Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Rubrik

Emmylou Harris — All I Intended to Be
B.B.B.B.B.

Skivbolag: Nonsuch Records

Eminent Emmylou

Emmylou Harris.Ibland lovar man för mycket och stundtals blir det inte som man hade tänkt sig. Jag skrev nämligen tidigare i år att Rhonda Vincents Good Thing Going hade stora chanser att bli årets platta, men så kommer Emmylou Harris och visar att gammal är äldst. Hennes nya platta All I Intended to Be är nämligen inget annat än en smärre sensation och betyget skulle mycket väl kunna bli sex av fem möjliga. Förlåt mig Rhonda, men detta är faktiskt så pass mycket bättre att jag måste kapitulera och hävda att detta är snäppet bättre.

1995 Släppte Emmylou Harris en av de bästa skivor som någonsin producerats inom alla kategorier. Skivan var den Daniel Lanois-producerade plattan Wreckingball. Skulle jag betygsätta den idag skulle den få cirka tio av fem möjliga. Sedan dess har det varit spridda gracer. Till exempel var hennes uppföljare Red Dirt Girl visserligen mycket bra men överproducerad i sina stunder, men nu har alltså en platta till dykt upp med denna countryns nutida tungviktare som inte bara visar att hon är tillbaka i den form hon uppvisade på Wreckingball, utan också visar att hon är en countrymusiker som orkar och vill förnya denna annars ganska konservativa musikstil. Den nya plattan tar visserligen några steg tillbaka för att söka rötterna i form av traditionella bluegrass-inslag och ren folkmusik, men samtidigt kastar sig Emmylou helt oförfärat ut i de musikaliska experimentens utmarker och hon gör det så bra att kombinationen är som att se himlen öppna sig. Det sista är för övrigt en vana hon lagt sig till med i och med Wreckingball men som hon lärde sig redan genom det flitiga samarbetet hon hade med Graham Parson i början av 70-talet. Att experimentera med folkmusik och country är naturligtvis något som från början kommer från den okrönte mästaren Bob Dylan, men nog om detta och över till plattan.

Skivans låtar kretsar alltså rent musikaliskt kring bluegrass och folkmusik men experimenterar samtidigt, det sistnämnda är i form av både rock och pop med elektriska instrument där det normalt bara skulle ha varit akustiska med vilken annan artist som helst. Låtarna är lågmälda och ryter bara till här och där, men håller i övrigt en låg profil med mycket sordin vilket bara bidrar till det som är en av styrkorna med plattan — stämningen. Även om stämning bara är ett ord för att beskriva en känsla så har denna skiva så mycket av den varan, att man nästan kan ta på den. Den liksom lyfter skivans annars så starka låtar ytterligare ett snäpp med sin blotta närvaro. Det är som om det tystlåtna och lite återhållna smyger på en och träffar en så mycket hårdare än den värsta fetehögern. Jag är förstummad och lite chockad över med vilken kraft låtarna sköljer över en, och jag kan inte göra mer än att svepas med i det lyckorus låtarna lämnar bakom sig.

Låtarna ja, de är nästa stora hjältar i detta drama. De liksom bara lyfter av sig själva utan att gravitation och annat otyg kan göra så mycket åt det, faktum att de mer eller mindre leviterar. Med släktskap till tidig amerikansk folkmusik, bluegrass och naturligtvis Bob Dylans 60-talsodysseer i denna mylla så lyfter de sig själva. Starka, nästan som stenstoder, blir de näst intill omöjliga att värja sig från. Med sina obändiga känslor för både melodi, stämning och tradition samtidigt som de bryter ny mark gör att det gungar till under fötterna på mig. Detta är inget mindre än fantastiskt. Visst går det för det mesta i moll, visst berättas historier som kanske inte får dysterkvistar att le av lättnad över ett trevligt inslag i deras annars så gråa liv, men vad bryr jag mig. Låtarna är så pass välskrivna att jag bara kapitulerar och de har dessutom något att berätta precis som Dylan igen. Historierna som berättas är åter precis som Dylan ett slags nedslag/stickprov i och ur den verklighet som vanliga människor upplever. Det är både lite vemodigt på ett engagerande sätt, men också rörande och roande att höra historien om den vanlige killen som förlorar sin familj men finner glädje i att stämma lokomotivets vissla som han jobbar med, att låta som Patsy Cline och att detta lyser upp hans liv. Eller den vemodiga visan om varför hon som är huvudperson, aldrig mer kommer att simma i Kern River. Det blir aldrig så deppigt att Cure tittar sig vilset omkring, nej det är snarare vemodet och längtan som Emmylou Harris tar fasta på och som hon gör det sedan. När hon sedan lyckas kombinera detta med arrangemang som är avskalade men ändå så välbalanserade, ja då är lyckan gjord. I flertalet låtar låter hon till exempel bara ett entonigt dragspel komplettera melodin och snart är en lycklig stämning ett faktum, mungiporna är idel leenden i varje fall på min front. Det är sparsmakat men ack så effektivt över lag och det ger massor med extra poäng.

