Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Backspegeln

Historien om The Beatles III (IV)

Blaskan fortsätter nu historien om Beatles fortsätter nu med avsnitt tre av fyra. I nästa nummer av blaskan presenteras fjärde avsnittet i serien.

Filmkarriären startar

The Beatles.1964 var året då bandet började hårdlanseras till övriga världen. Ett led i detta arbete var att göra en film om bandet. Det fanns fler skäl till att bandet tacksamt tog emot erbjudandet och det var att filmen A Hard Days Night var ett sätt att bearbeta de smått bisarra inslagen i den nytillkomna succén. Filmen handlade helt enkelt om bandet och hur deras nya liv både fascinerade och skrämde. Den regisserades av Richard Lester och visar hur bandet får löpa gatlopp från alltför exalterade fans, kryddat med lite dråplig engelsk humor och naturligtvis massor av musik. Musiken gavs naturligtvis ut som Lp med samma namn. Projektet gav sån blodad tand att redan året efter bar det av med ytterligare en film.

Help var åter regisserad av Richard Lester och tyngdpunkten var återigen musiken som också den gavs ut som soundtrack på Lp. Help blev den första filmen med bandet i färg och spelades in utanför Salzburg, på Bahamas och i trakterna av Salisbury i närheten av Stonehenge.

Kontroverser och bakslag

I juli 1966 var the Beatles på turné till bland annat Filipinerna. På den här tiden styrdes landet av den mycket korrupta och självsvåldiga Ferdinand Marcos och hans lika nyckfulla och maktgalna fru Imelda. Som alla diktatorer trodde paret att världen roterade runt dem, inte tvärtom och när Brian Epstein avböjde en inbjudan till frukost med Imelda tog det hus i helvete. Epsteins förklaring var att det aldrig hade varit bandets policy att mingla med makthavare, men den här gången hade det nog varit säkrare både för honom och för bandet om han hade tackat ja på förfrågan. Det som hände kom i västlig media att betecknas som en hel skandal, för Filipinerna var det däremot bara en västanfläkt mot vad man kunde råka ut för. Imelda som inte var van vid att bli nobbad ilsknade helt enkelt till och skred genast till handlingen. Hon eldade på sin man att agera och snart började saker och ting hända. Det började med att tidningar, radio och TV unisont rapporterade det inträffade som en typisk händelse kring ett band med divalatfasoner. När sedan bandet skulle lämna landet och åka till flygplatsen upptäcktes att den poliseskort som skulle följa med som eskort bara hade uteblivit vilket gjorde att hela sällskapet var tvungna att ta sig dit helt obevakade. Väl ute på flygplatsen möttes följet av en uppretad skara människor som började med att spöa upp turnéansvarige Mal Evans med sparkar och slag, också bandmedlemmarna blev knuffade och sparkade men lyckades fly in i det väntande flygplanet. Epstein och Evans beordrades dock av flygplanet och väl där avtvingades de båda de pengar bandet hade tjänat på spelningarna man gjort. Evans berättade i en intervju efteråt att han trodde hans sista stund var kommen och att han hade sagt till bandmedlemmarna att hälsa ”att han älskade sin fru”.

I mars samma år hade John Lennon i en intervju med engelska reportern Maureen Cleave, sagt att the Beatles nu var större än Jesus och lagom till bandet lyckades med konststycket att fly Filipinerna exploderade så nästa skandal. Religiösa kretsar i USA som läst artikeln, hade börjat uppmana folk att bojkotta allt som hade med bandet att göra. En radiostation i Alabama gick till och med så långt att man uppmanade folk att bränna bandets skivor vilket var avsett som ett skämt, men människor tog det hela bokstavligt och snart brändes idolporträtt och skivor runt hela delstaten. Uppropet spred sig över framför allt den amerikanska södern och mellanvästern men också till Sydafrika. Paul McCartney försökte skoja bort kontroversen genom att i en annan intervju säga att ”folk måste köpa skivorna först för att kunna bränna dom”. Operation rädda bandets fortsatta popularitet var tvungen att sjösättas omgående och i samband med en turné till USA som planerats sedan tidigare sammankallades en presskonferens den 11 augusti 1966, där fick John Lennon chansen att be om ursäkt och förklara sig. Denna turné kom att visa sig bli bandets allra sista någonsin.

