Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Postryttaren

Titeln: Postryttaren (Årsbok för Rostmuseum 2008, årgång 58)

Utgivare: Postmuseum

Hammaréns Bokhandel belägna Övertornéå var en gång i tiden en alla vykortens hemorth (nietzscheinspirerad sats), där av de vackraste, hade de vintrigaste motiv som kom därifrån deras någonstans, specialister på snöklätt och överlagt, många som kommit bli mycket eftertraktade bland samlare världen över, inte minst om de ännu postats på vissa sätt. Men mera om vyckort, när jag var liten och kort tokmagrare med rätt sönderbitna fingernagelbandh (gnagat eponychium in manus) var vi fem generationer ett tag, och när hon hundraåringen satte klippingen till, hon senatorsänkan dog och jag fick tonvis, nä inte riktigt men många enormerande albumsvis med kort från 1800-talet, samt från början av 1900-svaret när hon ständigt reste omkring i södern och samlade på pärlor och postade kort åt sig själv och honom senatorn, de och dom hörde inte denna dagen till, men vad gör en oansvarig självätande femåring med sådana, fyller snart sex och ritar julgubbar på dem i sömnen, eller bygger korthus och döper sig till Sprengkorthuset, och ångrar det resten av livet, snopenhet äro lärdom, finns inte ens så många kvar mer av dem nu, vart de ens försvunnit slutligen. Fick också ett dockhus gjort av urgamla tändssticksaskar, och verkade en tid som herr Sprengtdockhuset. I årets verk av Postryttaren finns en engagerande artikel om vykortssamlande av Mia Fernlund. Den, och boken i övrigt är inte enbart av intresse för filatelister, samlare och deltiologer (vykortsnördar), utan även av ett mera allmänvärde finns. Så läs boken kanské, icke onödig ickeonödig onödig literatura är också något måhända vara. De flesta andra artiklar i verket är ock skrivna på ett ordinärt fackbokssvenskt språk men är kanské mer välskrivna än flesttalet fackböcker, får känslan. Även om jag börjat bli urdålig på att bedöma vanlig svenska. Nog jag skrev en gång en läcker romanepisod om en ung man (jag själv där fastän kanske inte alltför erfaret) som försörjde sig på torg genom att skriva för turister icke klyschaktiga vykortshälsningar. Gick förstås lite åt helvete för honom som det skola gå, men det var hyggligt för det och det (3 x det) var framför allt romanstoff. Lite som DNmannen herr Jonas Thenté ungefär förfäktat hävda, romanen överträffar det bästa av allt, även om han sa det med ett hävdande mindre. Om ack än, vad vykort är i nästan av övrigt alla fall helt slätt klyschaktiga i sina meddelanden, en klyschdetektor® går alltid dem varm krasch, postkort i sina torftiga så rader, skamligt dåligt och fantasilöst skriva, att kan äckla ett textråd och en lyxpoet som undertecknad. (Men det går att skicka kort för det, till mig, icke alls fördömt, fastän får näsan aldrig ändå). Och vykorten har allmänt en fascinerande lång historia, från brevkort (postkort) till just simpla ordkarga vykort.Tror dock att denna episod som den lejda kortskrivaren aldrig kom med i min fina roman, glömdes eller lämnades på något sätt eftersom fick gallra bort merparten på förlagets stränga enträget pockande uppmaning, att inte skulle bli för tjock (tung) bok heller. Men folk kan verkligen inte skriva vykort. Därför har jag själv svårt för att fatta intresse för dem, störs av dem, av dessa. Men det står i Fernlunds artikel om ett allt större samlarintresse för vykort, kommit att bli ett samlarengagemang kring dem, dels på bekostnad av frimärken. Det är intressant att läsa om argument kring samlande, eller av dess förklaring, utsäktande, eller av rättfärdigheten för. Vad som kunde gett mersmak, att få höra mera om samlandets bevekelsegrunder just kring frimärkssamlandet och vykort, om det finns något specifikt i det. Av bokens övriga kapitel, t.ex. av intressant personporträtt af herr Czeslaw Slania, en svensk-polsk frimärksgravör oppskattad värden över, trevligt ledigt skrivet men ger mersmak för psykologien hos honom och om miljön kring Slanias ett, om än bortgången herreman han. Personporträtt och intervjuer är som eg. alltid dåligt skrivna blir, tydligen en mycket svår genre att engageras med, med stundom bra språk men lämnar för mycket osagt, inser man för lite av, för lite du med den främmande personen att. En annan artikel finns om världspostföreningens fulla ansträngningar att få frimärkena i samma färger enligt olika klasser, världen över, men det var på 1800-talet och början av seklet 1900-svaret, inflationen spolierade så småningom möjligheten för de lata postfunktionärerna att kolla snabbt mest på färgen mer än siffror trots fastän att det handlade om petpedantiska jobb på den tiden, om än dåligt belysta lokaliteter dåtida vintertider, och Ryssland ville motarbeta detta, vilket jag verkligen gott kan se mig för, ty när sorterar och annorstädes läser om gamla ryska eller finskryska frimärken hamnar kapitulera rätt fort, det är direkt flora hos dem, även om alla avvikelser i trycken är värst, förträskar hjärnan bort. En annan artikel är också intressant, om tidiga avsämplingar av frimärken i Sverige och ortrelaterade sådana, och om hur samlandet kring stämplar och synen på dem bland samlare överhuvud har skiftat genom tiden, och tagit fart på sitt sätt. Boken är av intresse, och frimärken inte enbart för samlandets egetvärdet, för man slås ideligen av hur frimärken och deras litteratur återspeglar samhällets skeenden förhållet, mycket mer än en bild av frankering. Världar tränger gott fram, vilket det säkerligen också gör med vykoren bara man bryr sig att se och tidas dem. Men insåg också i vintras när gav mig tid med den döde bankmannens frimärken, hur man också kan försänka sig i en värld av sortering, glömma allt annat, syssla med eg. ingenting och ändå fullt koncentrerat, utan att ens komma någon vart, häpna i kaos, förstod plötsligt en annan och terapeutisk funktion/möjlighet av det hela. Det var också då jag tok tänkte skicka till Emma grammatika kontra Emma hispidusa ett kort några tusen gånger överfrankerat med ett Finlands första frimärke, men jag undertecknad var redan mindre kaotisk förstörelseviljan oförärad så avstod eftersom det ändå inte skulle ha tålt postgången och om mot för modan ens kommit fram, men av vilken hisnande livslyx ändå förmer än vad Sprengtdockhuset gjort, andra harmet för livet hysa, men hade blott hennes brukshund troligen ändå tuggat på det saligt ovetande, och hon likaså det om. I den sista artikeln jag läser är om upptäckta mineraler i filatelien, se det finns en bild på ett finskt frimärke som jag däremot vill minnas att råkat frankera till henne Emma, kanske kortet som vinner motivet här, kortat som låter/lät som en ljudbringande skalbagge när öppnas, öppnades, vikes ut. För övrigt är det bevisat att t.ex. dyngbaggar kan sjunga (vackert, är vackert, betydelsen vackert) och poeter skriva fel bättre än andra.

