Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Korta musikrecensioner XL

Edith Backlund — Death by Honey

Edith Backlund — Death by Honey.Utbytesstudenten Edith Backlund skriver låtar sedan 2005 och hittills givit ut fina ep-skivor och fick en låt upplagt på Neil Youngs hemsida för en skiva Living with War. Bara sådant måste man säga är verkligen stort i varje musikälskares liv. Hennes nya skiva som är producerad av Pär Wiksten från gamla hederliga bandet Wannadies. Deras gemensamma tillvaro i Norrland förde deras musikaliska visioner närmare varandra. Det leder till att Edith Backlund skriver och sjunger fina poplåtar som är vackra små kutterstycken att ta till sig. Hon sjunger på det där speciella sättet som vi kunde höra på sångerskan Jenny Wilsons förra soloplatta. Smått vemodigt men ändå ljus popmusik med vital spänst i sångerna som ger oss väldigt mycket kärlek i varje andetag hon andas. Hon förenar kvinnlig skönsång med starka låtar som lindar in dig en säker skön sömn. Det är moderna vaggsånger för en dyster värld.

Aimee Mann — @#%&*! Smilers

Aimee Mann — @#%&*! Smilers.Det var länge sedan Aimee Mann var med i den folkrockande new wavebandet Til Tuesday och i dag känns det väldigt avlägset sedan det bandet fanns. Hon är numera sedan 15 år tillbaka framgångsrik låtskrivare på solokvist. Hennes skivor kan man lugnt påstå är sköna sånger med en finkänsla i de hantverk hon arbetar med. Den nya skivan är på något sätt sublim och låter gärna texterna var tydliga passager till en bättre värld. Kärlek och himmelsk fröjd är det jag känner inför skivan. Dock pratar jag inte om en religiös anda när jag skriver himmelsk, utan jag menar att hennes musik är skral utan att vara kyrklig musik i dess mest högtravande mening. Utan jag menar att musiken har en inneboende känsla av något fint och stort existerar. Det kan vara vad som helst som betyder något för dig som enskild individ. Aimee Mann utrycker något väsentligt och jag själv bokstavligen sjunker in i kvinnligheten som ett väsen bortom det jordiska. Exakt så påverkas jag av Aimee Manns nya skiva. Det är stort bara det.

The Notwist — The Devil, You + Me

The Notwist — The Devil, You + Me.Bandet har gjort musik i nästan 20 års tid men har nu skiftat om sin musikaliska inriktning från metalisk hardcore till drömsk musik i samma uppodlade fåror som dagens Wilco eller Radiohead undersöker på sina album. Det är en musik som transfomeras om till det mest spännande indierockbandet i år med sina drömska orkestreringar av deras kreativa lösningar på nyskapande musik. The Notwist tjänade verkligen på att transformera om sina visioner till dagens fascinerande utflöde av eskapistiska utflykter i Pink Floydvärldsbilder. Jag älskar verkligen när de flummar till sina låtar och det blir musik som bäst sammanfattas i att man drömmer fluffiga fina dagdrömmar som sprider sig runt min hjärna. Det är filosofisk musik som iscensätter höga tankar man vill ge en chans att utvecklas till något högre, ett större syfte än sig själv. Där lyckas The Notwist verkligen bra med sina låtar efter som jag blir starkt mottaglig till de sinnesintryck deras musik ger mig som lyssnare.

Tokyo Police Club — Elephant Shell

Tokyo Police Club — Elephant Shell.Canadas nya stoltheter inom indierocken är detta fyrverkeri till band, Tokyo Police Club har en benägenhet att riva sönder musiken, liksom skåpa ut den ur källarlokalerna. Jag fastnar i deras sylvassa nät och torteras av rock som är både lättillgänglig och experimentell. Men det känns i maggropen vilket är bra. För då är det bevis att Tokyo Police Grupp gör allt annat än likgiltig musik. Deras första fullängdsplatta tycker jag förenas med ilsket angrepp på den goda smaken medan den samtidigt smeker hörselgångarna. Det är punk utan att vara punk. Men det finns känslor i deras musik som har samma attityd som punken hade i sina bästa år. Detta är inte mindre en musikalisk sensation jag lyssnar på. Bandet är på ingång till Roskilde i sommar.

