Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Dagen efteråt och Dodo, ej dada, enbart realskrivning

Ett kulturavslöjande har getts offentlighethett i Finland: Det är Janco Karlsson, grsaksbokens ena huvudperson som är mannen bakom signaturen Jan Roiha och skapelsen av den omåttligt omtyckta satiren och tecknade serien av trebente hunden Dodo.

Dagen efteråt. Man hör mycket om hur folk hanterar sin mobiltelefon. Det här tar nästan priset och jag är själv vittne till det. Emscher- och kloakbrunnstömmaren var här i morse, hans mobil föll ner i brunnen framför näsan på honom, föll ut ur från fickan när han böjde sig där ovan öppningen för att skåda på sitt sug. Och karln är nästan en hjälte nu, han tog en stege här och klev ner i brunnen ock upp fick han den, och den fungerade inte mer när han genast provade. Tror han nästan ville börja gråta, men gjorde inte det, såg snyftig ut och hade gjort något knappt Heraklées skulle. Med ledsen röst berättade han, att hans hustru för någon vecka tillbaka la hans skjorta i tvättmaskinen, med mobilen i, och han kom på det, rusade upp, fick tvättmaskinen ganska fort stoppad, då fungerade den efter denna behandling. Nu kan jag däremot inte använda stegen innan det åskregnat skyfall på den många gånger, eller om jag kastar den i havet istället.

Jag har ock själv varit så jäävla enhändigt duktig i två daghar. Bytt ut trädelar i dörrarna till de stora farstuskåpen på Sylvihusets farstu, samt bytt ut hyllorna, en del panel, samt skruvat om dörrarna att de åter löper bra. Farstun som dansat på tjälen under årens lopp, inga mått ville stämma förvridet och slutligen fick jag det ändå att se rakt ut. Och Sylvi glömde mat i skåpen när hon mördade sin man, och råttorna hade festat, gnagat ganska fult igenom där. När avlägsnade de gamla hyllorna kom det ut från springorna 80 år gamla matrester och andra rester från tiden efter mordet, rester som slutligen inte dög ens åt nästkommande busemöss. Stora moln av damm steg upp bland antika ritstift. Men inga guldmynt fann jag bland allt. Nu är det vackert och fint igen. Jag fick såga som en dåre, måtta som en dåre, mätt som en dåre, använda linjal, vinkeljärn, vattenpass och hjärnan som dåre, fick såga som en dåre och fick vimmelkantshuvudvärk på köpet sedan, nästan ångest ett tag fick jag &:så, och pustade ut ett tag och var lite lycklig eller nöjd. Virket, sådan där gammal panel man säkert inte får så lätt mer, ingenstans kanske, men jag hade dessförinnan funnit rätt panel på den döde violinbyggarens fädernemark, på hans gamla utskottslager vid sågen, bredgården han en gång i världen förestod när han ännu var lite grand snudd på social och stundom rent av sällskaplig och gemytlig. I tiden var han ingalunda normal, men resonlig, ibland sällskapssjuk, innan han blev eremit, innan det gick upp för honom att min mormor inte vill ha honom, och ingen annan kvinna heller, varpå han kallade samtliga kvinnor för horor och dog oskuld. Att han var ensam i världen. Sågen hade en tid varit byns största och ibland andra största arbetsgivare där även några rika förmögna bönder kunde knega för att de var snåla och ville komma lite till del av sommargästernas pengar. Det var på den tiden det kom nya sommarstugor som svamp efter ett varmt sensommarregn, tusentals sommarboningar byggdes på Kitö [Skitö] och annorstädes här nära. På den tiden fanns det vägar bara till en del platser, och inga ordentliga vägar för färdighus och stora takstolar, det mesta, nästan allt fraktades med skärgårdsbåtar, och alla hus gjordes per bredstump för hand medelst virke från den döde violinbyggarens sågverk. Virket kom till honom med ett litet fartyg då och då förutom att han sågade själv upp stock, eller hans mannar snarare, framför allt de tysta bröderna Grön. Och sommargästerna kom med småbåtar efter virke i en strid ström. Violinbyggaren var direktör och sågverksägare, tyckte själv han var fin, brukade långvägaåka med taxi in till huvudstaden och äta på restaurang och gå på teater, men en dag ville han aldrig mer se någon människa, la lapp på sågen att nerlagd, låste in sig, blev fullskalig eremit och enbart violinbyggare, violiner och lutor som blev passion. Vågade någon ännu, ändå komma och fråga om virke, hände de första åren ibland, och han kom ut när de knackade på för ihärdigt, Röt jäääääääääääääävla dåre, Kyss fittan din jävel innan jag skjuter dig, saaatans jävel försvinnin häärifrån, satan satan saatan”. Var det en kvinna var det samma ramsa men ”jävla hora” istället för dåre, var det en yngling hördes ”snorjërs”. Hans hjärna var fridlyst integritet förty violinerna krävde all koncentration i världen. Och han fick sin ramsa ur sig med sådan djuriskt ursinne att folk sprangh benen av sig därifrån. En mer djävulsk röst kan få uppbringa, och ingen text ger den rättvisa hur den lät oklyschisk honom. Det var säkert inte mer än rätt att jag fick panelen därifrån och därför jag började med hela företaget nog, förtytt högst troligt är av en nu utdöd råttstam från den döde violinnbyggarens förfäder som gnagat sig fram till maten efter natten som Sylvi lämnat sitt hus i sin panik när tagit livet av sin äkta man, då som inte violinbyggaren fanns här granne, hans farfar hade drunknat, hans mor dog i barnsäng med kroppen full av kräfta, förblödde hemma framför ögonen på sina andra barn, och violinbyggarens far gick till sin båt, söp sig full och dränkte sig. Kommunen kidnappade de fem föräldralösa barnen och satt dem som slavar på de stora gårdarna och kommunen lät riva deras fädernehus för att ta virket som betalning, kvar fanns blott en hungrig stam råttor ansatta den vackra kransbinderskan Sylvis man byggde villan åt henne. Sedan kom violinbyggaren tillbaka efter att varit i ett världskrig som nästan yngsta soldat och fick mängder av skärvor i skallen. Hans eremitläggning skyllde han på skärvorna att fick hemska spänningar i hjärnan och måste dra sig undan allt, men jag vet, det var mormor som svek hans dröm och hjärta. Han grät inför henne att älskar henne, hon skrattade sig sjuk på det i tio år och visade tungan åt honom när såg honom. Jag har sett ett den döde violinbyggarens gamla folkskolebetyg, det var nästan bara med tioor, högsta vitsordh i samtliga ett skolämne, och såg en kappsäck full med prispokaler från skidtävlingar. Jag är säker på att hans violiner är av världsklass, men någon har fört bort dem och troligen hängt dem på en vägg ovan ett värmeelement och de är säkert inte mera av någon världsklass alls, krympt in, ändrat sig, borta är det som var något. Jag hade fått såga som en blådåre istället för en dåre med att få skåpen raka och anpassade, när jag inte har cirkelsågh och elektrisk hyvel, vill ha sådana, men sågar jag lite för mycket i mig finns det ingen blodläkare i världen som kan rädda mig och lovat åt blodläkaren att aldrig använda cirkelsåg för de har haft sådana som dött med sådan i görning å kropp. Istället började jag pussla med olika bitar, i hans utskottslager fanns det ändå alla tänkbara storlekar som behövdes, så slutligen pusslade jag och endast kapade, men bar på olika bitar som en jävla praktdåre fram och tillbaka, och den sista passliga biten var inget mindre än en av hans måttstockar från brädgården. Till sist var det sedan så kvällsmörkt redan att jag snubblade på gamla skärvor på hans fädernemark och skar mig i handleden och blödde som en smärre griskult, så det kan gå den vägen &:så utan att man ens försöker, men såret var ändå litet och smutsigt och fick det helat med den där svampen som är jätteblodstillande, som jag har. Nu måste jag ännu lyckas betsa panelen idagh. Skall kanské &:då lägga in ett brev om dig i lönnfacket jag ofrivilligt åstadkom med skåpen, får följande prick som river i dem höra om dig, hur mycket jag älskar dig. Nu vill jag icke mera snickra i år, men har jag ännu två bord jag måste renovera till bättre, ena åter från den döde bankmannen, min farbror, som rivit av bordskivan i något hans vredesutbrott att alla pluggar gått av, och lätt att borra sönder det som är kvar av dem och tillverka nya pluggar, inget problem det men hur fan få dem så exakt från skivan att tar på bordets samtliga ben eller vice versa, att sitter ypperligt i fyra hörn utan glapp, lyckas förstås med ett hörn galant, men sedan? Vet inte hur fan det skall mätas så exakt.