Bakom detta beslut låg en rad olika faktorer som alla sammantaget medförde att bandet inte längre hade lust att spela live. Den första faktorn var att bandet hade vuxit så snabbt att organisationen bakom Beatles inte hängde med. Följden blev dåligt organiserade turnéer och ibland att bandet utsattes för ren livsfara som när bandet flög mellan två amerikanska städer då flygplanets ena motor fattade eld. Incidenten på Filipinerna spelade naturligtvis också in då bandet skrämts upp ordentligt. Den andra faktorn var att bandet inte längre kunde spela hur små spelningar som helst, publiktrycket var alltför stort. Utvecklingen av dåtidens tekniska utrustning som förstärkare och högtalare hängde inte med i lika snabb takt vilket gjorde att bandet överröstades av fansens skrik under konserterna därför att högtalarna inte kunde överrösta dem. Under en konsert kunde John Lennon inte längre höra vad bandet spelade därför att bandet dränktes i skrin från fansen och inte ens bandets utrustning klarade av uppgiften. Den tredje och sista faktorn till beslutet var rent musikaliskt baserat. Bandet hade vid tidpunkten börjat experimentera och utveckla sin musik och bara en studio med all den tekniska utrustning och därmed möjligheter som bandet behövde, kunde förse dem med var gott nog. Musiken gick inte längre att framföra live helt enkelt. Pålägg och experiment med ljudeffekter och förvrängningar hade gjort musiken alltför komplicerad för att kunna spelas live.

En annan kontrovers drabbade bandet om än av det lite mer bisarra slaget. Skivbolaget Capitol hade envisats med att ge ut samlingsplattor i tid och otid, avsedda för den amerikanska marknaden. Bandet hade inför en av dessa utgåvor gått med på en publicitetsfotografering där man skulle använda bilderna till dels omslaget till en ny Capitol-samling betitlad Yesterday and Today och dels till den nya singlen Paperback Writer. Bilderna väckte dock både anstöt och debatt då dessa visade bandet iklädda slaktarrockar med fastsatta köttstycken och plastdockor. En vild diskussion satte igång vad som låg bakom bilden, en populär teori gick ut på att bandet ville sända ett meddelande till Capitol om att de inte var så nöjda med att skivbolaget ”slaktade” deras album genom att hela tiden ge ut samlingar. En senare teori gick ut på att omslaget var ett utslag av bandets intresse för Tysk expressionism. Tusentals skivor fick ett nytt omslag genom att det gamla klistrades över, men en utgåva med originalomslag är värd rätt mycket pengar idag, ett exemplar såldes vid en auktion 2005 för 10 500 dollar (cirka 75 000 kronor i dagens penningvärde).

En annan av kontroverserna som rasade kring Beatles runt den här perioden innefattade ingen mindre än The King himself det vill säga Elvis. Denne var djupt upprörd över dels Beatles öppna bruk av allehanda droger och dels över att gruppen i hans tycke stod för en anti-amerikanism som var upprörande. Elvis menade vidare att det var just Beatles popularitet som var roten till alla de problem som det amerikanska samhället genomled vid tidpunkten och att tillåta gruppen att tjäna pengar på amerikanska ungdomar var att ge pengar till det motstånd mot USA som fanns i världen vid tillfället. Han föreslog till och med att President Nixon skulle ge gruppen inreseförbud på grund av allt detta, men så blev det ju förstås aldrig. John Lennon hade trots kontroversen bara goda saker att säga om the King ”Före Elvis fanns ingenting” lät han meddela i en intervju. Bob Dylan blandade sig i debatten med ett försvar för the Beatles när han i en annan intervju sa: ”Det här landet borde resa statyer över the Beatles. De har hjälpt det här landet att få tillbaka sin stolthet”.

Studioåren

The Beatles.Den 29 augusti 1966 höll Beatles vad som kom att bli deras allra sista konsert inför betalande publik när de spelade i Candlestick Park i San Fransisco. I framtiden skulle gruppen komma att koncentrera sig på att spela in skivor istället och redan i april det året hade gruppen gått in i studion för att spela in det som så här långt skulle bli bandets dittills mest ambitiösa platta — Revolver. Skivan skulle visa upp en rad nymodigheter som Beatles var helt ensamma om vid tidpunkten, här fanns bandloopar, primitiva samplingar och studioteknik som fick andra band att bli gröna av avund. En av de grupper som högljutt klagade på att de inte fick samma resurser som the Beatles, var konkurrenterna Rolling Stones.

