Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Rock

Bob Mould — District Line

Bob Mould — District Line.Hüsker Dü tillhörde den grund som mycket av postpunken, undergroundrocken stod för tillsammans med Buffalo Tom, Dinosaur Jr, Pixies, REM, Throwing Muse, Buttehole Surfers, Melvins, Mudhoney, Sonic Youth plus andra band fick mitt 80-tal att glöda så fint. Hüsker Dü släppte musik som var aggressiv hardcorepunk som var en perfekt mix mellan Black Flag och Fugazi. Jag älskade deras tre första skivor i bandet Hüsker Dü som var så praktfulla, mentalt störda på många sätt. Musiken bet sig fast och plötsligt svängde det furiöst med intelligenta texter och hårda gitarrer, så att man häpnade och blev lamslagen av kraften i denna trios musicerande. Everything Falls Apart, Zen Arcade och till sist Flip Your Wip.

Tre bra skivor som jag älskade skoningslöst men efter 1985 så tappade jag kontakten med Hüsker Dü och världen tog andra musikaliska steg som jag vidtog med nöje. Bandet upplöstes 1987 och bandets stjärna Bob Mould blev sin egen soloartist.

Hüsker Dü.Bob Moulds första soloalbum missade jag helt eftersom jag då hade så dålig koll på hans nya äventyr inom musikbranschen. Fast så var jag på besök på en skivaffär i Gamla Stan (Stockholm) och hörde låtar som spelades ute i affären, jag blev genast intresserad över vad det var som spelades upp. Det visade sig vara den nyligen utkomna skivan Black Sheets of Rain av Bob Mould, hans andra soloplatta i ordningen. Den var verkligen en grym platta. Så träffsäker, tonsäker och fullt av melodier som slog an direkt hos mig. Den plattan köpte jag på en cd-utgåva. Jag hade precis köpt en cd-spelare. Det var en fin platta som kom ut 1990. Några år senare så läste jag i musikpressen om Bob Moulds andra skiva med det föga originella namnet Bob Mould skulle komma ut så blev jag exstatisk över ännu en briljant rak rockplatta från geniet var på väg. Så hände det där igen att jag blev upptagen med att lyssna andra skivor från grungevärlden och Bob Mould hamnade återigen ute i periferin hos mig.

Lite senare fick jag reda på att Bob Mould hade bildad ett nytt band med namnet Sugar. Det var ett band stadigt förankrad i den klassiska amerikanska undergroundscenen med stora riffiga skivor som ville ta musiken vidare till en högre platå. Bob Mould hade fina ideal och skrev skarpsinniga texter på Sugars alldeles för få plattor som de spelade in under 90-talet. Det var återigen dags för mig att lägga undan Bob Mould på hatthyllan.

Nu när jag sitter i april med Blaskan i blickfånget och skriver på datorn så fångas jag av Bob Moulds nya skiva District Line som precis i skrivande stund rullar upp en värld av bitterljuva teman på skivan. Men det är ingen riktig bras skiva därför att musiken inte är tillräcklig stark. Det saknas gift och blod i kompet. Den bärande röda tråden visar sig vara otillräcklig. Jag skulle vilja ha lite mera punk, flera riviga låtar som inte lunkar på i sakta mak. Skivan är för bristfällig. Mörkret är lite för tunt material för att helheten skall förmedla en känsla som jag kan känna är äkta, istället för att bli riktig farlig i lyriken så avstannar allting. Skivan fladdrar från små puttriga rocklåtar över till lagom slö ointressant pop.

Jag vill ha tillbaka Bob Mould så som han kunde skapa förut. Gnistrande rocklåtar som stod ut lite mera. Nu blir det tradig anonym rock för hederliga Bob Mouldvänner. Javisst vi är många sådana som egentligen vill ha ut mycket mera från hans skiva. Mojo intervjuade Bob Mould och i intervjun påstod han att skivan var mera en återgång till hans hardcorerötter fån Hüsker Dü-tiden. Det tycker jag inte stämmer. Det finns knappast någon punk eller hardcore i lyriken eller i hans kompositioner. Det skulle vara mycket roligare om han gjorde någon sådan skiva istället för en ordinär radiorockplatta. Nu är det dags igen att lägga undan Bob Mould på hatthyllan till något nytt sker i hans landskapsritningar.

Musik

Adam Green — Sixies & Sevens

Alf — Tivoliv

Ane Brun — Changing of the Season

Atrocity — Werk 80 I & II

Billy Bragg — Mr. Love & Justice

Bob Mould — District Line

Cavalera Conspiracy — Inflikted

Children of Bodom — Blooddrunk; In Flames — A Sense of Purpose & Draconian — Turning Seasons Within

Cut Copy — In Ghost Colours; Kelley Polar — I Need You to Hold On While the Sky Is Falling; M83 — Saturdays=Youth; Hercules and Love Affair — Hercules and Love Affair & Juvelen — 1

Daniel Norgren — Outskirt

Death Cab for Cutie — Narrow Stairs

Dr. Indies musikmix XIII

Dr. Indies musiktips för maj

Emrik — Soul Swedish Man & Friska Viljor — Tour de Hearts

Hällberga Central — Hällberga Central & Ricardo — Bye Bye Girl

Joel Alme — Master of Ceremonies

Judee Sill — Abracadabra: The Asylum Years

Katharina Nuttall — Cherry Flavour Substitute

Korta musikrecensioner XXXIX

Mariah Carey — E=mc2 & Ray J — All I Feel

Markus Krunegård — Markusevangeliet

Montt Mardié — Clocks/Pretenders

Mystery Jets — Twenty One; Atlas Sound — Let the Blind Lead Those Who Can See but Cannot Feel & Action Bikers — Hesperian Puisto

Nazareth — The News

P-Nissarna — Kalla den va fan du vill

Sebastien Teller — Sexuality

Stephen Malkmus & The Jicks — Real Emotional Trash

Stephen Simmons — Something in Between

Testament — The Formation of Damnation; Edenbridge — My Earth Dream; Dokken — Lightning Strikes Again & Nasum — Doombringer

The Last Shadow Puppets — The Age of the Understatement

The Roots — Rising Down

Whitesnake — Good to Be Bad