Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

In memoriam

Bo Diddley

Bo Diddley bluesman och medinspiratör av rocken är död. Därmed har en av världens stora gått ur tiden, lite oförtjänt bortglömd av vår samtid. Visserligen var hans storhetstid då, inte nu men bara om man mäter efter ekonomiska mått, hans musik är fortfarande klassisk och den lär så vara många decennier till. För universalgeniet och gitarrdomptören Bo Diddley lär göra väsen av sig även i framtiden så viktig är han.

Bo Diddley föddes den 30 december i McComb Mississippi som Elias Otha Bates. Han växte dock upp hos mammans kusin — Gussie McDaniel — så snart hade han bytt namn till Elias McDaniel. Under ungdomsåren lyssnade han på många svarta dåtida musiker som var stora bland annat Johnny Lee Hooker som blev hans stora ledstjärna och detta fick honom att börja spela gitarr. Förutom att arbeta som snickare och mekaniker startade han tidigt med att spela för drickspengar på lokala marknader med vänner som Jerome Green som han snart bildade bandet The Hipsters med, ett band som så småningom kom att döpas om till The Langley Avenue Jive Cats. Snart tog karriären fart och därmed kom namnbytet till Bo Diddley, versionerna om varifrån namnet kom går isär. Den ena versionen bygger på att han tog namnet från sydstatsslanget ”Well, he ain’t Bo Diddley” som betyder ”ingenting alls”, den andra versionen talar om att det var hans smeknamn när han som ung och talangrik boxare skulle framträda.

Den rytmiska gitarrstil som blev hans kännemärke där han spelade ett rumbalikt anslag på strängarna, lär enligt legenden ha fötts då han försökte att spela Gene Autreys (I’ve Got Spurs That) Jingle Jingle Jingle. Snart spelade han in låtar under det nya namnet och det nya soundet som blev så karaktäristiskt och detta ledde fram till klassiker som Hey Bo Diddley och Who Do You Love. Kännemärket blev snabbt ett enda ackord genom en och samma låt men med en sjuhelvetes känsla för rytmen i gitarrspelet. Till sin hjälp hade Bo Diddley det som också blev så typiskt för honom som artist, nämligen hans gitarr. Den fyrkantiga gretschgitarren som gick under namnet ”The Twang Machine” blev snabbt lika mycket ett signum för honom som spelstilen.

Femtio och sextiotalet blev hans storhetstid med succé med låtar som You Can’t Judge a Book by It’s Cover och Mona men ironiskt nog blev hans storhet också början på slutet på hans karriär. I kölvattnet på succéerna ville många särskilt en hel del engelska band spela in hans låtar, problemet var bara att de inte kunde spela som Bo Diddley och därför blev versionerna inte till en bra reklam för originalet själv. De gjorde helt enkelt inte bra versioner nog att locka lyssnare till den rättmätige kungen av rytmisk blues. Under 70-talet började därför hans karriär att gå i stå, men fick en oväntad uppryckning 1983 när han fick en liten biroll i filmen Trading Places eller som den hette på svenska Ombytta roller. Han är bara med i en enda scen där han spelar en pantbanksinnehavare som tar emot en rikemansson på dekis i form av Dan Aykroyd. Till sist fick han inte ens in royaltypengar för sin egen musik och låg i tvist med skivbolagen som spelat in hans mest framgångsrika låtar men han vägrade trots detta både att turnera och att bli bitter. Han arbetade till och med en tid som polis i New Mexico för att få ekonomin att gå ihop men flyttade så småningom till Archer Florida som blev hans sista vistelseort. Musiken fanns ständigt närvarande i hans liv och när orkanen Katrina slog till mot New Orleans var Bo Diddley en av dragplåstren i en välgörenhetskonsert för insamling till offren. Också när orkanen Wilma slog till mot Florida hjälpte han offren ekonomiskt genom att spela välgörenhetskonserter. I en intervju där han fick frågan om sitt engagemang i katastrofernas fotspår förklarade han ”Detta är det sanna amerika för i amerika hjälper vi varandra”. Musiken gav honom inte bara en identitet utan också framgång trots bristen på pengar i form av utmärkelser. Så sent som under 2000-talets första år valdes han in i flera Hall of Fame till exempel The Mississippi Musicians Hall of Fame, och han fick också erkännanden av amerikanska representanthusets talesman John Conyers som ”en av de sanna pionjärerna inom rock ’n’ roll som influerade flera generationer”.

Bo Diddley var också en man som var långt före sin tid och därför var han naturligtvis också först i emancipationens tecken med kvinnliga talangfulla medlemmar i sitt band. Peggy Jones eller mer känd som ”Lady Bo”, Norma Jean Wofford känd som ”The Duchess” är två kvinnor som figurerat i hans band. Lady Bo med Bo Diddley har jag själv haft äran att se live i London, deras rytmiska gitarrstil och medryckande tunggung höll på att riva klubben. Anledningen till medlemskapet var att Bo Diddley själv ansåg att de var de enda som klarade av hans speciella spelstil förutom han själv förstås.

Sjukdom hann till sist i fatt denna mångfacetterade och talangfulla artist då han förra året i ilfart kördes till sjukhus efter en konsert. Det konstaterades att han drabbats av en stroke och att den var allvarlig. Han fick leva ett år till men den andra juni i år kom så dödsbudet från hans hem i Archer Florida. Inte bara en familj har förlorat en kär medlem utan världen har förlorat både en sann människovän och en stor musiker som förnyade bluesen och gav rocken nytt bränsle. Blaskans redaktion lyfter unisont på hatten och bugar farväl till en av de stora.

Som alltid så kan en människa dö men det hon eller han skapat lever vidare och det är den trösten som får i varje fall mig att orka med ett så sorgligt besked som Bo Diddleys död. Så om du känner för det, skänk en tanke till en av dem som betytt så mycket för så många inom musikens underbara värld.

Dr Da Capo

Musik

Alanis Morisette — Flavors of Entanglement

Def Leppard — Songs from the Sparkle Lounge

Dr. Indie vandrar omkring i Meat Puppets musikvärld

Dr. Indies musikmix XIV

Elvis Costello and The Imposters — Momofuku

Erykah Badu — New Amerykah Pt. 1: 4th World War

John Hiatt — Same Old Man

Johnny Dowd — A Drunkard’s Masterpiece

Kimmie Rhodes — Walls Fall Down; Josh Gracin — We Weren’t Crazy & Tift Merritt — Another Country

Korta musikrecensioner XL

Laura Marling — Alas I Cannot Swim; Bon Iver — For Emma, Forever Ago & Ana Laan — Chocolate and Roses

Lil Wayne — We the Best & Jay-Z — Fade to Black

Madonna — Hard Candy (Dr. Da Capo)

Madonna — Hard Candy (Dr. Indie)

Mist — On High Heels & Not to Be Televised

Arthur Lee & Love — The Forever Changes Concert (Live at the Royal Festival Hall 2003) + Forever Changes, Da Capo, Love, Four Sail & Out There

Musikkommentarer IX

Neil Diamond — Home Before Dark; Isobel Campbell & Mark Lanegan — Sunday at Devil Dirt & Martha Wainwright — I Know You’re Married but I’ve Got Feelings Too

Pascal — Galgberget

Robert Forster — The Evangelist

Royal Hunt — Collision Course: Paradox II

T-Bone Burnett — Tooth of Crime

The Hellacopters — Head Off

The Lurkers — Fried Brains; Mudhoney — The Lucky Ones & No Age — Nouns

The Ting Tings — We Started Nothing

Weezer — The Red Album