En annan nymodighet som skivan avslöjade var av mer musikalisk karaktär. Skivan breddade gruppens musikaliska bas när de i musiken vävde in ballader, R&B, soul, worldmusic (främst indiska influenser). När väl revolver kommit ut dröjde det inte mer än cirka sju månader innan bandet åter gick in i studio för att spela in ytterligare en skiva som var än mer ambitiös än vad Revolver hade varit — inspelningen av Sgt Pepper’s Lonely Hearts Club Band hade börjat.

Gruppens dittillsvarande plattor hade alla tagit relativt kort tid att producera, men Sgt Pepper’s Lonely Hearts Club Band tog rekordtiden 129 dagar. Så länge hade gruppen inte spenderat i studion för en enda skiva någonsin. Inte undra på att det tog denna tid då, resultatet visade nämligen upp en diger samling av ljudbyggen som hade tagit åtskillig tid att skapa. Låt oss ta ett exempel, till sången Being for the Benefit of Mr. Kite ville John Lennon och Paul McCartney ha en cirkusorgel som en loop i mitten av låten. Idén till sången hade nämligen kommit när John Lennon sett en cirkusaffisch där en ”Mr. Kite” omnämndes. George Martin med ljudteam spelade in en orgel på ett band, klippte upp bandet i bitar, kastade upp bitarna så att de hamnade slumpmässigt, satte sig och klistrade ihop alltihop igen bara för att få höra att resultatet inte dög. Man gjorde om hela processen och vid tredje försöket var alla lyckliga och nöjda utom George Martin som hade jobbat 1 ½ dygn för att få ihop en slinga som i färdigt skick varar cirka 30 sekunder. Tur då att en unison värld hyllade skivan som ett av populärmusikens största underverk.

En liten kontrovers kunde ju gruppen inte undvika ens med denna hyllade skiva. Om man läser initialerna i låten Lucy in the Sky with Diamonds så bildar de bokstäverna LSD, tidningarna hade bråda tider och debattens vågor gick höga. John Lennon själv hävdade dock envist att titeln kom från en händelse där sonen Julian hade lekt hemma och plötsligt pekat upp mot solen på himlen och utbrustit: ”Look dad, Lucy in the sky with diamonds”.

Den 25 juni 1967 blev the Beatles först i världen med att sända ut ett TV-program som nådde i stort sett hela världen. Uppskattningsvis 400 miljoner människor satt naglade framför TV-apparaterna när bandet live från Abbey Road-strudion spelade upp bland annat den nya låten All You Need Is Love som spelades in samtidigt som den sändes ut till tittarna. Programmet hette Our World och länkades ut via nymodigheten satellit.

Brian Epstein som varit så värdefull för gruppen och som hade lika mycket med framgången att göra som gruppen självt, dog under tragiska omständigheter den 27 augusti 1967. Han hade olyckligt nog missuppfattat dosen han skulle ta av en receptbelagd medicin och snart gick han in i koma och dog endast 32 år ung. Han sörjdes av hela bandet som nu stod utan manager och ekonomiskt ansvarig. Förlusten var en stor tragedi men den fick en del att spekulera om framför allt John Lennons sexuella läggning då denna sörjde Brian Epstein, en öppet homosexuell person under sin livstid, extra djupt.

Juldagen samma år sändes ett en timme långt program med titeln Magical Mystery Tour med gruppen. Strax före gavs skivan med samma namn ut och det lite underliga med den är att i Storbritannien och övriga Europa var skivan utgiven som en dubbel EP, medan den i USA gavs ut som en enkel LP. Idag är den senare standard men den förra ett samlarobjekt som kan bli värd pengar.

Filmen mottogs med ljumt intresse i Brittisk press då man tyckte programmet var flummigt, men framför allt retade sig pressen på att programmet sändes i färg då de flesta hushåll fortfarande bara hade svartvita TV-apparater.

Historien byggde i varje fall på hur gruppen gav sig ut på en gemensam turné tillsammans med allehanda människor av alla samhällsklasser, åldrar och kön i en buss. Filmen skildrar de händelser sällskapet råkar ut för på vägen. Återigen var grundidén en variant av en familjeutflykt, engelsk humor, drogflum och bra musik. Idag har filmen omvärderats och ses som ett genialt tidsdokument.