Musik

Adam Green — Sixies & Sevens

Alf — Tivoliv

Ane Brun — Changing of the Season

Atrocity — Werk 80 I & II

Billy Bragg — Mr. Love & Justice

Bob Mould — District Line

Cavalera Conspiracy — Inflikted

Children of Bodom — Blooddrunk; In Flames — A Sense of Purpose & Draconian — Turning Seasons Within

Cut Copy — In Ghost Colours; Kelley Polar — I Need You to Hold On While the Sky Is Falling; M83 — Saturdays=Youth; Hercules and Love Affair — Hercules and Love Affair & Juvelen — 1

Daniel Norgren — Outskirt

Death Cab for Cutie — Narrow Stairs

Dr. Indies musikmix XIII

Dr. Indies musiktips för maj

Emrik — Soul Swedish Man & Friska Viljor — Tour de Hearts

Hällberga Central — Hällberga Central & Ricardo — Bye Bye Girl

Joel Alme — Master of Ceremonies

Judee Sill — Abracadabra: The Asylum Years

Katharina Nuttall — Cherry Flavour Substitute

Korta musikrecensioner XXXIX

Mariah Carey — E=mc2 & Ray J — All I Feel

Markus Krunegård — Markusevangeliet

Montt Mardié — Clocks/Pretenders

Mystery Jets — Twenty One; Atlas Sound — Let the Blind Lead Those Who Can See but Cannot Feel & Action Bikers — Hesperian Puisto

Nazareth — The News

P-Nissarna — Kalla den va fan du vill

Sebastien Teller — Sexuality

Stephen Malkmus & The Jicks — Real Emotional Trash

Stephen Simmons — Something in Between

Testament — The Formation of Damnation; Edenbridge — My Earth Dream; Dokken — Lightning Strikes Again & Nasum — Doombringer

The Last Shadow Puppets — The Age of the Understatement

The Roots — Rising Down

Whitesnake — Good to Be Bad