Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Backspegeln

Jimi Hendrix — Rockens store förnyare I (II)

Jimi Hendrix.Den 27 november 1942 föddes Jimi Hendrix, först döptes han till Johnny Allen Hendrix men senare ändrades detta namn till James Marshall Hendrix efter faderns avlidna bror. Fadern, Al Hendrix, var vid födseln inkallad i militärtjänst på grund av kriget, men snart återvände han till Seattle Washington där den endast 17 år gamla modern Lucille Hendrix Nee Jeter var kvar. Hon var indian och fadern var afroamerikan och tillhörde samhällets mest utsatta så det var ingen dans på rosor som väntade nyfödingen.

När väl kriget hade tagit slut återvände Al till Seattle för att finna en civil karriär vilket visade sig lättare sagt än gjort, han fick istället hanka sig fram som diversearbetare vilket ytterligare bara bidrog till familjens ekonomiska armmod. Jimi hade flera syskon, två bröder och två systrar, men på grund av dels familjens finansiella kris och dels barnens handikapp, Joseph föddes med fysiska handikapp och de två systrarna hade liknande besvär där den ena — Kathy — var blind, så lämnades tre av barnen till adoption. När Jimi var nio bröt till sist föräldrarna upp och skilde sig efter en längre tids slitningar där Jimi tidvis bodde hos sin mormor i Vancouver Kanada för att lämna föräldrarna i fred så de kunde lappa ihop sitt skadeskjutna äktenskap vilket till sist alltså misslyckades trots goda intentioner. När uppbrottet var ett faktum kom Jimi att bo med Al då modern redan var märkt av sjukdom, en sjukdom som skulle ta hennes liv 1958 långt innan hennes timglas borde runnit ut.

Det kanske inte var så konstigt trots allt att Jimi växte upp till att bli en ganska tystlåten, blyg och lite osäker tonåring som trots dessa sociala handikapp var både känslig och musikalisk. Det första tecknet på grabbens gryende musikalitet visade sig i fjortonårsåldern då han byggde en ensträngad stränginstrument som mest liknade en ukulele, som fadern fann undangömd i garaget. Annars präglades barndomen av något för tiden så ovanligt som en multikulturell uppväxt. Där familjen bodde fanns både vita familjer, judar, andra afroamerikaner, asiater och spansktalande, annars var det vid tiden betydligt mer vanligt med en hård uppdelning då femtiotalets USA var extremt segregerat. Men med den prägeln av rasharmoni växte han alltså upp och blev därmed betydligt mer kosmopolitisk än många av samtiden.

Jimi Hendrix.Musiken blev den stora passionen i lille Jimis liv och också trösten då modern dog. När grabben var femton köpte Al den första gitarren, en akustisk historia men snart hade Jimi inte bara lärt sig att behärska den utan också utökat sitt behov av mer spelande och snart var det dags för den första elektriska med stärkare. Han lärde sig genom att studera andra av tidens stora och lyssna för att sedan apa efter som barn gör mest när de lär sig, men i Jimis fall lärde han sig så snabbt att han snart började lägga till eget bara för att han kunde — han hade börjat utveckla en stil. Han övade nu intensivt han lärde sig att spela med tänderna och bakom ryggen genom att härma den lokale artisten Raleigh ”Butch” Snipes och från bluesartister som Muddy Waters, BB King och Bo Diddley, men det lite lustiga var att i skolan där han gick ledde det myckna spelandet till ett underkänt betyg — i musik. Genom att gå på konsert med Chuck Berry kunde han studera och lära sig hur denne gjorde sin berömda duckwalk vilken snart ingick i Jimis repertoar. Också TV-serien Johnny Guitar inspirerade stort på den unge Hendrix. Hjälten i denna serie bar inga pistoler men däremot en gitarr bakom ryggen och varje gång det vankades fight, så sjöng Johnny en trudelutt istället för att avdagataga sina kontrahenter. Också en vit artist som Elvis Presley imponerade stort på den unge Hendrix och även denne såg han live när ”The King” uppträdde i Seattle.