Den första tiden av det nya året 1968 spenderades i Rishikesh i delstaten Utar Pradesh i Indien, dit medlemmarna flugit för att lära sig transcendental meditation och för att träffa sin guru Maharishi Mahesh som blivit gruppens andliga rådgivare. Gruppens medlemmar hade kontinuerligt under flera år alltmer börjat intressera sig för Indisk filosofi och andlighet och en av bieffekterna av detta intresse var att George Harrison tidigt lärde sig spela sitar vilket användes i vissa av gruppens låtar. Beatles var först med att kombinera västerländsk populärmusik med Indisk musik och rytm, vilket gav en ny dimension till dessa låtar som fick dem att låta klart annorlunda. Resan sågs som en slags semester och ett sätt att ladda batterierna i en annars hektisk tillvaro, med den anses i efterhand ha varit ytterligare ett steg mot att bandet upplöstes. Det första steget var Brian Epsteins död, men efter resan till Indien visade det sig att bandet var djupt oense om värdet av resan. George Harrison var lyrisk och tyckte det var det bästa som hänt honom, John Lennon tyckte å andra sidan att Maharishi Mahesh bara utnyttjade bandet för sina egna syniska syften. För att visa sitt missnöje skrev han låten Sexy Sadie som finns med på albumet The Beatles som en dedikation om än ironisk till en person han inte längre ville ha med att göra.

När bandet kom hem igen åkte Lennon och McCartney till New York där man lät meddela att Beatles nu avsåg att starta det egna underbolaget Apple corp som framför allt skulle säkra rättigheterna till låtarna och royaltyinkomsterna, men också ge bandet en större frihet. Distributionen och all inspelning skulle fortfarande skötas av EMI men i praktiken var Apple ett underbolag som till större delen ägdes av de fyra medlemmarna i gruppen. Från 1970 blev Neil Aspinall, som dittills varit turnéchef vd för bolaget.

Väl tillbaka i Storbritannien satte bandet igång inspelningen av det som kom att bli albumet The Beatles eller som det populärt kallas, The White Album efter omslagets färg. Skivan som var dubbel i vinylversionen innehöll flertalet låtar som fick stor uppmärksamhet, en av dem var Back in the USSR. Låten hade en lite annorlunda historia. Samtida med Beatles hade en amerikansk grupp seglat upp som en av tidens supergrupper, namnet var Beach Boys. Framför allt John Lennon lär inte ha varit särskilt imponerad av bandets sound som byggde på stämsång till poppiga låtar om surfning och brudar. Det han framför allt reagerade på var den okritiska hyllningen av ”the American Way” som bandet stod för och som motvikt skrev han och Paul McCartney en Beach Boys liknande låt som istället handlade om Sovjetunionen. Elaka tungor säger att texten om mannen som återvänder till Sovjetunionen lika mycket var en liten pik mot Paul McCartney som det var en drift med Beach Boys. Pet Sound som Beach Boys gav ut 1966 var nämligen en av Paul McCartneys favoritplattor, medan John Lennon inte tålde vare sig gruppen eller plattan.

En annan låt på albumet väckte stor kontrovers. Piggies handlar om Brittisk överklass som likt svin vältrar sig i dyngan. Detta budskap inspirerade en galning vid namn Charles Manson som likt en guru samlade sina lärjungar kring sig i Los Angeles. När han fick höra låten tyckte han sig ha funnit svaren och snart hade han och hans lika psykpantade proselyter mördat den gravida Sharon Tate, gift med regissören Roman Polanskii i deras gemensamma hem i Los Angeles. Vid arresterandet av Manson och hans följeslagare avslöjades att låten hade fungerat som en inspirationskälla åt ett gäng hippies med snedtändning på LSD. Mediekatastrofen väntade runt hörnet för gruppen. Gruppen tvingades att göra offentlig avbön där man tog avstånd från det inträffade för att rädda ansiktet.

