolin — Machine 15; Floggin Molly — Float & Cursed — III: Architects Of Troubled Sleep

Moby — Last Night & Fuck Buttons — Street Horrrsing

Nick Cave — Dig!!! Lazarus Dig!!!

Pacific — Reveries

Panic at the Disco — Pretty Odd

Portishead — Third

R.E.M. — Accelerate

Rhonda Vincent — Good Thing Going

Sebastian Bach — Angel Down

Snoop Dogg — Ego Trippin’; Rick Ross — Trilla & Fat Joe — The Elephant in the Room

Teddy Pendergrass — Love TKO: The Very Best of Teddy Pendergrass

The B-52’s — Funplex

The Black Crowes — Warpaint

The Black Keys — Attack & Release

The Kills — Midnight Boom

The Raconteurs — Consolers of the Lonely

Van Morrison — Keep It Simple

Willie Nelson — Moment of Forever

Vincent Vincent and The Villains — Gospel Bombs