Snart var Jimi redo för att spela sin första konsert och detta skedde faktiskt i källaren på en lokal synagoga. Bandet saknade namn och var bara löst sammansatt av olika medlemmar som kom och gick, men redan mellan två spelningar samma kväll hade Jimi Hendrix vilda och iögonfallande spelstil retat upp flertalet av medlemmarna så till den milda grad att han fick sparken. Snart hade han istället satt ihop ett eget band med några han kände som gick under namnet The Velvetones som han uppträdde med regelbundet i ett bostadsområde i Seattle — Yesler Terrace. Spelningarna var obetalda men snart hade Jimi skaffat sig något mycket mer värdefullt än pengar, en position som en lokalt omtalad gitarrist. Det var framför allt att han spelade vänsterhänt och en spelstil som fick de flesta att flämta till av både avund och förvåning. Snart hade hans namn spritt sig och det damp ner ett erbjudande att få bli medlem i det lokala bandet The Rocking Kings som spelade professionellt på klubbar som The Birdland, det var med andra ord en möjlighet att försörja sig på spelandet. En kväll när bandet hade avslutat en spelning lämnade Jimi kvar sin gitarr backstage därför att han inte orkade kånka på den, nästa dag var den försvunnen. Jimis största fan — pappa Al — köpte genast en ny och lät till och med dekorera gitarren med orden ”Betty Jean” efter Jimis dåvarande flickvän Betty Jean Morgan.

Jimi Hendrix.Men ingen lycka utan att åtminstone några moln uppenbarar sig på himlen. Parallellt med musikerkarriären skulle den unge Hendrix sköta sin skolgång men av detta blev det intet. Istället blev han enligt rektorn efter flera varningar avstängd från all skolgång, själv hade han en annan version av det inträffade då han i en senare intervju påstod att han begått den ultimata synden och hållit en vit flickas hand i skolkorridoren och eftersom detta var att utmana ödet hade han blivit utsparkad. Denna version förnekades dock ivrigt av rektorn. Först under 90-talets inledning blev hans namn upprättat i skolsammanhang då han postumt fick ett hedersdiplom och en byst uppställd i skolans bibliotek, men i verkliga livet tog han alltså inte ens examen från High School (gymnasium) utan fick livet ut leva med en avbruten skolgång.

