Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Backspegeln

Historien om The Beatles IV (IV)

Blaskan fortsätter nu historien om Beatles med avsnitt fyra av fyra. I månadens avsnitt tas det mindre smickrande slutet upp.

Slutet

The Beatles.Missnöje att låtar valdes bort, gruppens självpåtagna ledare som inte längre ens pratade med varandra än mindre skrev låtar ihop, affärer som var tilltrasslade ja listan kan göras hur lång som helst över de inre splittringarna som Beatles genomgick med start framför allt från och med 1967. Händelserna som ledde fram till slutet hade blivit en för mycket, avgrunden mellan medlemmarna gapade allt djupare och i stort sett hade gruppen slutat att existera efter det att man gick ut ur studion då man avslutat inspelningen av Abbey Road. Bandet pratade bara med varandra då man var tvungna och alla undvek varandra så långt det gick. I november 1969 medgav Paul McCartney i en intervju för Life Magazine, att gruppen i praktiken upphört att existera mer än på pappret.

I mars 1970 gavs Phil Spector de inspelningar som hade blivit resultatet av projektet Let It Be, tanken var att han skulle få någon fason på det hela vilket skulle visa sig lättare sagt än gjort. Detta beslut var dock något bandet ångrade djupt i efterhand då i stort sett alla och särskilt Paul hade en hel del att säga om resultatet. Att valet föll på Spector berodde på att denna hade producerat John Lennons solosingle Instant Karma. Valet var dock inte självklart, tanken hade från början varit en avskalad produktion som skulle vara lågmäld, Phil Spector däremot hade gjort sig känd för stora svulstiga produktioner. Medlemmarna i gruppen var därför minst sagt tveksamma men valet av producent kvarstod. När Paul fick höra resultatet av framför allt The Long and Winding Road höll han på att gå i taket. Han försökte stoppa låten med allt artilleri han hade men lyckades inget vidare. I efterhand har bland annat Paul McCartney och John Lennon, var för sig, erkänt att Phil Spectors uppdrag var omöjligt då han hade låtar att arbeta med som inte dög för att publiceras men som efter omständigheterna kom att bli utgivna ändå.

Den 10 april 1970 meddelade Paul gruppens uppbrott på en presskonferens där han helt och hållet själv framträdde för att framföra nyheten som naturligtvis blev en världsnyhet. Presskonferensen blev lika mycket en promotion av hans första soloplatta som redan var klar och som skulle släppas en vecka efteråt. Förhandskopior delades ut tillsammans med ett färdigskrivet pressmeddelande om gruppens uppbrott. Alla fyra fortsatte med sina respektive musikkarriärer, John Lennon under eget namn och under namnet Plastic Ono Band, George Harrison under eget namn Paul McCartney i eget namn och med gruppen Wings och Ringo Starr under eget namn. Det var dock bara i Ringo Starrs regi som bandet samlades igen till hans skiva Ringo. På denna skiva fanns alla fyra medlemmarna med och bidrog allihop till låtmaterialet men aldrig samtidigt, på så sätt slapp man att träffa varandra.

The Beatles.Om man ska titta på orsakerna till splittringen finns en rad faktorer som måste tas upp. Redan när Brian Epstein dog 1967, stod det klart att han efterlämnade ett stort tomrum. Hans roll för gruppen hade varit så viktig att han egentligen fungerade som den femte medlemmen. De arbetsuppgifter Epstein haft, togs delvis över av bandets medlemmar och detta skapade problem och motsättningar. Att Epstein dog mitt i skapandet av Apple corp lämnade hela den delen av gruppens affärer både i ett vakum och halvfärdigt, gruppens övriga medlemmar var därmed tvungna att ta tag i saker de inte var vana att behöva syssla med och inte hade någon erfarenhet av.

Nästa faktor heter utveckling som sprang ifrån gruppen. I början av sin karriär skrev Lennon-McCartney en låt som Ringo Starr fick framföra sång på trots att han var en usel sångare i början. George Harrisons roll fick bli att framföra en cover eller en egen komposition, men från och med 1965 började hans låtskrivarförmåga att utvecklas och förbättras. Trots erkännande från Lennon-McCartney fick George Harrison trots detta in en, max två låtar per platta vilket ökade på frustrationen hos George och därmed ökade sprickan mellan honom och Lennon-McCartney.

Ytterligare ett skäl till uppbrottet var att när bandet slutade att turnera kom fokus att hamna på musiken. Utvecklingen som de olika medlemmarna genomgick i sina respektive låtskrivande gick så småningom åt olika håll. John Lennon ville experimentera med mycket ljudsammansättningar och låtar som sökte det inre. George Harrison gick mer mot det österländska, särskilt det indiska vilket inte minst bekräftas av hans tidiga förmåga att spela sitar. Paul däremot höll fast vid det mer klasiska popsoundet. Därmed slogs en kil in mellan de tre huvudsakliga låtskrivarna också musikaliskt, de delade helt enkelt till sist inte längre samma musikaliska bas.

