Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Pop

Ane Brun — Changing of the Season
B.B.B.B.

Ane Brun är det försvenskade norska underverket inom nordisk musik som med sin fjärde platta Changing of the Seasons visar hur en musikalisk slipsten ska dras. Den har inte bara en distinkt doft av hennes högst personliga stil, eller en stark uppsättning låtar. Nej, den har också en himla stark vilja att utveckla en annars så förstenad musikform med nya vindlingar, inslag och sound. Resultatet har blivit en ovanligt stark platta som främst drivs av lusten att experimentera.

Fyra plattor om man inkluderar den senaste, det är vad Ane Brun hittills producerat. De två första, Spending Time with Morgan och A Temporary Dive, höll sig i singer songwriter-facket och var mycket bra. Den tredje — Duets — var inte fullt lika bra då materialet inte var Ane Bruns egna och låtarna gärna ville spreta åt alla håll och kanter då skivan saknade ett sammanhållande musikaliskt kitt. Den fjärde blir därför lite av en revansch.

Musiken har den här gången tagit en delvis annan utveckling än den som vi vant oss vid. Den emr invanda Ane Brun spelade en klassisk singer songwriter-stil, den här gången experimenterar hon med pop, kvartettmusik, kammarmusik, jazz och en rad andra ingridienser som gör den här kompotten än mer smakrik än tidigare. Det blir också än mer spännande då musiken tar nya vindlingar, hon har med andra ord utvecklats och det till det bättre. Förmågan att arrangera, förmågan att skriva musik som tar nya annorlunda vägar och som vågar vara annorlunda är alla egenskaper som utvecklats hos Ane Brun och som gör den här skivan till ett smärre mästerverk. Visst finns hennes mer invanda stilar där när det gäller musiken, ibland ler man instämmande och igenkännande men det är framför allt det där lilla extra i arrangemangen som gör det. De flesta musiker har ju sitt signum och så har också Ane Brun, men så kommer då det nya i form at experimentet som gör det hela än mer intressant och intrikat. Rent musikaliskt blir därmed skivan mer av en njutning än det mesta i genren av idag.

Den andra gudabenådningen som Ane Brun begåvats med är hennes säregna men spännande röst som hela tiden ligger och fyller i det där lilla extra. Nasal och med massor med vibrato känns den nära nog unik och ibland lite främmande men faktum är att den tillför så mycket till helheten att den till sist förefaller som det mest naturliga men också det mest säregna man kan höra idag. Hon väljer aldrig den lätta vägen utan hela tiden en smakfull balans mellan musiken och rösten vars dimensioner lägger till en ny vinkling som de flesta inte ens skulle ha tänkt på.

Här finns till och med något så ovanligt idag som en vals arrangerad att låta som ett tidigt 1900-talsverk där rösten återigen i refrängen får ligga och inte bara utgöra förmedlaren utan också i en stämma ett instrument som kompletterar musiken.

Musiken går ofta i moll, men är ingen dysterkvistare ā la Cure. Tvärtom är den faktiskt trots allt musik som är uppbygglig och stark. Här finns massor med så urstarka alster i form av låtar som faktiskt tål en sådan behandling som moll därför att de bara vinner på det. Anslaget är mjukt, nästan mjukare än silke i så gott som alla låtar och användandet av moll gör bara att låtarna får den där extra mjukheten. Det passar med andra ord in i ett annat sammanhang än Cure när hon använder sig av moll som grepp för att skriva sina låtar. Därmed blir resultatet ett annat.

Arty farty kanske en och annan skulle kalla denna musik, själv föredrar jag att se den som en ovanligt smart förpackad njutning och stimulantia för både hjärna och hjärta. En platta som får excellera i ett musikaliskt kunnande få artister kan eller mäktar uppbåda. En platta där musiken står i centrum och där hennes säregna röst både fungerar som ett instrument och en förmedlare av känslor som gör skivan till en smakfull anrättninng. Ett litet minus dock för att hon inte kan slita sig helt och hållet loss från det som var hennes stil och omforma den helt och hållet. Men en ytterst kompetent platta med mycket bra musik och många nya vinklingar där det traditionella trots allt gör sig påmind är värd ett högt betyg, dock inte det högsta. Fyran känns självklar och den är dessutom stark.

Dr. Da Capo

Musik

Adam Green — Sixies & Sevens

Alf — Tivoliv

Ane Brun — Changing of the Season

Atrocity — Werk 80 I & II

Billy Bragg — Mr. Love & Justice

Bob Mould — District Line

Cavalera Conspiracy — Inflikted

Children of Bodom — Blooddrunk; In Flames — A Sense of Purpose & Draconian — Turning Seasons Within

Cut Copy — In Ghost Colours; Kelley Polar — I Need You to Hold On While the Sky Is Falling; M83 — Saturdays=Youth; Hercules and Love Affair — Hercules and Love Affair & Juvelen — 1

Daniel Norgren — Outskirt

Death Cab for Cutie — Narrow Stairs

Dr. Indies musikmix XIII

Dr. Indies musiktips för maj

Emrik — Soul Swedish Man & Friska Viljor — Tour de Hearts

Hällberga Central — Hällberga Central & Ricardo — Bye Bye Girl

Joel Alme — Master of Ceremonies

Judee Sill — Abracadabra: The Asylum Years

Katharina Nuttall — Cherry Flavour Substitute

Korta musikrecensioner XXXIX

Mariah Carey — E=mc2 & Ray J — All I Feel

Markus Krunegård — Markusevangeliet

Montt Mardié — Clocks/Pretenders

Mystery Jets — Twenty One; Atlas Sound — Let the Blind Lead Those Who Can See but Cannot Feel & Action Bikers — Hesperian Puisto

Nazareth — The News

P-Nissarna — Kalla den va fan du vill

Sebastien Teller — Sexuality

Stephen Malkmus & The Jicks — Real Emotional Trash

Stephen Simmons — Something in Between

Testament — The Formation of Damnation; Edenbridge — My Earth Dream; Dokken — Lightning Strikes Again & Nasum — Doombringer

The Last Shadow Puppets — The Age of the Understatement

The Roots — Rising Down

Whitesnake — Good to Be Bad