Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Musik

Madonna — Hard Candy B.B.

Mediokert av Madonna

Madonna — Hard Candy.Madonnas förra platta, Confessions on a Dancefloor, fick det ovanligt höga betyget 5 av mig eftersom den var värd det. Ett smärre underverk vad gällde kombinationen snygg dansmusik, ovanligt starka låtar och grymt intelligenta arrangemang. Nu har det blivit dags för uppföljaren Hard Candy att visa musklerna och både Dr Indie och jag ska försöka göra den rättvisa genom att redovisa våra speciellt egenmäktiga uppfattningar om kvalitet och annat.

Det första jag kan konstatera med den nya plattan är att den orienterar sig åt ett delvis annorlunda håll om man jämför med Confessions on a Dancefloor. Där den förra plattan var en ren dansplatta i klassisk discostil så är den nya en orientering mot mer R & B men med inslag av dansmusik i housetradition.

Det andra konstaterandet är att den nya plattan inte är lika originell, utan faller istället i betydligt fler medelmåttlighetsfällor. Här finns massor med exempel på låtar som jag tycker jag har hört förut med andra artister, eller ljud och musikaliska lösningar som jag snubblat över tidigare. Några exempel ur högen i låten 4 Minutes blir Justin Timberlakes roll mest att sjunga Madonnas lov genom att som devot fan han är här och där stånkstöna ”Madonna, Madonna”, eller i låten Give It 2 Me förekommer en hackebiffssynth som jag har hört i ungefär 101 000 houselåtar tidigare.

Lägg dessutom till att du har låtar som är direkt tråkiga som till exempel Miles Away och vi börjar komma farligt nära fiaskopunkten. Missförstå mig rätt det är hur urproffsigt som helst men det är faktiskt samtidigt både Ooriginellt och småtråkigt där det inte finns många förskonande omständigheter. Droppen kommer någonstans runt She’s Not Me och Incredible som är så där sömnigt tråkig det vill säga det sprattlar inte alls. Så¨här långt skulle nog inte ens madam Kerstin kunna piska upp något liv i detta, det är snarare en kvävningskänsla av för många apelsiner i munnen om ni förstår vad jag menar. Dödsstöten är just för många tankar som ”Ja, just det, det där gjorde den och den redan 1974” och ganska sömngivande låtar här. Här finns dessutom två Chic-ripoffs i låtarna Beat Goes On och Dance 2Night men åtminstone en av dem — Beat Goes On — innehåller en riktigt usel rapbreak den andra berör mig knappt då det blir lobotomistatus på det hela.

Det är först i Spanish Lesson som det börjar kännas lite intressant men så fort mungiporna pekar uppåt har någon saftskalle varit där och lagt in det billigaste synthljudet som troligtvis någonsin skapats inklusive Casioljud vilket säger mycket. Trots denna fadäs så är låten ett intressant experiment med madonnas röst som en av rytmdelarna i vissa delar av låten.

Också Devil Wouldn’t Recognize You är en riktigt intressant låt där framför allt arrangemangen på sångsidan imponerar men där också melodin och låten som sådan firar triumfer. Den tredje femettan heter Voices och är troligen skivans riktiga höjdpunkt med sin svepande orientaliska stämning och snygga mångfacetterade melodi. Här får Madonna äntligen komma till sin rätt utan alla dessa förutsägbara halvusla låtar som bara får henne att titta sig vilset omkring i jakten på bättre material. Det är ju just så som i Voices som hon ska låta originell och lite mer nyskapande. Dessutom en låt som är helt befriad från allt var listetteambitioner heter — skönt för här släpper den där tajtarslade känslan jag haft genom större delen av skivan.

För många deja vu-känslor och i vissa fall riktig usla låtar hjälper inte höjdpunkten Voices till att höja helhetsintrycket av skivan. Den är visserligen helgjuten men på det hela är detta en ganska usel men framför allt en skiva utan originalitet och känsla för det personliga som Madonna trots allt kan frammana i sina bästa stunder. Det är inte heller skivan jag vill påstå är hennes mästerverk, snarare tvärtom. Att ge den en etta med en låt som Voices och Devil Wouldn’t Recognize You vore att överdriva men mer än en tvåa blir det tyvärr inte Madonna. För trots att det är proffsigt känns det samtidigt riktigt avslaget, på sina ställen lyser bristen på bra låtar igenom oroväckande mycket och hur mycket hon än arbetar för att rätta upp den här slagsidedrabbade skutan vill det sig inte då låtarna på sina ställen är alltför svaga och alltför benägna att kika på vad andra har gjort än att utgå ifrån vad de kan tillföra. Låten Voices tar jag dock med mig som en riktig klassiker, de andra som jag berömt följer med de också men resten av det här tråkgänget glömmer jag hellre bort som ett olycksfall i arbetet för Madonna kan som sagt mer än detta.

Dr Da Capo

Musik

Alanis Morisette — Flavors of Entanglement

Def Leppard — Songs from the Sparkle Lounge

Dr. Indie vandrar omkring i Meat Puppets musikvärld

Dr. Indies musikmix XIV

Elvis Costello and The Imposters — Momofuku

Erykah Badu — New Amerykah Pt. 1: 4th World War

John Hiatt — Same Old Man

Johnny Dowd — A Drunkard’s Masterpiece

Kimmie Rhodes — Walls Fall Down; Josh Gracin — We Weren’t Crazy & Tift Merritt — Another Country

Korta musikrecensioner XL

Laura Marling — Alas I Cannot Swim; Bon Iver — For Emma, Forever Ago & Ana Laan — Chocolate and Roses

Lil Wayne — We the Best & Jay-Z — Fade to Black

Madonna — Hard Candy (Dr. Da Capo)

Madonna — Hard Candy (Dr. Indie)

Mist — On High Heels & Not to Be Televised

Arthur Lee & Love — The Forever Changes Concert (Live at the Royal Festival Hall 2003) + Forever Changes, Da Capo, Love, Four Sail & Out There

Musikkommentarer IX

Neil Diamond — Home Before Dark; Isobel Campbell & Mark Lanegan — Sunday at Devil Dirt & Martha Wainwright — I Know You’re Married but I’ve Got Feelings Too

Pascal — Galgberget

Robert Forster — The Evangelist

Royal Hunt — Collision Course: Paradox II

T-Bone Burnett — Tooth of Crime

The Hellacopters — Head Off

The Lurkers — Fried Brains; Mudhoney — The Lucky Ones & No Age — Nouns

The Ting Tings — We Started Nothing

Weezer — The Red Album