John Lennon hade vid hemkomsten från Indien tydligt visat att han inte funnit svaren han sökte. Ett ökat intag av nya droger och ett alltmer försämrat förhållande till frun Cynthia, ledde till att hans roll som en av de konstnärligt drivande i gruppen alltmer förföll. Han började också söka svaren i andra saker än musiken och ett sådant intresse blev Yoko Ono. Deras vänskap till varandra hade börjat på ett konstnärligt plan men 1968 hade det tagit steget fullt ut och utvecklats till ett förhållande på fler plan än så. Detta bakom ryggen på frun Cynthia som rest på semester Paret samarbetade och gav ut skivan Unfinished Music: Two Virgins. Som alla soloprojekt skapade denna skiva en osäkerhet hos de andra i gruppen vart John Lennon egentligen var på väg, skulle detta innebära slutet för gruppen. Ytterligare en kontrovers dök upp i kölvattnet på vänskapen och kärleksförhållandet till Yoko Ono när skivan Two Virgins släpptes. Omslaget visar John och Yoko som gud skapade dem, vilket var lite för mycket för samtiden omslaget försågs därför med skyddspapper vilket gladde skandalpressen väldeliga. Alla turerna kring skivan höll på att smeta av sig på de andra vilket inte direkt gladde resten av bandet.

Att John Lennon efter skilsmässan från Cynthia envisades med att ta med sig den nya flickvännen och därmed bröt mot en av gruppens grundregler att lämna flickvänner utanför inspelningsstudion, förvärrade läget och skapade irritation hos både Paul och George. När dessutom Yoko Ono började lägga sig i arbetet med förslag och anmärkningar så var den berömda bägaren nästan överfull. Hon blev snart anklagad för att ha varit orsaken till uppbrottet, vilket var lite orättvist men visst snabbade hon på processen.

1968 samlades bandet hemma hos George Harrison för att i hans privata studio spela in vad som var tänkt att bli demos till en ny skiva. Resultatet blev till sist en färdig skiva som kort och gott hade titeln The Beatles populärt kallad The White Album. Under arbetets gång blev det alltmer klart att spänningarna i gruppen hade kommit till den punkten att konflikterna kom i öppen dager. Detta var första gången medlemmarna så öppet visade hur missnöjda de var med situationen. George hade en hel del att säga om hur hans låtar behandlades när han på punkt efter punkt fick se dem ratas för att Lennon-McCartney hade så många låtar som mer eller mindre kringskar hans möjligheter att kunna få med fler än de vanliga en till två. Ringo kände sig förbisedd och tågade under några dagars tid ut och vände de övriga ryggen. Paul och John hade olika uppfattningar om låtarna och vilken karaktär dessa skulle ha och så vidare. Alla dessa bråk och smågruff ledde fram till att spänningen medlemmarna emellan ökade och misstron späddes på. Efter skivan var färdigställd var Beatles inte längre samma grupp som före och det var ett illavarslande tecken. Ett annat tecknen på att allt inte stod rätt till i gruppen kom efter att skivan kommit ut i handeln. Gruppen hade dittills hållit gemensamma presskonferenser när en ny skiva släppts, men efter The Beatles hölls bara presskonferenser med var och en av medlemmarna.

Ytterligare ett skäl till det oundvikliga slutet var att Paul, som det uppfattades, försökte kapa åt sig mer makt i kölvattnet efter Brian Epsteins död genom att föra fram en framtida svärfar som ekonomisk rådgivare och manager. Detta ledde till inte så lite ont blod hos de andra, kritiken och misstron späddes därmed på ytterligare. Alla val gruppen dittills hade gjort hade varit gemensamma, men denna gång var splittringen total vilket ytterligare spädde på misstron och antagonismen i gruppen. Paul ville ha Lee Eastman som han hette, men alla de andra förordade Allen Klein vilket blev det slutliga valet. Pauls känslor fick fritt utlopp i en intervju där han sade sig inte förstå varför valet av Eastman skulle gynna honom främst. Att han var hans svärfar skulle inte hindrat Lee Eastman från att ha skött gruppens affärer på ett bättre sätt än vad som nu hade gjorts. Samma känsla kom naturligtvis tillbaka hos Paul mångdubbelt senare, då det upptäcktes att Allen Klein blåst gruppen på 5 miljoner pund som han helt enkelt stulit. Hela kontroversen med managerval fick John Lennon att några år senare skriva låten How Do You Sleep som sägs vara tillägnad Paul McCartney, läser man texten får man kalla kårar därför att det är inte en direkt snäll sådan. Låten återfinns på den i övrigt suveräna plattan Imagine.