Rongedal — Rongedal

Rongedal — Rongedal.Tänk att tvillingarna Rongedal skulle bli Sveriges egna Scissors Sisters och göra stundtals eminent rockdisco och lite färgat popmusik däri emellan. Jag gillar det här på ett sätt för att det är enkelt och smått kolorerad pop som har glädje i sig. Jag tycker att det svänger och låtarna har lagom habil och bra takt och tempo. Ingen märkvärdig musik på något sätt men finurlig. Men det spelar mindre roll för du blir som lyssnare ändå glad över att skivan finns ändå. En smart platta från de två duktiga Rongedal som erbjuder en stunds underhållning.

P.S. Rongedal är raphönsen i Elektric Banana Band vid sidan om. Men nu börjar deras egna karriärer ta form. Det är kul.

Scarlett Johansson — Anywhere I Lay My Head

Scarlett Johansson — Anywhere I Lay My Head.Akta men säker blir jag medveten om att det är en undermålig skiva som förstör Tom Waits fina sånger. Jag tycker verkligen om Scarlett Johansson — hon är vacker begåvad skådespelare men som sångare med Tom Waitslåtar som hobby, suger hon rejält. Jag trodde i min enfald att det skulle bli en intressant upplevelse att få lyssna på ambitiösa tolkningar av den store Tom Waits. Men där vid lag bedrog man sig. Det enda som Scarlett Johansson lyckats formulera med sin skiva, är hur förolämpande det känns med dessa vidriga tolkningar av ett geni. Så sluta genast upp med musiken och återvänd till det du, Scarlett är bra på, filma nya dramatiska rullar som vi kan avnjuta. Det är bättre än att förstöra låtar som i grunden kräver finess och estetik att tolka.

The Zutons — You Can Do Anything

The Zutons — You Can Do Anything.Indierocken forcerar alla gamla hinder och vill etablera kommunikationslänkar ut till den yttre världen. The Zutons är för mig nya bekantskaper som släpper sin tredje skiva, En vän skvallrade om att The Zutons har haft The Corals producent Ian Broudie i stolen för att ge bandet ett bra sound. Det är intressant då The Zutons nya skiva påminner mig starkt om just The Corals olika stilar och sorteringar i musikens olika fack. The Zutons är ett halvdant band och lyckats göra en chosefri platta som inte är alltför märkvärdig, Utan tar sig fram lite hur som helst i musikens gräddfiler. Det är okej men inte så mycket mera.

Musik

Alanis Morisette — Flavors of Entanglement

Def Leppard — Songs from the Sparkle Lounge

Dr. Indie vandrar omkring i Meat Puppets musikvärld

Dr. Indies musikmix XIV

Elvis Costello and The Imposters — Momofuku

Erykah Badu — New Amerykah Pt. 1: 4th World War

John Hiatt — Same Old Man

Johnny Dowd — A Drunkard’s Masterpiece

Kimmie Rhodes — Walls Fall Down; Josh Gracin — We Weren’t Crazy & Tift Merritt — Another Country

Korta musikrecensioner XL

Laura Marling — Alas I Cannot Swim; Bon Iver — For Emma, Forever Ago & Ana Laan — Chocolate and Roses

Lil Wayne — We the Best & Jay-Z — Fade to Black

Madonna — Hard Candy (Dr. Da Capo)

Madonna — Hard Candy (Dr. Indie)

Mist — On High Heels & Not to Be Televised

Arthur Lee & Love — The Forever Changes Concert (Live at the Royal Festival Hall 2003) + Forever Changes, Da Capo, Love, Four Sail & Out There

Musikkommentarer IX

Neil Diamond — Home Before Dark; Isobel Campbell & Mark Lanegan — Sunday at Devil Dirt & Martha Wainwright — I Know You’re Married but I’ve Got Feelings Too

Pascal — Galgberget

Robert Forster — The Evangelist

Royal Hunt — Collision Course: Paradox II

T-Bone Burnett — Tooth of Crime

The Hellacopters — Head Off

The Lurkers — Fried Brains; Mudhoney — The Lucky Ones & No Age — Nouns

The Ting Tings — We Started Nothing

Weezer — The Red Album