Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Made in Finland

När jag undertecknad för något år sedan skulle i en akademisk dissertation lista Finlands absoluta grej i en handfull pluralis, ganska synonymt med ”kännetecken” fastän mera beakta design, smak eller stolthet, med en fångst i själva folksjälen, var urvalet både högst givet och svårt. Det outgrundliga här var att lista bort gubbeposet Kalevala och hans Äijämöinen, och landsfadern Urho Modig Kekkonen satt underpetad ut, byggherren och mästersprintern Paavo Nurmi levt bort, inte bonden Paavos blä, eller största naturskönheten av ckarl, Suomi Filmis älskling, guldålderns ädle, spjutkastarlegendaren Tapsa Rautavaara alias tappre Tapp Järnfara förmer uppfattad än Amos själv levt nog bort, riksföreståndaren marskalken aktade fåfängslans ckarl Mannerheim, som var enda generalen från första världskriget som deltog i strider under andra ditokriget ännu ock levt bort, eller prickskytten SS-Hauptsturmführern finnen Lauri Torni som nedlade i herkulesdåd mer ryssar per styck än exakt matematik säger blint, hade vid sin sida tvenne folkräknare med kikare som bokförde hur många nedfall för närmast varje hans kula, han krigsidolen levt ock bort, mördad av CIA efter att blev efter kriget importerad och värvad av amerikanska försvarsmakten som kapten, efter sin oförklarliga död postumt befordrad till major i deras US-Army, levde själv bort, eller herr Alvar Aalto våg med sin eviga vas sina lampor obekväma lätta möbler och byggnader levt bort, även Finlandiahuset har visat sig vara ett vargbygge. Men vad gör Finland finskt och med sisu, av mer kännspakt för sig? Sin tro på den urfinska ckarln ckanské själv? Den vanliga herr finnen med ovanligt få karbunklar även under puberteten, växer med öl mer än modersmjölk, aldrig får vara bortklemad, alltid lem, aldrig len, ej heller så mycket med Fazers eviga choklad på. Han heter inte Andersson, eller Nilsson, han är herra Ch. Makkara, herr Ch. Charkuterikorv larv lorv i någorlundaävensättning, han har sina några givna attribut av en gemensam nämnare som talar merparten av inramat språk, i 60 % öl, flaska eller stopet om så alltid klunk skitiga duk Lapin kulta lappskt guld el. synonymt fjällskön mö på, samt har en puukko ckniv vassare än ädelstålet nånsin, för finsk hand vässt vassare än hjärnan, en okryddad korv alla gånger bättre än dansk krydda, helst en buk eller bastukorv för, mycket mer står inte att veta må innan han först i långa stunder dryftat om dessa grejer, sedan fäller han något sent omdöme om kvinnan, hon som alltid går upp till den finska mannen, han som aldrig söker upp henne innan fått nåt för sig, har sin sarkasm i djupt vemod och mörkrets dystra länga och murriga sida, är självädlad utom allt in i det minsta, slutligen släpper oftast kniven, faller i ymnigt gråt, troligen stupfull och allt rinner av honom, pratar på om så dygn i monolog efter, innan en ny torrperiod löper börja, han är åter munhäfta fuktar den för följande omgång och ingen runda är den andra lik. Den finska mön älskar honom när han däremellan blev talförd, vet hur hårt det satt åt, med hur mycket inre helleberg som han bar från sina skuldror och axlar för att kunna öppna sig i det, kommit ner till självguldet djupare än Wäinämöinen Äijämöinen urfadern som planterat en guldväxt under självt berget, en naturrikedom vilket gör Finland till världens rikaste land, som Ludvig Runeberg gjorde sin eviga nid på över Finland sig är ett fattigt land och skall så förbli, men Runeberg var en dåtida snobb och en rektor som piskade sina skolfuxar disciplar djäknar, troligen sadistisk outlevd bög, och blev själv sitt straff lam för det, blodpropp i hjärnan är inte sällan just ett straff självpåtaget evig tukt bort. Den finska mannen är ock ett självstraff. Han är ock fetthalt, korvens smör och ckarlelska pirogen samt runebergstårtan har gjort honom till en blodåhdrors avstjälpningsplats bära på ben, och den som trängt längst in under allt var Sveaborgsguiden mytologen konstnären författaren vinterhalvårssittaren på indiska Himalaya rörmokargräsnerrökta Igor Bock, som lurade till sig ett stort gäng internationella bögar för att spränga ner sig i urberget under Bocks sommarvilla, de sprängde och sprängde i år, kom en halvannan meter nerför sista trappan just framför kammarén till stora guldsalen, där fanns landets hjärta och landets absoluta förmögenhet, större guldfyndighett än Konung Salomons gruvor eller i amerikanska Federal Reserve Fort Knox eller på hela Sydafrikas terra, eller hela Sibiriens för den delen det och den råkade inte mindre lägligt sitt djup vara just början under den Bockska sommarvillan, på gårdsplanen framför, men det gick förstås ändå så åt hélvété, bögarna blev i osams snåla snikna knarkiga själva ännu mer pedofiliska än Bock som alltid och de var sedan alla på Igor Bock som förgiftades flera gånger om, blev dålig och sjuk, utmärglad, bara skinn och ben ckvar sin egen legend mera, farväl hans lekamen, banken och exekutiven löste in hans fina sommarvilla, samtidigt hade det uppstått en nationell folkrörelse, folkrörelser som hör till Finlands fauna, som sitt hot högljutt förbjöd ytterligare sprängningar där, landets frid kunde inte störas, övriga vågade inte tro på guldet. Allt avbröts, det var inte många som grät på hans begravning, han är inte heller mer Finland och den sista sprängkorven och stafettpinnen till guldet var hans, den hemliga gången kamouflerades bort med betong, blott en plakett finns ckvar. Men vad hade då kvarstått som inte är mångfald mer än det finska attribut, enligt mitt förmenande, min undertecknads listning är landet förmer på nåt, dårar tror att det är Nokia men Nokia är långtifrån Finland, ingen fan är stolt för löjliga Nokia och den gör ingen mentalitet, ingen folksjäl heller, den ökar inte den finska mannens talfördhet, but sana sauna gör, och den finska namusetän candy upprör, enligt FBI:s journaler en som ”man who fuck children, and kill väck them after, has the pocket stuffed swollen of massive salmiakki", salmiak gör finskt typsnitt smak, lurar på barn, helst Fazers, “paskan marjat” och ̶o;perkele” efter gör Finland delvis och punkten till finskt språk på, type Tampella granatkastaren som gjorde Finlands sak under andra världskriget vid sidan av marskalk Mannerheim och Törni till de galnas krigare medelst alltid något för sitt rysshat, Kisko-Kalle (a rail tractor) är det som lika värmer den finska mannens notstalgiska stolthet över förfäders don och raka färd, Fiskars scissors använder man om inte av kniv, sisu är sisu, name Finlandia Vķdka är nåt mer, men Koskenkorva nog, pissahäta siitä also best, reilu meininki, yes in the past the tobacco Klubb-77 fanns, ock Porimatti stoves varmt made in Finland and Heteka bedsteads in black iron made, och Turun sinappi senap gör korven korv fastän så hade finnarna ännu mer att hata ”löjliga” grannlandet Sverige enär svenska gangsteraffärsmän fr. Umeå eller Uppsala köpte bort Turun sinappi och finnen fick börja göra Auran sinappi fastän har svårt för att svälja förlusten, har rent av lite svårt för sin korv nu. Poeten Emma Ehrlekrona har framhållit att Finland är surrealistiskt, men Finland är snarare en mentalitet och ett faktum att känna, det är urfinskt jävligt och omisskännligt, leve Finland! blott rätt svårt att sätta tummen på det fastän har så otroligt mycket av gemensam nämnare i ett fåtal grejer, det som är different är enbart snarast lyx. Finns än en surrealistisk konstnär framom övriga andra, långt mer än sina generationskamrater av yngre Juhani Linnovaara som är mer kvar i barnet, Åkte Hellman som är för mycket gubbe, Tuomas von Boehm som inte utgör helt utgår, men Seppo Arina som kommer rakt i pudelns kärna hamnar och fångar in den finska melankolismen, däri förvrider han ut ett land i omisskännligt på något som är så mycket att uppfatta ett land lika mycket som sitt folk. Det blir i surrealismens namn att närma sig mannen, med färgerna åt helvete i fåfänga, i förgängelsens namn fråga vad som består i att vara just man lika mycket som sitt folk, kanské gå då genom en ruinserenadstad fastän ruinen är minutiöst vackrare än graffitin, spela violinen alla strängar för också någonstans finns mer innanför spelet självt, kvinnan som står och gjort den finska mannen till varken talförd eller tyst, han säger sin egen förstummade tilltalan henne. Det är det som Arina så märkligt träffande vänder ut på, själens insida blir avigt framvänd vid ett bildspråk. Eller när bysten lever på att käka upp sin egen haka som är kvinnolåren, kolumbiägget på plats bara, fågel Fenixs ägg och omelett till korv. Hans motiv jagar den finska mannen ur sig helighet, det är enbär i ölgrogg om något. Men inte ens Arina kunde säga riktigt vem den finska mannen är, inte ens medelst surrealism, för kanské att ingen jävel kan, ändå är han allom unik och högst lik ödesbröderna på sin räkälä stamlokus. Finland är än inte det minsta lilla mumintroll, men landet har julgubbens hemvist i Korvatunturi.