Stefan Hammarén

textråd

Musik

Alanis Morisette — Flavors of Entanglement

Def Leppard — Songs from the Sparkle Lounge

Dr. Indie vandrar omkring i Meat Puppets musikvärld

Dr. Indies musikmix XIV

Elvis Costello and The Imposters — Momofuku

Erykah Badu — New Amerykah Pt. 1: 4th World War

John Hiatt — Same Old Man

Johnny Dowd — A Drunkard’s Masterpiece

Kimmie Rhodes — Walls Fall Down; Josh Gracin — We Weren’t Crazy & Tift Merritt — Another Country

Korta musikrecensioner XL

Laura Marling — Alas I Cannot Swim; Bon Iver — For Emma, Forever Ago & Ana Laan — Chocolate and Roses

Lil Wayne — We the Best & Jay-Z — Fade to Black

Madonna — Hard Candy (Dr. Da Capo)

Madonna — Hard Candy (Dr. Indie)

Mist — On High Heels & Not to Be Televised

Arthur Lee & Love — The Forever Changes Concert (Live at the Royal Festival Hall 2003) + Forever Changes, Da Capo, Love, Four Sail & Out There

Musikkommentarer IX

Neil Diamond — Home Before Dark; Isobel Campbell & Mark Lanegan — Sunday at Devil Dirt & Martha Wainwright — I Know You’re Married but I’ve Got Feelings Too

Pascal — Galgberget

Robert Forster — The Evangelist

Royal Hunt — Collision Course: Paradox II

T-Bone Burnett — Tooth of Crime

The Hellacopters — Head Off

The Lurkers — Fried Brains; Mudhoney — The Lucky Ones & No Age — Nouns

The Ting Tings — We Started Nothing

Weezer — The Red Album