Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Backspegeln

Bo Diddley — Rockens pionjär

Bo Diddley.1997 Fick Tom Petty frågan ”Du har spelat med en rad storheter inom rock, finns det någon du ännu inte spelat med men som du vill uppträda med”? Svaret kom snabbt: Bo Diddley! Samma år framförde han och hans band The Heartbreakers låten Diddy Wah Diddy som skrevs av Bo Diddley. När Tom Petty introducerade låten berättade han att det inte fanns någon han beundrade mer än Bo Diddley och att om Bo Diddley varit engelsman hade han blivit adlad för länge sedan. Han fortsatte med berömmet genom att påstå att varenda delstat borde uppföra ett monument i Bo Diddleys ära och att Elvis må ha varit ”The King” men Bo Diddley var ”The Daddy”.

Två år senare öppnade Bo Diddley en av Tom Petty & The Heartbreakers konserter vid Irving Plaza i New York och spelade också flera låtar med bandet — cirkeln var sluten

Kanske är det mindre konstigt än det låter att en rockartist som Tom Petty ville spela med en bluesartist som Bo Diddley. För det första räknas Bo Diddley som den tydligaste musikaliska länken mellan blues och rock, för det andra hade han en spelstil som var mer än rock ’n’ roll. Hans psykadeliska och rytmiska gitarrsound var legendariskt, hans vilda scenshow var en fröjd för ögonen och öronen och hans nästan rappiga stil både på skiva och på scen var långt före några rappare av dagens snitt. På många sätt inom många olika stilar var helt enkelt Bo Diddley inte bara före sin tid, utan också en person som uppfann och introducerade nya stilar och nya spelsätt vilket gjorde honom till en ytterst innovativ artist och därmed också en inflytelserik sådan. Många är de musiker som inspirerats av eller som velat göra Bo Diddleys låtar, i sanningens namn fanns det bara en som lyckades med det sista och det var Bo Diddley.

Bo Diddley föddes som Ellas Bates i McComb Mississippi den 20 december 1928. Föräldrarna Ethel Wilson och Eugene Bates var fattiga och Ellas hade redan 3 halvsyskon så snart övertogs vårdnaden av Ethel Wilsons kusin Gussie McDaniel. I samband med adoptionen döptes Ellas om till Ellas McDaniel. Familjen flyttade i mitten av 1930-talet till södra Chicago och där började Ellas spela violin och tog också lektioner. Redan i unga år började han komponera och det visade sig snart att barnet var musikaliskt begåvat. 1940 fick Ellis sin första gitarr i julklapp. Det var ungefär samtidigt han fick smeknamnet Bo Diddley

Namnet lär enligt hans egen hemsida ha kommit från sydstatsslangsuttrycket ”Well, He Ain’t Bo Diddley” som i sin tur bygger på uttrycket ”It Ain’t No Diddley Squat” som båda betyder ”ingenting”. Bo Diddley började snart spela i gruppen The Hipsters som han skapade. Samma grupp döptes snart om till The Langley Avenue Jive Cats efter gatan där medlemmarna bodde. Efter att han gått ur skolan försörjde han sig på låginkomstjobb som lastbilschaufför, byggnadsarbetare och boxare men det var musiken som hela tiden lockade och han fortsatte därför att uppträda för att dryga ut inkomsterna. 1950 Kom marraccasspelaren Jerome Green med i gruppen och något år senare anslöt sig också munspelaren Billy Boyd Arnold till bandet. Bo Diddley hade hela tiden fortsatt att komponera ny musik och med dessa låtar uppvaktade bandet nu skivbolag som till en början dock var avvisande. Vee-Jay, som drygt tio år senare fick möjligheten att ge ut Beatles första plattor på den amerikanska marknaden, var ett av de bolag som avböjde. Till sist nappade det Chicago-baserade skivbolaget Chess och 1955 spelade han så in sin första singel Bo Diddley/I’m a Man som gick rakt upp på högsta plats på R&B listor runt om i USA, Bo Diddley hade visat var skåpet skulle stå.

Samtidigt som allt detta hände etablerade sig Bo Diddley som en av de mest annorlunda och vildsinta man kunde se på en scen. Han brukade hoppa omkring, spela sin gitarr mellan benen, över huvudet och med tänderna, han använde effekter som reverb, tremolo och distortion som fick gitarren att ömsom gny och ömsom att ryta eller mumla. En scenshow som skulle komma att gå igen i flera andra artisters tappning bland annat Jimi Hendrix scenstil var starkt influerad av Bo Diddleys tidiga shower.