Som så många unga oroliga själar före honom, dröjde det inte länge innan han hamnade i trubbel med lagens långa arm. Två gånger arresterades han för att han suttit i en bil som rapporterats stulen vilket man inte ska skoja om i bilens förlovade land USA. Den sista gången ställdes han inför ett ultimatum av domstolen där han ställts inför skranket, två år i fängelse eller två år i armén. Valet blev inte svårt och den 31 maj 1961 inställde sig Jimi efter grundutbildning hos fallskärmsjägarnas 101 division i Fort Campbell Kentucky. Det stod dock tidigt klart att något soldatämne skulle aldrig Jimi Hendrix någonsin kunna bli. Han sov under tjänstgöring, tolkade reglerna lite som han själv ville, han krävde ständig övervakning av både befäl och kamrater eftersom han gjorde allt fel och han kunde slutligen inte ens skjuta ordentlig. Det sistnämnda brukar vara en bra grundförutsättning för en soldat, vilket alltså Jimi Hendrix saknade all talang för. Redan efter ett år rekommenderade hans ansvarige befäl, att han skulle skrivas ut. Charles Cross, författare till den postuma biografin Room Full of Mirrors, hävdade till och med i boken att vid denna tidpunkt hade Hendrix försök att slippa lumpen till och med gått så långt att denne fejkat en homosexuell förbindelse med en av de andra rekryterna. Uppgiften står dock i allra högsta grad i skamvrån, då Hendrix i en senare intervju påstod att han helt enkelt brutit ankeln i ett av sina hopp och ingen annan, inte ens befälen, har klivit fram och bekräftat uppgiften. I varje fall så ledde incidenten till att Jimi skrevs ut och med en nyfunnen vän i Billy Cox, tillika bassist, så styrde de båda kosan till Clarkesville Tennessee där de båda bosatte sig för att spela i det nya projektet The King Kasuals. Ytterligare en medlem i gruppen fann de båda i gitarristen Alphonso ”Baby Boo” Young. I bandet vidareutvecklade och färdigställde Hendrix ett av sina manér — att spela med tänderna. Historien förtäljer att scenerna brukade vara alarmerande rika på tandrester som lossnat under alltför lössläppta ögonblick. Men spelningarna flöt inte in i en tillfredsställande takt, smågig på obskyra hak var det bandet hankade sig fram på och snart gick därför flyttlasset igen. Alphonso Young blev dock kvar och ersattes av Larry Lee då bandet istället etablerade sig i Nashville Tennessee. Runt Jefferson Street i denna stad, hade en pulserande scen för R&B vuxit fram och det var denna som bandet nu siktade in sig på. Snart var bandet klubband på Club Del Morrocco och detta tryggade i varje fall inkomsterna. En annan välkommen effekt av engagemanget var att Jimi fick chansen att både träffa och spela med andra musiker då bandet delvis fungerade som kompband. Chuck Jackson, Slim Harpo, Tommy Tucker, Sam Cooke och Jackson Wilson var några av de namn han fick chansen med, vilket troligen betydde allt och lite till för den talangfulle musikern som trots detta fortfarande letade efter en stil. Han fick dessutom chansen att turnéra runt den amerikanska södern med bandet via en rad klubbar i olika delstater och städer som samarbetade via något som kallades Chitlin Circuit. Chitlin Circuit var ett samarbete mellan dessa klubbar som gjorde det säkert för svarta att uppträda inför en svart publik, vilket annars hade kunnat bli problematiskt i det segregerade södern.

Frustrerad med det bakåtvända södern och de problem det alltid innebar att spela gjorde att 1964 vände Jimi Hendrix ryggen åt denna del av världen, istället blev hans bas New York. Hotel Theresa i Harlem blev hans nya vistelseort, och Lithofayne Pridgeon blev hans nya flickvän som dessutom kunde förse honom med de kontakter han saknade. Några av dessa han lärde känna genom Faye som hon kallades, var tvillingarna Arthur och Albert Allen. Samma Allen-bröder kom senare att bli kända under namnen Taharqa och Tunde-Ra Aleem sedan de bytt från sina gamla slavnamn som tidsandan påbjöd. De två uppträdde under namnet Ghetto Fighters och de uppträdde vid flera tillfällen med Hendrix och sjöng till och med bakgrund på vissa av hans senare kommande inspelningar. Men vid tiden 1964 hade Hendrix ännu inget kontrakt, vad han däremot hade var en nu väl utvecklad talang som tog honom till segern i en talangtävling som anordnades i Apollo Theater New York. Trots detta var det knapert med engagemang och Hendrix var tvungen att se sig om efter jobb som gagnade andras karriär istället för den egna, han blev turnémusiker. Det första uppdraget var för The Isley Brothers och deras rikstäckande turné som bland annat innefattade den för Hendrix så förhatliga Chitlin Circuit. Ett av uppehållen på denna turné hette Nashville och i denna för honom hemtama stad uppträdde han för första gången i en skivstudio. Singlen Testify som The Isley Brothers spelade in under turnén blev debutens namn. Men i Nashville lämnade han också bandet för att istället börja arbeta för producenten och managern Gorgeous George Odell som satt ihop en hel show av band där Sam Cooke var det största dragplåstret, där fick nu Jimi Hendrix spela i bandet som backade upp alla. Under den turnén som nu tog vid, kom hela cirkusen till Atlanta och där var det dags för nästa scenbyte. Jimi Hendrix kom i kontakt med Little Richard som behövde en gitarrist och sagt och gjort så var saken biff. The Royal Company som kompbandet kallades blev Jimi Hendrix nya hemvist och den turné som nu tog vid tog honom bland annat till Los Angeles där han passade på att tjäna lite extra på att spela på en skiva åt ytterligare en annan artist. Det var på Rosa Lee Brooks single My Diary som han fick chansen och utgivningsåret var 1965. Också en inspelning åt Little Richard hanns med då denna spelade in sin sista single åt bolaget Vee-Jay när han spelade in I Don’t Know What You’ve Got, But It’s Got Me. Jimi begick också TV debut då han medverkade med The Royal Company i Nashvilles Channel 5 program Night Train samt backade upp Buddy & Stacey i låten Shotgun.