Annars präglades inspelningen av plattan av turbulens inom gruppen i lika hög grad som bråket kring Piggies. Det började med att Ringo Starr som börjat känna sig allt mer utanför, tillfälligt tågade ur gruppen Trummorna togs tillfälligt över av Paul McCartney. Ett rykte talar om att den egentliga anledningen till Ringo Starrs enmansstrejk var att hans tilltagande alkoholproblem nu nått sådana proportioner att han inte längre var kapabel att spela och att han blivit ombedd att skärpa sig. En annan kontrovers var det missnöjet alla övriga medlemmar kände inför att Paul McCartney alltmer började dominera de andra. För att göra saker värre fanns under hela inspelningen John Lennons nya flickvän Yoko Ono med och under hennes inflytande blev John Lennon alltmer självständig och distanserad gentemot Paul McCartney, därmed ökade klyftan dem emellan. Också George Harrison var missnöjd med att flertalet av hans sånger ratades till skivan. Yoko Onos närvaro bröt mot en oskriven regel bandet hade haft att aldrig blanda in flickvänner och att aldrig blanda ihop privatliv med yrkesutövandet i gruppen. John Lennons övertramp ökade därmed ytterligare klyftan till de andra.

En annan källa till konflikt var att Brian Epstein hade skött allt vad affärer hette åt bandet till dess att han dog, det hade nu blivit alltmer klart att bandet behövde en person som tog vid efter honom. Paul McCartney ville ha sin blivande svärfar, Lee Eastman, till posten men de andra förordade den New York-baserade managern Allen Klein. Alla utom Paul McCartney kände att Lee Eastman skulle ge Paul än mer makt då de tre andra fruktade att Eastman skulle se till McCartneys bästa först. Den tidigare enigheten var därmed splittrad och denna spricka i gruppen skulle visa sig accelerera. Att gruppen valde att ge Lee Eastman respass kanske i efterhand visade sig vara ett oklokt beslut, 1971 avslöjades nämligen att den nye agenten Allen Klein förskingrat fem miljoner pund från gruppen. Beslutet lämnade dock Paul McCartney smått bitter och isolerad och att John Lennon allt mindre brydde sig om gruppen och till och med om sina egna låtar.

1969 såg Beatles fjärde film dagens ljus. Det var den animerade filmen Yellow Submarine som var lätt inspirerad av Jules Vernes En världsomsegling under havet. Filmen handlade om bandet som hamnar ombord på en ubåt som tar dem och besättningen till en värld få människor får uppleva. En skiva med samma namn gavs ut som soundtrack. Filmen var animerad och mottogs med rätt ljumna kommentarer då den var så utflippad att ingen förstod vare sig handling eller mening med filmen.

Den andra januari 1969 samlades bandet för att repa ihop i Twickenham studios, men det hela slutade i total katastrof då bandet lät skräp då ingen ville anstränga sig alls. Det hela slutade i en infekterad diskussion om bandet egentligen existerade längre eller om det inte var dags att gå skilda vägar. Repetitionen som skulle leda fram till bandets allra sista konsert någonsin och en skiva, bandades och gavs så småningom ut som filmen Let It Be och lite mer än ett år senare som Lp med samma namn. Att skivan dröjde så berodde på att bandet visserligen var oense om det mesta, men en sak var man ense om — skivan och materialet lät inte bra. Ett rykte säger till och med att osämjan var så stor att man började jävlas med varandra. En kväll ville Paul hem tidigare än de andra, under eftermiddagen hade han spelat in piano- och sångdelen till låten Let It Be, innan han gick gav han John instruktionen att han inte ville ha det stråkarrangemanget man tidigare spelat in utan detta skulle lämnas därhän. Dagen efter när han kommer till studion hade sången fått stråkarrangemang. De värsta stunderna var naturligtvis bortklippta i filmen så sönderfallet var trots allt en väl förborgad hemlighet.

Den 30 januari 1969 klättrade the Fab Four upp på taket till Apples Londonkontor. Väl där riggade bandet upp musikutrustning och snart startade den konsert som kom att bli bandets allra sista någonsin. Nedanför byggnaden samlades människor spontant och när de insåg att det var Beatles utbröt nästan hysteri. De boende i området var dock inte lika roade utan polis tillkallades, denna nöjde sig dock med att gå upp på taket och be bandet sluta. Händelsen dokumenterades och blev en del av filmen Let It Be. Filmen hade till skillnad från de tidigare en betydligt mer verklighetsnära anknytning då filmen var ett reportage om tillkomsten av plattan Let It Be och konserten på taket fanns också med. Efteråt beklagade sig medlemmarna över att de inte blivit arresterade då de tyckte det kunde ha blivit ett passande slut till filmen att se dem ledas bort i handbojor.