Hans spelstil var nästa kapitel, en entonig stil ofta med ett enda ackord men där tonvikten istället las in på rytmen som liknade rumba. Till detta lade han ofta in slideteknik och resultatet blev en märklig spelstil som han var så gott som ensam om.

Dessutom använde han sig flitigt och tidigt av kvinnliga medlemmar i bandet namn som Lady Bo (Peggy Jones), Dutchess (Norma Jean Wofford), Cookie, Debbie Hastings och Margo Lewis var de som slog ett slag för tjejer inom rocken redan på 50-talet när ingen annan ens tänkte tanken ut. Lady Bo var för övrigt en av de få gitarristerna som Bo Diddley själv tyckte kompletterade honom som gitarrist och fick därför en extra viktig roll att fylla i hans band.

Samma år, 1955, fortsatte han så låtskrivandet och spelade snart in Diddley Daddy, Pretty Thing, Bring It to Jerome och Diddy Wah Diddy som snabbt gavs ut som singlar. Men Bo Diddley var under denna period mycket produktiv och fortsatte snabbt med att skriva och spela in gitarrspelet åt Little Walter & His Jukes när dessa spelade in och fick en hit med låten Roller Coaster. För att fullborda ett tempo som få orkar med spelade han redan samma år in singlen Diddley Daddy/She’s Fine, She’s Mine.

1956 Fortsätter han med att ge ut den klassiska låten Who Do You Love vars titel var den ordlek av ordet ”vodoo”. Samma år skriver han låten Love Is Strange tillsammans med Joe ”Jody” Williams som spelas in av Mickey & Silvia. Samma låt spelas senare in i nyversioner av Everly Brothers 1965, Peaches & Herb 1967 och i en countryversion med Susan Raye & Buck Owens 1975.

Klassiska låtar som Mona och Hey Bo Diddley följde snabbt och hans karriär gick så här långt spikrakt.

1958 kom så hans debut LP Bo Diddley och den blev en omedelbar succé. Många artister stod nu på kö för att få spela in en låt signerad Bo Diddley och folksångaren Jimmy Rodgers är en av dem som fick möjligheten. Bo Diddley med Jimmy Rodgers väckte stor uppmärksamhet och hamnade på listor både i USA och i Kandada.

Bo Diddley tillhörde nu med all rättvisa de stora. Ett mått på detta var skivan Bo Diddley the Gunslinger som releaseåret 1960 sålde mer än 500 000 exemplar enbart i USA. En av dem som genast inköpte skivan var den alltid trogen fanen Jimi Hendrix som 1962 förevigades på ett fotografi där han spelade gitarr, bredvid honom står ett exemplar av Bo Diddley the Gunslinger.

Ett annat tecken på detta var den inbjudan Bo Diddley fick att spela inför administrationen på den privata delen av instalationsfesten som hölls då John F Kennedy svors in som president i Vita Huset 1962. Ett hus som låg i Bo Diddleys nya hemstad för övrigt, då han 1960 bosatte sig i Washington där han byggde den hemstudio som skulle bli tummelplatsen för många kommande inspelningar.

Under den här perioden börjad intresset för blues att sprida sig till andra sidan atlanten där flertalet band från den gryende engelska scenen blev en alltmer trogen beundrarskara till artister som Bo Diddley. Grupper som Rolling Stones, The Animals, The Kinks, Them (med en ung Van Morrison som medlem), Manfred Mann, The Yardbirds är bara några av de band som stod i kö för att få spela in en eller flera låtar signerade Bo Diddley. Ironiskt nog skulle denna synbart positiva utveckling drabba Bo Diddley personligen på ett negativt sätt. Problemet var nämligen att ingen av grupperna var Bo Diddley och det hördes därför att ingen kunde göra hans stil rättvisa. Inflationen i halv- eller heldåliga versioner började därför drabba Bo Diddleys artistskap då försäljningen började avta mot slutet av sextiotalet.