Stefan Hammarén

textråd, lyxpoet

Musik

Andre Matos — Time to Be Free

Bauhaus — Go Away White

Beyoncé — Love Letters

Caesars — Strawberry Weed

Counting Crows — Saturday Nights & Sunday Mornings

Disco Not Disco: Postpunk, Electro & Leftfield Disco Classics 1974–1986

Dr. Indies musikmix XII

Håkan Hellström — För sent för Edelweiss

Jim Ford — Point of No Return: Previously Unreleased Masters, a Lost 45 & Rare Demos

Korta musikrecensioner XXXVIII

Mike Oldfield — Music of the Spheres

Millencolin — Machine 15; Floggin Molly — Float & Cursed — III: Architects Of Troubled Sleep

Moby — Last Night & Fuck Buttons — Street Horrrsing

Nick Cave — Dig!!! Lazarus Dig!!!

Pacific — Reveries

Panic at the Disco — Pretty Odd

Portishead — Third

R.E.M. — Accelerate

Rhonda Vincent — Good Thing Going

Sebastian Bach — Angel Down

Snoop Dogg — Ego Trippin’; Rick Ross — Trilla & Fat Joe — The Elephant in the Room

Teddy Pendergrass — Love TKO: The Very Best of Teddy Pendergrass

The B-52’s — Funplex

The Black Crowes — Warpaint

The Black Keys — Attack & Release

The Kills — Midnight Boom

The Raconteurs — Consolers of the Lonely

Van Morrison — Keep It Simple

Willie Nelson — Moment of Forever

Vincent Vincent and The Villains — Gospel Bombs