Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Musik

Be Your Own Pet — Get Awkward
B.B.B.B.

Skivbolag: XL Records

Utbrott och uppbrott

Inte hinner man skriva något förrän det på sätt och vis är inaktuellt, eller historien om bandet som gav ut en skiva för att kort därefter splittras. Ja så kan man sammanfatta en av månadens skivor med gruppen Be Your Own Pet betitlad Get Akward. Skivan släpptes i mars i år, men redan nu är alltså gruppen historia den finns helt enkelt inte mer. Men det gör kanske inte så mycket för skivan lämnar lite att önska, det vill säga den är utmärkt.

Punk har ju aldrig smakat kattpiss och särskilt inte amerikansk sådan. Band som Dead Boys, men också moderna motsvarigheter som Yeah Yeah Yeahs har ju faktiskt satt nya råmärken för hur underbar musik ska låta. Därför är det extra roligt att konstatera att ytterligare ett band som Be Your Own Pet finns och ännu roligare är att de kommer från Nashville som annars är betydligt mer känt för sin countryindustri. Att skivan dessutom håller vad den lovar är ett extra plus. Visst finns här en och annan plump i protokollet i form av nödrim och visst finns här lite väl adrenalinstinn överväxelmusik för vissa med benägenhet för svaga nerver. Men lyssnar man lite mer ordentligt finns på denna utmärkta lilla platta också kaxig, gapig och riktigt råfet musik, som kan få vad som helst att svänga i takt med råsoparna som kallas låtar. Musiken har inte den där übernerven som många New York band har, istället är det klarspråk och rakt på som gäller. Det är klassisk punk av sentida märke som gäller, vissa små finesser för att göra det än mer intressant är något gruppen skämmer bort oss med. Sångerskan Jamina har den där rätta skrikigheten i rösten och resten av bandet explosiviteten som gör att det lätt kan kännas som om musiken ligger farligt nära antändningspunkten. Det skriker, det gnager, det tjuter och det ylar mest hela tiden och det kittlar dödsskönt i mer än kistan om ni förstår vad jag menar (fast inte på det homoerotiska sättet som säkert Dr. indie tror).

I många stycken kommer jag att tänka på Washingtons stoltheter Sleater-Kinney när jag hör Be Your Own Pet. Båda banden liksom spottar fram både det ena och det andra, Sleater Kinney är dock lite mer nyanserade och har faktiskt gjort en och annan lugn låt, vilket man inte ska beskylla BYOP för att försöka med. En låt som The Kelly Affair är till exempel snubblande nära att självantända, och exempel på detta fenomen är lätträknade det är bara att räkna upp nästan alla låtarna på plattan.

Fyra för gruppens överväxel, fyra för rätt attityd och fyra för den totala kaxigheten som i vissa låtar blir så energirik att gruppen sånär sätter krokben på sig själva, men allt ordnar sig till sist. Synd bara att det är det sista vi hör från en grupp som hade så mycket löften inför framtiden. Fyra i betyg för det befriande frånvaron av alltför mycket allvar som ibland smyger sig in hos band i genren när de ska bli så där förbannat politiskt korrekta. En skiva att både headbanga och garva åt emellanåt, för vem kan tycka att historien om sommarkollot som slutar inför skranket för överlagt mord är en historia att ta på alltför mycket allvar. Min gamla punknerv mår mumma när jag hör detta och det är ju det som det ska handla om så ett jättestort jippiekay hey motherfuckers till BYOP. En extremt värdig platta för stagedivardivisionen att ta sig an, om bandet bara hade tagit sig hit för konsert vilket vi alltså får klara oss utan. Synd som sagt bara att det blev det sist a gruppen gjorde, jag hade gärna hört himla mycket mer av dem.

Dr. Da Capo

Musik

Al Green — Lay It Down

Andreas Scholl — Crystal Tears

Be Your Own Pet — Get Awkward

Beck — Modern Guilt

Cool Punk: The Taste of Musical Anarchy

Disturbed — Indestructible

Dorlene Love — Exile Deluxe

Dr. Indies musikmix XV

Eddie Bo — In the Pocket with Eddie Bo: New Orleans Rock & Roll, R&B, Soul & Funk Goodies 1955–2007 & Snatch and Grab It!: Rhytm & Blues Classics

Emmylou Harris — All I Intended to Be

Feber 3: Mats Olsson — Pubrock & Lennart Persson Folk/Rock

Bob Frank — Red Neck, Blue Collar; Willie Nelson — Things to Remember & Bruce Springsteen — The River

G-Unit — T.O.S. (Terminate on Sight) & David Banner — The Greatest Story Ever Told

Jesse Malin — On Your Sleeve

Jim Lauderdale — Honey Songs

Journey — Revelation

Judas Priest — Nostradamus

Kleerup — Kleerup & Booka Shade — The Sun & the Neon Light

Korta musikrecensioner XLI

Ladytron — Velocifero

Liquid Liquid — Slip in and out of Phenomenon

Michael McDonald — Soul Speak

Mississippi John Hurt — Avalon Blues: The Complete 1928 Okeh Recordings

Mötley Crüe — Saints of Los Angeles

Mudcrutch — Mudcrutch

Mystery Jets — Twenty One

N.E.R.D. — Seeing Sounds

Paul Weller — 22 Dreams

Peter Tosh — Honorary Citizien & Prince Buster — Fabulous Greatest Hits

Pugh Rogefeldt — Vinn hjärta vinn & Ray Davies — Working Man’ Café

REBaroque med Maria Lindal — Johan Helmich Roman: The Swedish Virtuoso

Solomon Burke — Like a Fire & Steve Winwood — Nine Lives

Steve Lukather — Ever Changing Times

Suzzie Tapper — Mirakel

Terror — The Damned Shamed; Alkaline Trio — Agony and Irony & Slipknot — All Hope Is Gone

The Black Angels — Directions to See a Ghost

The Chambers Brothers — Time Has Come: The Best of The Chambers Brothers

The Pigeon Detectives — Emergency

The Shortwave Set — Replica Sun Machine

Tiamat — Amanethes; Moonspell — Night Eternal; Paradise Lost — Anatomy of Melancholy; Deicide — Till Death Do Us Part & Flammentod — Chattenkrieg

Tomas Andersson Wij — En sommar på speed & Magnus Lindberg — Första & andra LP:n

Uriah Heep — Wake the Sleeper

Volbeat — Rock the Rebel/Metal the Devil