Under de första åren av 70-talet så kryper musikkarriären alltmer in i någon slags kommersiell återvändsgränd. 1971 Flyttade han till Los Lunas i New Mexico för att bli stadens nya sheriff, men trots den nya karriären vägrade han att helt släppa musikkarriären. Han fortsatte att släppa nytt material men samtidigt släppte skivbolaget gamla låtar på samlingsplattor så att det nya drunknade i det gamla. Han fortsatte både turnerande och nyinspelning av nytt material men det var inte riktigt samma skjuts i saker och ting. För också på livefronten behandlades han styvmoderligt då han buntades ihop på shower med andra artister under beteckningar som ”50-talsartisternas afton” för att visa att han var en föredetting som hade sin storhetstid då och inte nu. Detta alltså trots att han enträget fortsatte att både turnera och ge ut nytt material. Resultatet blev att han tvingades dryga ut inkomsterna, förutom sheriff var han ett tag lastbilschaufför.

Men allt var naturligtvis inte bara elände. En rad spelningar och fortsatt skivutgivning såg till detta och 1983 lossnade det faktiskt ordentligt. Visserligen var rollen liten men ändå så pass stor att man lade den på minnet, vad jag tänker på? Filmen Trading Places (Ombytta Roller) med Dan Aykroyd och Eddie Murphy i huvudrollerna där Bo Diddley spelade en pantbanksinnehavare. Filmen blev en stor succé och rättvist nog sken en del av strålkastarskenet på Bo Diddley.

Under hela sin karriär hade Bo Diddley ett grundmurat högt rennomé hos medmusiker och hos andra artister. Under 80-talet knöts fler kontakter med artister som ville spela med honom bland annat min gamla favorit Warren Zevon bjöd in Bo Diddley för liveframträdande. Men inget slog nog det som komma skulle. Under 1985 mejslades Bob Geldof fram sin idé om en rockgala till stöd för svältande över hela världen men framför allt i Etiopien som drabbats av hungersnöd. Snart hade hela idén vuxit och blivit två konserter som skulle sändas efter varandra. En skulle hållas i London och en i Philadelphia. En av artisterna i den senare var den ganska välkände George Thorogood. Denna ville naturligtvis inte framföra en enda låt utan sin gamla förebild och idol Bo Diddley så varför inte bjuda in honom. Sagt och gjort, inför miljoner och åter miljoner tittare världen över framförde Bo Diddley sina låtar och George Thorogood var med på noterna hela vägen. En ny generation kunde därmed ta del av den musikskatt Bo Diddley så länge förvaltat. Framträdandet innebar den rättmätiga vändningen som så länge gäckat honom och nu hade han återtagit sin rättmätiga plats i centrum av strålkastarljuset.

Nu började de fina titlarna att hagla och även om Bo Diddley aldrig blev adlad som Tom Petty ville, så kunde Bo Diddley nöjt konstatera att han var tillbaka i finrummen med besked. Han blev invald i Washington Area Hall Of Fame, Han blev invald i Rockens Hall Of Fame och han fick motta staden McCombs nycklar som en symbolhandling för det storverk han uträttat och som staden också kunnat dra nytta av. Men höjdpunkten kom nog när han än en gång blev inbjuden att spela på den privata delen av installationen av en president då han 1989 fick chansen att spela i Vita Huset inför president Bush den äldre. Månde de ha skakat och rockat ordentligt.

Det var nog trots framgångarna lite ensamt där på toppen för Bo. Ett av citaten ur en diger samling lät ”I opened the door for a lot of people, and they just ran through and left me holding the knob”. Citatet var riktat till alla dessa människor och artister som utan talang ville sola sig lite i glansen av ”The Daddys” strålkastare och känna att även de kunde åka lite snålskjuts. Men detta till trots fortsatte hans egna framgångar och erkännandena regnade in från olika håll. Tidningen gitarrplayer, en specialtidning för gitarronanister, gav honom pris för Lifetime Achievment. The Rythm And Blues Foundation ger honom också ett Lifetime Achievment. Staden Chicago tilldelar honom pris för hans engagemang för de hemlösa och till sist får han framträda vid en ceremoni i Atlanta för att fira slutet på olympiaden. Men framför allt får han än en gång äran att framföra sina låtar inför en president. Bill Clinton bjöd in honom personligen inför sin andra presidentperiod och den här gången vet jag en president som rockade fett mycket då Bill Clinton är devot fan av Bo Diddley. Till sist kunde Bo Diddley efter alla hedersomnämnanden och priser summera 45 år i branschen med framträdanden som fortfarande skulle ha fått vem som helst att blekna av avund. I en intervju avslöjade han en av sina hemligheter med sitt gitarrspel ”jag spelar gitarr som om jag spelade trumma samtidigt”.