Men samtidigt som det nu verkade som om händelserna gick Jimi Hendrix väg, så slutade det ändå med upprörda känslor. Jimi var missnöjd med det mesta som Little Richard fick honom att göra, det var scenkläder som var fel, det var Hendrix lyskraft på scen som fick huvudfiguren att blekna och snart var grälet med Little Richard mer än ett gräl — de gick skilda vägar. För ett mycket kort tag spelade istället Hendrix för Ike & Tina Turner, men gick snart tillbaka till Little Richard som nu förlåtit honom. Men det dröjde bara ett halvår till så var det klippt igen och denna gången var det för gott. Versionerna av vad som hände går isär beroende på vem man pratar med, men klart var att turnébussen lämnade Washington DC utan Hendrix som nu stod utan jobb.

Hendrix återvände till New York 1965 där han en dag sprang på Curtis Knight som hade bandet Curtis Knight & The Squires i lobbyn på Hotel America på Times Square där de båda bodde. Eftersom denne alltid hade behov av en duktig gitarrist var saken snart klar och genom att dryga ut inkomsterna genom att dessutom göra en kortare turné med Joey Dee & The Starliters så var Hendrix tillbaka på plussidan i ekonomin. Hendrix kunde nu leva högt på att spela åt andra då han var efterfrågad. 1966 Fick han också sin första notering för att ha varit med som medkompositör till en låt, det var Curtis Knight & The Squires Hornets Nest. Ungefär samtidigt satte Jimi Hendrix ihop ett eget band, Jimmy James & The Blue Flames, som förutom han själv bestod av Randy Palmer på bas, Danny Casey på trummor och Randy Wolfe på slide och rytmgitarr. Snart blev det lite svårt med två Randy, istället döpte Jimi Hendrix Randy Wolfe till Randy California efter hans hemstat och Randy Palmer fick gå under namnet Randy Texas efter hans gamla hemstat. Hendrix hann också med att bli pappa till en liten dotter som döptes till Tamika, Mamman, Diana Carpenter, var en tonårsrymling och prostituerad som hade ett tillfälligt förhållande till Jimi som alltså resulterade i dottern. Länge kämpade Diana Carpenter för att få dottern officiellt erkänd som dottern till Jimi men endast Jimis pappa Al var den som erkände sondottern, samhället har aldrig erkänt dottern som är registrerad som ”Fader okänd”.