Tradition nämnde jag, och det är det tredje trumfkortet. Här finns tradition som går 60-70 är tillbaka i tiden som Emmylou Harris förvaltar med en sådan pondus att man bara dånar, men samtidigt tillåter hon sig att experimentera på ett så där lekfullt sätt att man inte kan låta bli att le instämmande trots sorgen i visorna. Här finns naturligtvis de traditionella instrumenten som fiol, banjo, mandolin och akustisk gitarr, men precis som Dylan så tillåter hon och producenten Brian Ahern, som för övrigt är utmärkt, att det smyger in en och annan morrande elgitarr som kanske inte i Kurt Cobains anda skriker och ylar, men väl ruskar om dig mitt i det annars så bomullsmjuka sounden. Producenten Bertie Ahern är i det här sammanhanget värd ytterligare en välförtjänt kommentar om vilket jättearbete han gjort. Sparsmakat men ändå med ett ljud och en ljudbild som lyfter redan starka låtar till nya sfärer, Här finns beviset för att principen ”less is more” ibland kan fira sådana triumfer att man baxnar i form av att han lyckats med så små medel lyckats med konststycket att få till en fullständig orgie i god men lågmäld smak.

Att det till sist är så att Emmylou Harris omger sig med gräddan av musiker på området, toppar bara denna välsmakande kompott. Buddy Miller, Vince Gill, Kate & Anna McGarrigle, Mike Auldridge, Stuart Duncan är exempel på legenderna men egentligen borde varje musiker nämnas för det är så sammansvetsat och tajt att man får leta länge efter ett bättre hantverk där svänggänget samtidigt lägger både själ och hjärta i det dom gör.

Resultatet av denna sensationella skiva går inte att beskriva som annat än fantastiskt. En fullständig defilering i hur man skapar avklädd nästan naken musik som med sin känsla för feeling, starka melodier och utmärkta produktion får de flesta nerver i kroppen att unisont börja darra förväntansfullt. När man sedan bara kan konstatera att det är med utmärkta musiker och en smart förvaltning av tradition kontra nyskapande, ja då har i varje fall jag för länge sedan kapitulerat och konstaterat att det vi har med att göra här är inget annat än en av countryns stora inte bara om man mäter pengar och framgång utan framför allt när man mäter musikalisk storhet. Emmylou Harris är med andra ord artisten som i mitt tycke går från klarhet till klarhet just nu. Ingen annan kan slå henne på fingrarna när det gäller bra musik, att hon skrivit betydligt fler låtar själv än normalt på denna platta bekräftar bara intrycket att Emmylou Harris är artisten som inte bara har hittat hem och funnit sitt uttryckssätt utan som också är den artisten som ligger i fronten för de mesta av utveckling av dagens country. När hon dessuom sjunger skiten ur det mesta genomgående, då kan jag bara avsluta med att buga och tacka för en fullständig underbar musikupplevelse.

Dr. Da Capo

Musik

Al Green — Lay It Down

Andreas Scholl — Crystal Tears

Be Your Own Pet — Get Awkward

Beck — Modern Guilt

Cool Punk: The Taste of Musical Anarchy

Disturbed — Indestructible

Dorlene Love — Exile Deluxe

Dr. Indies musikmix XV

Eddie Bo — In the Pocket with Eddie Bo: New Orleans Rock & Roll, R&B, Soul & Funk Goodies 1955–2007 & Snatch and Grab It!: Rhytm & Blues Classics

Emmylou Harris — All I Intended to Be

Feber 3: Mats Olsson — Pubrock & Lennart Persson Folk/Rock

Bob Frank — Red Neck, Blue Collar; Willie Nelson — Things to Remember & Bruce Springsteen — The River

G-Unit — T.O.S. (Terminate on Sight) & David Banner — The Greatest Story Ever Told

Jesse Malin — On Your Sleeve

Jim Lauderdale — Honey Songs

Journey — Revelation

Judas Priest — Nostradamus

Kleerup — Kleerup & Booka Shade — The Sun & the Neon Light

Korta musikrecensioner XLI

Ladytron — Velocifero

Liquid Liquid — Slip in and out of Phenomenon

Michael McDonald — Soul Speak

Mississippi John Hurt — Avalon Blues: The Complete 1928 Okeh Recordings

Mötley Crüe — Saints of Los Angeles

Mudcrutch — Mudcrutch

Mystery Jets — Twenty One

N.E.R.D. — Seeing Sounds

Paul Weller — 22 Dreams

Peter Tosh — Honorary Citizien & Prince Buster — Fabulous Greatest Hits

Pugh Rogefeldt — Vinn hjärta vinn & Ray Davies — Working Man’ Café

REBaroque med Maria Lindal — Johan Helmich Roman: The Swedish Virtuoso

Solomon Burke — Like a Fire & Steve Winwood — Nine Lives

Steve Lukather — Ever Changing Times

Suzzie Tapper — Mirakel

Terror — The Damned Shamed; Alkaline Trio — Agony and Irony & Slipknot — All Hope Is Gone

The Black Angels — Directions to See a Ghost

The Chambers Brothers — Time Has Come: The Best of The Chambers Brothers

The Pigeon Detectives — Emergency

The Shortwave Set — Replica Sun Machine

Tiamat — Amanethes; Moonspell — Night Eternal; Paradise Lost — Anatomy of Melancholy; Deicide — Till Death Do Us Part & Flammentod — Chattenkrieg

Tomas Andersson Wij — En sommar på speed & Magnus Lindberg — Första & andra LP:n

Uriah Heep — Wake the Sleeper

Volbeat — Rock the Rebel/Metal the Devil