Livet gick sin gilla gång, framträdanden nya utmärkelser och fler erkännanden av Bo Diddleys storhet var det som det mesta kretsade kring. Men den 12 maj förra året var han åter bokad för en konsert som alla andra men den skulle bli allt annat än som de andra. Konserten som hölls i Councils Bluff i Iowa avlöpte visserligen normalt men efteråt klagade han på trötthet och huvudvärk. Senare på kvällen blev denna så svår att han beslöt sig för att återvända till hemmet i Florida. Väl hemma drabbades han av en stroke och fördes i ilfart till sjukhus. Han hade en tidigare historia med högt blodtryck och diabetes men hade inte tagit varningssignalerna på alltför stort allvar, vilket han nu betalade priset för. Stroken följdes snart av en hjärtattack och livet hängde snart på en mycket skör tråd. Efter en tids sjukhusvistelse och återhämtande i hemmet återvände Bo Diddley till födelsestaden McComb för att motta ytterligare ett hedersomnämnande, inget framträdande var inplanerat på grund av hans fysiska tillstånd men då Bo Diddley hörde den lokale bluesförmågan Jesse Robinson kunde han inte längre hålla tillbaka. Ett kortare framträdande blev resultatet men det blev också hans sista.

Den andre juni i år orkade hjärtat inte längre utan gav upp och stannade, en av rockens stora var död. Den sjunde gravsattes han i Gainsville Florida där han bodde under sina sista år.

En stor artist har alltså gått ur tiden men som alla skapande människor lämnar han en rik skatt kvar som försäkrar honom den plats han förtjänar i människors medvetande.

Dr. Da Capo

Musik

Al Green — Lay It Down

Andreas Scholl — Crystal Tears

Be Your Own Pet — Get Awkward

Beck — Modern Guilt

Cool Punk: The Taste of Musical Anarchy

Disturbed — Indestructible

Dorlene Love — Exile Deluxe

Dr. Indies musikmix XV

Eddie Bo — In the Pocket with Eddie Bo: New Orleans Rock & Roll, R&B, Soul & Funk Goodies 1955–2007 & Snatch and Grab It!: Rhytm & Blues Classics

Emmylou Harris — All I Intended to Be

Feber 3: Mats Olsson — Pubrock & Lennart Persson Folk/Rock

Bob Frank — Red Neck, Blue Collar; Willie Nelson — Things to Remember & Bruce Springsteen — The River

G-Unit — T.O.S. (Terminate on Sight) & David Banner — The Greatest Story Ever Told

Jesse Malin — On Your Sleeve

Jim Lauderdale — Honey Songs

Journey — Revelation

Judas Priest — Nostradamus

Kleerup — Kleerup & Booka Shade — The Sun & the Neon Light

Korta musikrecensioner XLI

Ladytron — Velocifero

Liquid Liquid — Slip in and out of Phenomenon

Michael McDonald — Soul Speak

Mississippi John Hurt — Avalon Blues: The Complete 1928 Okeh Recordings

Mötley Crüe — Saints of Los Angeles

Mudcrutch — Mudcrutch

Mystery Jets — Twenty One

N.E.R.D. — Seeing Sounds

Paul Weller — 22 Dreams

Peter Tosh — Honorary Citizien & Prince Buster — Fabulous Greatest Hits

Pugh Rogefeldt — Vinn hjärta vinn & Ray Davies — Working Man’ Café

REBaroque med Maria Lindal — Johan Helmich Roman: The Swedish Virtuoso

Solomon Burke — Like a Fire & Steve Winwood — Nine Lives

Steve Lukather — Ever Changing Times

Suzzie Tapper — Mirakel

Terror — The Damned Shamed; Alkaline Trio — Agony and Irony & Slipknot — All Hope Is Gone

The Black Angels — Directions to See a Ghost

The Chambers Brothers — Time Has Come: The Best of The Chambers Brothers

The Pigeon Detectives — Emergency

The Shortwave Set — Replica Sun Machine

Tiamat — Amanethes; Moonspell — Night Eternal; Paradise Lost — Anatomy of Melancholy; Deicide — Till Death Do Us Part & Flammentod — Chattenkrieg

Tomas Andersson Wij — En sommar på speed & Magnus Lindberg — Första & andra LP:n

Uriah Heep — Wake the Sleeper

Volbeat — Rock the Rebel/Metal the Devil