Det nya bandet spelade flera lokala spelningar i New York, ett av de återkommande spelställena var Cafe Wah i Greenwich Village. Men ganska snart bröt också Jimmy James & The Blue Flames upp och deras sista spelning skedde på Cafe A Go Go. 1966 Gjorde Jimi Hendrix en viktig bekantskap i Linda Keith som vid tidpunkten var Rolling Stonesgitarristen Keith Richards flickvän, hon satte Hendrix i kontakt med Stones manager Andrew Loog Oldham och deras producent Seymour Stein. Ingen av de båda var dock intresserad eller imponerad av Hendrix musik och tackade därför nej till att representera honom. Istället gick budet till The Animals gamla bassist Chas Chandler. Chandler fick höra Hendrix version av Hey Joe och tände på alla cylindrar. Eftersom Chas Chandlers hemmabas var England styrde snart Hendrix kosan dit. Med ett nyskrivet managerkontrakt mellan honom, Chas Chandler och Animals gamla manager Michael Jeffery var nu scenen riggad och klar, allt som fattades var ett skivkontrakt. Snabbt sattes ett band ihop, Jimi Hendrix Experience, som bestod av före detta gitarristen och nu bassisten Noel Redding och trummisen Mitch Mitchel. Chandler introducerade också Hendrix till dåtidens Creme de la crop inom Engelskt musikliv och snart hade Hendrix skaffat sig äran att tillsammans med Eric Clapton i Cream få framföra låten Killing Floor live, ytterligare en av dessa dängor av en gammal bluesfantom — Howlin’ Wolfe. Samme Clapton förblev Hendrix vän till den dagen han dog. Nästa drag var att fixa det hett eftertraktade skivkontraktet och i maj 1967 kom så debuten Are You Experienced ut.

Hendrix utvecklade tidigt under denna period en humor som har blivit både omskriven och omdiskuterad i olika sammanhang. Frågan var vad han sjöng och till vem det var tillägnat för i låten Purple Haze som återfinns på debutplattan, finns en textrad som lyder ”Scuse me while I kiss the sky”. Vid flera tillfällen uppfattades det dock som han sjöng ”Scuse me while I kiss this guy” vilket snart Jimi Hendrix verkligen började sjunga som till exempel när bandet spelade festivalen i Monterey. Hendrix passade på att förstärka den modifierade texten genom att peka på Noel Redding. Vid ett annat tillfälle kunde Hendrix höras ändra texten i låten till att istället bli ”Excuse me while I kiss that police officer”. På det sättet blev texten till Purple Haze mer och mer intrikat minst sagt.

Bandet blev en omedelbar hit och blev snabbt världsberömda för sin psykadeliska stil och Hendrix gitarrspel som få eller ingen hört maken till förut. De fick redan med första plattan flera stora hittar som Hey Joe, Purple Haze och The Wind Cries Mary som alla nådde top ten i England. Skivan innehöll också Jimi Hendrix första helt och hållet egna komposition i form av låten Stone Free, då tidigare försök som Hornets Nest Curtis Knight & The Squires bara hade Jimi Hendrix som medkompositör.

Dessutom började bokningarna för spelningar att regna in i kölvattnet på succén med den första skivan. TV framträdanden innebar bara ytterligare välkommen promotion för bandet då man fick tillfälle att framträda på det prestigefyllda popprogrammet Ready Steady Go och BBCs Top of the Pops. Under en av dessa spelningar som följde debuten 1967, spelade Hendrix tillsammans med Experienced på en av The Walker Brothers avskedskonserter och där visade han ytterligare en av de scenfärdigheter han skulle bli så berömd för — han brände upp gitarren.

1967 års turné tog honom också till Sverige för konsert i Stockholm, väl där passade Jimi på att utöva en av sina specialiteter som musiker — att jamma. Den utvalda skaran som fick chansen att spela med honom hette Hansson & Karlsson och en av deras låtar Tax Free fastnade snart i Hendrix sinnen. Senare kom han att göra en cover av denna låt på sin skiva Electric Ladyland. Han utvecklade också en kärleksrelation till Sverige som varade livet ut och som gjorde att han ständigt återkom hit. Det gick till och med så långt att en viss Eva Sundquist fick emotta ett kärlekspassionerat poem som fick hennes hjärta att smälta så till den milda grad att detta resulterade i en i efterhand erkänd son — Daniel. Hendrix lärde också känna landsflyktiga amerikaner som flytt hit undan tjänstgöring i Vietnam. ”King” George Clemmons var en av dessa amerikaner som Hendrix lärde känna redan på andra sidan atlanten, men som nu sedan han flytt till Sverige blev en återkommande medmusiker som Hendrix också uppträdde med vid åtminstone ett tillfälle.