En liten detalj med konserten var att bandet bestod av fem medlemmar. Den femte var den talangfulle pianisten Billy Preston som tillkallats inte bara för sina kunskaper i pianoklinkande utan också för att gjuta olja på vågorna. Bandets inre sönderfall hade nämligen gått så långt vid detta lag att medlemmarna knappt pratade med varandra längre. Billy Preston blev därmed klistret som fick det hela att hålla ihop och man brukar tala om att han förlängde gruppens fortlevnad med ungefär 1-1 ½ år eftersom Preston figurerat med bandet i studio sedan något år tillbaka i tiden. Planer fanns annars från framför allt Paul McCartneys håll att börja spela konserter igen, men i praktiken blev denna konsert den enda som blev verklighet. Samtidigt som filmens tillkomst var bandet inne i studion för att spela in albumet Let It Be men alla i bandet tyckte att resultatet var så dåligt att ingen ville ge ut skivan. Resultatet kom ut först ett år senare då gruppen upphört att existera.

Den sommaren gick Beatles in i studion för sista gången visade det sig senare, projektet skulle leda fram till plattan Abbey Road. Den 20 augusti lade man handen på den sista låten till plattan, I Want You (She’s So Heavy) och det blev tack och avskedsföreställningen för gruppen i sin helhet i en studio. Visserligen samlades gruppen för att spela in låten I Me Mine i januari 1970 för den kommande Let It Be, men John Lennon var inte med, han valde istället att åka till Danmark. Han hade redan den 20 september 1969 meddelat de andra att han avsåg att hoppa av Beatles men hade gått med på att hålla detta hemligt till dess att en rad rättsliga frågor var lösta. En anledning till att han var rätt putt och ville ut, var att under året hade han städat upp sitt liv genom att lägga drogerna på hyllan. Erfarenheterna av att lägga av med heroin gjorde att han skrev låten Cold Turkey som han erbjöd gruppen men alla de andra var helt kallsinniga till idén. Detta beslut både förargade och sårade John Lennon men fick honom också att inse att gruppen för hans del var ett avslutat kapitel. Strax efteråt lät han i högsta hemlighet meddela sitt beslut. Beatles var i praktiken död som företeelse.

Historien om The Beatles I (IV)

Historien om The Beatles II (IV)

Historien om The Beatles IV (IV)

The Beatles — Diskografi

Dr. Da Capo

Musik

Adam Green — Sixies & Sevens

Alf — Tivoliv

Ane Brun — Changing of the Season

Atrocity — Werk 80 I & II

Billy Bragg — Mr. Love & Justice

Bob Mould — District Line

Cavalera Conspiracy — Inflikted

Children of Bodom — Blooddrunk; In Flames — A Sense of Purpose & Draconian — Turning Seasons Within

Cut Copy — In Ghost Colours; Kelley Polar — I Need You to Hold On While the Sky Is Falling; M83 — Saturdays=Youth; Hercules and Love Affair — Hercules and Love Affair & Juvelen — 1

Daniel Norgren — Outskirt

Death Cab for Cutie — Narrow Stairs

Dr. Indies musikmix XIII

Dr. Indies musiktips för maj

Emrik — Soul Swedish Man & Friska Viljor — Tour de Hearts

Hällberga Central — Hällberga Central & Ricardo — Bye Bye Girl

Joel Alme — Master of Ceremonies

Judee Sill — Abracadabra: The Asylum Years

Katharina Nuttall — Cherry Flavour Substitute

Korta musikrecensioner XXXIX

Mariah Carey — E=mc2 & Ray J — All I Feel

Markus Krunegård — Markusevangeliet

Montt Mardié — Clocks/Pretenders

Mystery Jets — Twenty One; Atlas Sound — Let the Blind Lead Those Who Can See but Cannot Feel & Action Bikers — Hesperian Puisto

Nazareth — The News

P-Nissarna — Kalla den va fan du vill

Sebastien Teller — Sexuality

Stephen Malkmus & The Jicks — Real Emotional Trash

Stephen Simmons — Something in Between

Testament — The Formation of Damnation; Edenbridge — My Earth Dream; Dokken — Lightning Strikes Again & Nasum — Doombringer

The Last Shadow Puppets — The Age of the Understatement

The Roots — Rising Down

Whitesnake — Good to Be Bad