Efterspelet till Beatles blev allt annat än värdigt. Alla fyra medlemmarna stämde varandra över oavslutade affärer och uppgörelser som man inte var nöjda med. I slutänden kom medlemmarna fram till flertalet kompromisser, men i praktiken bidrog detta till att bara ännu mer öka klyftan mellan medlemmarna. Det sägs att Paul McCartney försökte gjuta olja på vågorna genom att besöka John Lennon i dennes hem i New York, Lennon var däremot måttligt road och de två talade aldrig mer med varandra. Också George Harrison och Paul McCartney talade sällan eller aldrig med varandra. Inte ens när beskedet om Harrisons lungcancer som senare kom att kosta honom livet, pratade Paul eller George med varandra. Konstigt nog fortsatte dock bandet att ha gemensamma affärer ihop genom att deras rättigheter till filmer och musik sköttes genom det gemensamma bolaget Apple. Flertalet av de första soloplattorna med flertalet av medlemmarna kom faktiskt till och med ut på Apple-etiketten. Men dagarna då gruppen var en samlad kraft var för alltid över, Ringo Starr var den enda som var diplomatisk nog att fortsätta att spela in material med de övriga och umgås med dessa.

Det var alltså en rad händelser under en rad år som ledde fram till det oundvikliga slutet. Få kunde väl ana att en så banal händelse som Brian Epsteins tragiska död skulle bidra till att gruppen bröt upp, men det gjorde den alltså. Allt gick dock inte i moll, John Lennon fick äntligen upp ögonen och städade upp sitt liv där han framför allt sparkade ut drogerna. Vidare ledde bojkotten till George Harrisons låtar till att han blev först ut med en trippel-vinyl All Things Must Pass som bland annat innehöll den både kontroversiella och bästa låten My Sweet Lord. Den enda som drog ett kortare strå än de andra var Ringo Starr som ett tag var lite illa ute både privat och karriärsmässigt men också han landade på båda fötterna. Paul McCartney var också starkt ifrågasatt i vissa läger efter Beatles. Hans soloplattor höll inte samma klass som Beatlesmaterialet enligt vissa, men än värre hans samarbete med dåvarande frun Linda McCartney ledde fram till att han förföll än mer musikaliskt då hon inte kunde ta en ton vare sig när hon sjöng eller när hon spelade klaviatur. Men detta är en åsikt som bara vissa framfört, döm själva istället. Som vanligt när en grupp lämnar in lämnade Beatles efter sig en musikskatt som än i denna dag anses vara en fullständig skattkammare av klassiker efter klassiker. Ännu i vår samtid uppskattas bandets arbete så till den milda grad att Beatles fortfarande säljer mångmiljoner kopior av sina skivor varje år. Så vill du upptäcka Beatles så är du knappast ensam om den saken. Beatles tillhör dessutom en av musikens stora därför att de var så universella att de gick hem hos alla människor av alla åldrar, i olika kulturer och i olika tidsåldrar. Gruppen lyckades dessutom trots inre spänningar att fortsätta utvecklas musikaliskt. Influenserna till låtarna kom från allt fler håll och gruppen lät sig inte längre hållas inom en genre, utan alltmer sökte sig gruppen utanför de traditionella ramarna för rock och pop. Ett tecken på både musikalisk storhet och mognad om ni frågar mig. Ganska ofta skapas stor musik, men ibland skapas genial musik och Beatles tillhör den senare. Två av medlemmarna är idag döda, men den musiken som bandet skapade berörde och berör så många att den kommer att överleva dem allihop med många decennier, kanske till och med längre.

Dr Da Capo

Historien om The Beatles I (IV)

Historien om The Beatles II (IV)

Historien om The Beatles III (IV)

The Beatles — Diskografi

Musik

Alanis Morisette — Flavors of Entanglement

Def Leppard — Songs from the Sparkle Lounge

Dr. Indie vandrar omkring i Meat Puppets musikvärld

Dr. Indies musikmix XIV

Elvis Costello and The Imposters — Momofuku

Erykah Badu — New Amerykah Pt. 1: 4th World War

John Hiatt — Same Old Man

Johnny Dowd — A Drunkard’s Masterpiece

Kimmie Rhodes — Walls Fall Down; Josh Gracin — We Weren’t Crazy & Tift Merritt — Another Country

Korta musikrecensioner XL

Laura Marling — Alas I Cannot Swim; Bon Iver — For Emma, Forever Ago & Ana Laan — Chocolate and Roses

Lil Wayne — We the Best & Jay-Z — Fade to Black

Madonna — Hard Candy (Dr. Da Capo)

Madonna — Hard Candy (Dr. Indie)

Mist — On High Heels & Not to Be Televised

Arthur Lee & Love — The Forever Changes Concert (Live at the Royal Festival Hall 2003) + Forever Changes, Da Capo, Love, Four Sail & Out There

Musikkommentarer IX

Neil Diamond — Home Before Dark; Isobel Campbell & Mark Lanegan — Sunday at Devil Dirt & Martha Wainwright — I Know You’re Married but I’ve Got Feelings Too

Pascal — Galgberget

Robert Forster — The Evangelist

Royal Hunt — Collision Course: Paradox II

T-Bone Burnett — Tooth of Crime

The Hellacopters — Head Off

The Lurkers — Fried Brains; Mudhoney — The Lucky Ones & No Age — Nouns

The Ting Tings — We Started Nothing

Weezer — The Red Album