Trots sin nyvunna storhet runt hela världen fanns det ett land där det fortfarande gick trögare — det gamla hemlandet USA. Ett led i den charmoffensiv som Hendrix med skivbolag satte igång i mitten av 1967, skulle försöka att förändra den bilden. Man började med att ge ut skivan Are You Experienced i en kanadensisk/amerikansk version där låtarna Red House, Remember och Can You See Me var utbytta mot de inledande tre singlarnas A-sidor. Skivans omslag byttes också ut och fick ett nytt utseende.

En spelning på Monterey festivalen 1967 blev nästa led i marknadsföringen, där inte bara många fick chansen att se honom utan också chansen att skriva om honom då festivalen var välbesökt av journalistkåren. D.A. Pennebaker förevigade framträdandet i filmen Monterey Pop som kom ut 1968, där kan man beskåda hur Hendrix under publikens högljudda förtjusning än en gång bränner en av sina gitarrer på ett minst sagt rituellt sätt. Gitarrbålet avslutade låten Wild Thing skriven av gruppen The Troggs som för övrigt var en av dessa låtar vars text blev förvanskad allt som ofta av upphetsade fans. I refrängen sjungs ”Wild Thing, You Make My Heart Sing”, fyndiga personer ändrade dock snart texten till ”Wild Thing, You Make My Thing Swing” — Freudianskt.

I vilket fall som helst avslutade Jimi Hendrix den bejublade konserten med rätt text, men för att understryka det hela nöjde han sig inte med att bara bränna upp gitarren. Nej, inte bara blev den kolatomer, den blev dessutom grundligt sönderslagen i så små bitar att en extatisk Hendrix lät bitarna regna ut över publiken när han var klar med den. Bitarna fanns länge att beskåda på utställning tillsammans med en gitarr som Hendrix slagit sönder men inte bränt i England.

Hendrix passade också på att spela i sin gamla hemstad New York då han gav flera konserter på The Scene Club i juli 1967. På en av dessa spelningar anslöt ingen mindre än Jim Morrison från The Doors för att framföra några av låtarna tillsammans med Hendrix. Samtidigt som hans spelningar i New York var Frank Zappa & The Mothers Of Invention i staden, det mötet Frank Zappa och Jimi Hendrix hade ledde till att Hendrix lärde sig det senaste inom gitarrteknik där han bland annat för första gången fick testa Wah-Wahpedal vilken han blev våldsamt förtjust i. Jimi Hendrix var också inbokad att spela på festivalen i Fillmore där han och bandet skulle ersätta det stora huvudnumret Jeffersn Airplane som i sista stund ställt in. Det var vid denna tidpunkt som Hendrix också knöt flera kontakter med medmusiker som han skulle komma att arbeta med i framtiden, namn som Buddy Miles, Stephen Stills och Devon Wilson var alla exempel på sådana. Devon Wilson var dessutom den enda kvinnan som kom att arbeta med Hendrix och en person som kom att figurera i det mysteriet som omgav Hendrix senare död, då hon själv under mystiska omständigheter föll ut från högsta våningen på Chelsea Hotel sex månader efter Hendrix död.

Turnén över USA rullade alltså på och för det mesta var den en succé, men inte på alla plan och den var definitivt inte utan kontroverser. Kursen styrdes västerut och Hendrix gav två utomhuskonserter, en av dem i San Fransisco i Golden Gate Park och den andra i Fillmore. Därefter spelade han legendariska Whisky A Go Go i Los Angeles. Bandet kontrakterades också att spela förband åt The Monkees som själva ville ha honom som förband då de var stora fans av Hendrix musik. Men arrangemanget varade bara några spelningar då fansen inte svarade med lika översvallande entusiasm, utan istället med en ljummen Jaha-min. Men avhoppet ledde i varje fall till feta tidningsrubriker vilket var minst lika bra ur marknadsföringssynpunkt, en beräknad strategi som Chas Chandler senare medgav att han själv låg bakom. Skriverierna gick till och med så långt att andra än de inblandade började blanda sig i mediadrevets hets på nya skandalrubriker i kölvattnet på avhoppet. En kvinnogrupp som kallade sig ”The Daughters of the American Revolution” hävdade med stora rubriker som följd, att Hendrix scenshow var vulgär och omoraliskt, uttalandet fick dock bara till följd att Hendrix fick än mer uppmärksamhet. Journalisten Lillian Roxon som följde med turnén för att rapportera om den och som var den som skrev artikeln om den omoraliska showen, medgav flera år senare att hon hittat på hela historien. Hendrix var alltså hela tiden omskriven och managern Chas Chandler såg till att det så förblev, vare sig historierna var påhittade eller sanna var Hendrix alltid i fokus för media under hela turnén. Det var alltså en cocktail av bra musik och stora rubriker som nu banade vägen för Hendrix som över en natt förvandlades från att ha varit en dussinfigur för Amerikaner, till att bli en gigant på rockcirkusens scen.

Dr. Da Capo

Jimi Hendrix — Rockens store förnyare II (II)

Musik

Al Green — Lay It Down

Andreas Scholl — Crystal Tears

Be Your Own Pet — Get Awkward

Beck — Modern Guilt

Cool Punk: The Taste of Musical Anarchy

Disturbed — Indestructible

Dorlene Love — Exile Deluxe

Dr. Indies musikmix XV

Eddie Bo — In the Pocket with Eddie Bo: New Orleans Rock & Roll, R&B, Soul & Funk Goodies 1955–2007 & Snatch and Grab It!: Rhytm & Blues Classics

Emmylou Harris — All I Intended to Be

Feber 3: Mats Olsson — Pubrock & Lennart Persson Folk/Rock

Bob Frank — Red Neck, Blue Collar; Willie Nelson — Things to Remember & Bruce Springsteen — The River

G-Unit — T.O.S. (Terminate on Sight) & David Banner — The Greatest Story Ever Told

Jesse Malin — On Your Sleeve

Jim Lauderdale — Honey Songs

Journey — Revelation

Judas Priest — Nostradamus

Kleerup — Kleerup & Booka Shade — The Sun & the Neon Light

Korta musikrecensioner XLI

Ladytron — Velocifero

Liquid Liquid — Slip in and out of Phenomenon

Michael McDonald — Soul Speak

Mississippi John Hurt — Avalon Blues: The Complete 1928 Okeh Recordings

Mötley Crüe — Saints of Los Angeles

Mudcrutch — Mudcrutch

Mystery Jets — Twenty One

N.E.R.D. — Seeing Sounds

Paul Weller — 22 Dreams

Peter Tosh — Honorary Citizien & Prince Buster — Fabulous Greatest Hits

Pugh Rogefeldt — Vinn hjärta vinn & Ray Davies — Working Man’ Café

REBaroque med Maria Lindal — Johan Helmich Roman: The Swedish Virtuoso

Solomon Burke — Like a Fire & Steve Winwood — Nine Lives

Steve Lukather — Ever Changing Times

Suzzie Tapper — Mirakel

Terror — The Damned Shamed; Alkaline Trio — Agony and Irony & Slipknot — All Hope Is Gone

The Black Angels — Directions to See a Ghost

The Chambers Brothers — Time Has Come: The Best of The Chambers Brothers

The Pigeon Detectives — Emergency

The Shortwave Set — Replica Sun Machine

Tiamat — Amanethes; Moonspell — Night Eternal; Paradise Lost — Anatomy of Melancholy; Deicide — Till Death Do Us Part & Flammentod — Chattenkrieg

Tomas Andersson Wij — En sommar på speed & Magnus Lindberg — Första & andra LP:n

Uriah Heep — Wake the Sleeper

Volbeat — Rock the Rebel/Metal the Devil